Jag tänker inte donera mina organ, men jag tar gärna emot organ.

Hela min familj är anmäld och jag ställer inga krav på den som ev. skulle motta mina organ. Det ska vara behovet som styr och inte huruvida man själv kan tänka sig donera eller inte (och tack och lov för att det är så det fungerar idag).

Jag dömer ingen för deras skäl till att inte vilja donera men kan tycka att resonemanget som vissa för känns lite märkligt ibland. Men eftersom det är en så personlig sak det här så tror jag också att känslorna kring det hela kan vara svåra att konkretisera i ord så att andra förstår. Poängen är väl att det är så viktigt för den enskilde att man tar en tydlig ställning och det är precis så det ska vara. Vad andra sedan tycker om det, är egentligen helt ointressant. Däremot så känns det som att väldigt många inte tar ställning alls och det är synd. För jag tror att många organ förspills helt i onödan som det är idag.

Läste ditt inlägg och tyckte det låter konstigt. Om inte annat väldigt fel och oetiskt om det visar sig stämma och då fattar jag verkligen inte att man inte bryr sig ifall det är fel gjort. För om folk ska känna sig bekväma med att donera så måste eventuella oegentligheter redas ut så man kan lita på att ingen gör lite som den vill.

 Och ja, självklart händer det att man föreslår att livsuppehållande behandling ska avslutas. I de allra flesta fall där utgången är given på förhand och där man bara förlänger lidande genom att hålla igång kroppen.

I övrigt så ser jag ingen sandlåda här. Likväl som det finns människor som tydligen inte "får" kritiseras för att de inte vill donera men gärna tar emot så finns det människor som får tycka att man ska ge om man vill ha utan att få sandlåda upptryckt i ansiktet. Det är en moralisk och etisk diskussion som förs här. Av de flesta, i alla fall.

Det var lite det jag kände också.
Ett märkligt resonemang för att förklara sin inställning.

Ja, det där fattar inte jag heller hur man kan tycka. Om man ska börja bygga rätten till vård på huruvida man är tillräckligt moraliskt oantastlig eller inte så lär det sätta många människor på det hala.

Förmodligen.

Inga åtgärder inom vården bör bygga på moraliska/etiska ställningstaganden hos patienten ifråga. Vad är det för trams? Det blir i så fall ett rensande utan dess like och vem ska sätta standarden egentligen? Ska man som vårdpersonal stå med armarna i kors och vänta ut en "moraliskt förkastlig" (vad nu det innebär)  person om den håller på att dö? Ska man ens få kalla sig vårdpersonal om man tycker det är rätt väg att gå? Det om något är väl ett djupt oetiskt resonemang.

Det enda jag tycker man rimligen kan begära är att en person som får nya organ ska ha möjlighet att ta hand om dem på bästa sätt. Och den typen av utredningar görs ju alltid innan man ens kan komma ifråga för att få ett organ så det handlar knappast om att kräva ett hjärta och bara få det. Utredningen är tajt och sedan krävs det  ett livslångt åtagande för att kunna leva med det också. Ingen dans på rosor, direkt.