Som rubriken lyder. Av olika anledningar vill jag inte donera mina organ. Jag vill inte heller att mina anhöriga ska donera sina organ. Men om jag skulle behöva ta emot organ så skulle jag inte tveka att göra det.
Vad anser ni om detta? Är det omoraliskt? Egoistiskt? Självklart? En rättighet? Bör man vara tvungen att anmäla sig som organdonator om man ska få ta emot organ?
Vad tycker ni?
Får man fråga hur många här som faktiskt har anmält sig till donationsregistret? Jag har det men är det fler här? Jag tycker att alla människor får välja själv om de vill det eller inte men är inte mindre värda för det i mina ögon och jag skulle donera mina organ till TS likaväl.
Jag är precis som du Konkelbär så sett att jag kan tänka mig att ta emot men inte att ge.
Av andra men liväl egoistiska skäl!
Har svårt att sätta ord på det hela utan att få det att låta helt urbota jättefånigt!
Jag lever med någon slags tro att själen lever i hela min kropp. Att plocka bort en bit får mig att känna att en del av min själ är ute på villovägar!
Har diskuterat det med min sambo flertalet gånger och jag önskar verkligen att jag kunde känna så som han gör!
Han känner nämligen att en del av honom "lever vidare" och den vetskapen gör att han känner sig trygg.
Jag själv kan inte ta till mig tanken av att min själv delvis lever kvar! För mig är det mer som att min själ är ute på villovägar och inte får chans till ro....
Om ett organ i min kropp dör, så dör även den delen av själen. Om ett organ skulle sättas in så börjar min själ att samspela med den själ som finns i det organet.
Tycker det är jättesvårt att sätta ord på sådana här saker framförallt som allt mest är luddiga känslor som till stor del saknar verklighetsförankring.
Ärligt talat så skäms jag över just dessa känslor!
Jag är en sån mäniska som gör allt jag kan för att leva som jag lär och jag har alltid haft svårt för folk som säger åt andra att göra si men själv gör så...
Jag tycker verkligen att det är beundransvärt av folk att vara så osjälviska att de delar med sig av sin kropp!
Idag är det för mig helt otänkbart men jag hoppas att jag en dag kan komma att ändra mina tankar och åsikter.
. Min önskan är att få bli begravd. Hel, på samma sätt som jag kom till jorden.. Vi föds och vi dör. Så är livets cykel.
Men ni som är med i donationsregistret som jag, vill ni bara donera organ till andra som är med i registret och inte till dem som känner att de av olika anledningar inte vill donera organ själva? Jag skulle donera till en som behövde det oavsett (vilket i och för sig inte är mitt val då men ändå). Jag tycker att varje individ måste få bestämma själv vad de vill och känner skulle aldrig tjata på någon att göra det om de av någon anledning inte vill. Jag tycker man har rätt att känna som Ts gör och hon är nog knappast ensam att känna så. Jag är inte av olika anledningar blodgivare men vill gärna ta emot blod om jag behöver tex.
Jag är registrerad som donator, och skulle även vilja att mannen och sonen donerade. Om de skulle dö skulle det kännas som en tröst att de kunnat rädda andra genom sina organ.
För mig är organdonation lika med skändning. Men på samma gång skulle jag vilja motta organ för att rädda mitt eget liv. Men om jag tvingades donera mina organ efter min död - det vore den värsta av kränkningar i mina ögon. Bara tanken ger mig oerhörda ångestkänslor. Min önskan är att få bli begravd. Hel, på samma sätt som jag kom till jorden. Mina organ är mina och ingen annans. Och jag vill inte, av tusen anledningar, fungera som organbank åt andra människor. Vi föds och vi dör. Så är livets cykel.
Påminner om alla barn och även vuxna, runt om i världen som aldrig någonsin kan få möjligheten att ta emot organ. De allra flesta får inte det. Men denna debatt stannar gärna inom västvärlden kan jag tycka. Det är en indirekt värdering att västerländska människor har högre värde än andra. Inte min egen värdering dock, utan vad debatten och ämnet genomsyras av.
Men då är frågan - är inte jag värd samma kvalitativa vård som Clas-Göran som väljer att donera sina organ? Förtjänar inte jag livet lika mycket som alla andra?
Ska mina känslor och åsikter för det första sakna värde, och sedan också bestämma vilken sorts vård jag har rätt att få? Är DET moraliskt?