Aurorasamtal för omföderskor?

Jag känner igen det där med att man slussas runt hela tiden.

På nåt sätt samlar man på sig alla jobbiga erfarenheter man inte bearbetat och bär med dem sig hela livet. SEn när det händer något nytt jobbigt har man en tendens att ta upp allt jobbigt som hänt en. Där för är det ju bra att bearbeta så fort man kan, tror jag.

Usch, har hemska sammandragningar bara jag rör mig. Känns som knivar i magen. Sitter på jobbet och väntar på att min bm ska ringa tillbaka. Minns inte om det ska vara såhär?

kalinka:
känner du också det som om man är tom eller inte kan känna något men att man vet att det ligger där under?
Det känns skönt att prata med någon som förstår.
min tvillingsyster är i v. 35 och hon och jag grälade häromdagen, för hon kan inte förstå vissa saker.
Efter förlossningen var ju allt uppåner, och vi var väl ganska ok och modiga, men så kom en natt när hon bara skrek i 4 timmar i sträck och jag tog det som att det var mitt fel, jag fick nog en knäpp, och vi började tänka på att vara tysta, så att det inte skulle störa /bli så igen, och hon fattar inte varför för det gjorde att de inte kunde känna sig avslappnade hos oss, och att hon nu är orolig att inte se när man gör något knasigt. jag förklarade för henne att när man har haft en jobbig förlossning är allt så svårt, man brottas med sin rädsla för döden osv. och man gör det för att hålla kontrollen.

Men hon FÖRSTÅR bara inte, och det är så det känns som om hela min familj inte fattar fast de står mig så nära, hur kan andra förstå!?

DÄRFÖR är det så skönt att läsa ditt inlägg Kalinka (och er andra med) och veta när ni säger att ni förstår, att ni verkligen gör det!

kalsmulan:

Jag känner hur jag blir bättre och bättre på att liksom förtränga det och ofta känns det som att det är någon annan det handlar om.

När jag föddes så var det med urakut snitt, så jag tror att den som har lättast att förstå är nog min mamma, fast hon har ju sina egna erfarenheter att bära på, så det blir inte alltid en hjälp ändå.

Ja precis så!

men jag har fått gallsten och var TVUNGEN att operera bort den, och det var som en mjukintroduktion, det hjälpte på ett knasigt sätt.

Jag slapp urakut, det är fasen ..-alltså jag vet inte ens vad jag skall säga, urk..
det blir ju ännu mer "utanför" sig självt, jag var ju vaken, och på sätt och vis var det ju inte kul att vara medveten om att det gick åt skogen, men som du som bara vaknar och inte vet om man lever eller om man har vaknat någonannanstans och är död.
klart man förtränger, det går ju inte deala med.

det känns som att vissa saker är mer accepterade att vara rädd för än andra. det är mer okej att vara livrädd för råttor än för döden.

Jag har lidit av grodfobi väldigt länge vilket ingen har ens försökt att förstå sig på. Men för alla är det okej att vara rädd för ormar istället.

Det är väl lite samma sak med förlossningar och döden. Eftersom det finns de här "perfekta" människorna som föder åtta barn på ett isflak i storm utan bedövning så är det inte tillåtet att ha en hemsk förlossning. Sen kan ju folk tycka att det man inte varit med om var så farligt. Om barnet dött eller om kvinnan behövt amputera bägge benen samtidigt som förlossningen - ja då hade det varit jobbigt! Man man kan ju bara gå till sig själv och värdera sina egna erfarenheter. Det är trist att folk inte kan visa empati och erkänna att andras upplevelser kan ha varit jobbiga.

Ja särskilt som om det är uppenbarligen ett prolem som påverkar, och folk kan se det men de utgår från sig själva, och tänker att det kan ju inte vara så farligt, det är bara att ta sig samman, och för vems skull?

att vara rädd för något om det är grodor eller vad det är så är det verkligt och förlamar en, det kan ju ingen "klaga" på!

sedan känns det som om man måste ha varit med om en jättesak och måste försvara sin rätt att vara rädd, och att det finns de som jämnför, det är ju sjukt!

Ja, man märker ju att man har svårt att förklara sin förlossningsrädsla för folk. precis som jag hade med grodorna.

Men för MIG var ju problemet med grodorna stort. Jag kunde bara gå på asfalt, inte vistas ute när det var mörkt om det inte var i stan, har inte varit ute på landet sen urminnes tider... Har fått hoppa av skolreunions och sådant för att de har valt att ha det på någons tomt ute på landet. Minst sagt en förlamande fobi som styrt mitt liv.

Skrev en artikel om mitt problem och en KBT-behandling jag gjorde för den i Aftonbladet förra sommaren. Då hörde jättemånga läsare av sig och var tacksamma för att någon äntligen förstod. Och det läskigt att detta går att överföra på det här med graviditet och förlossningar. Vi måste söka och till nätet och en speciell grupp för att få ventilera oss och att det ska vara okej.

Jag blir så glad att du känner att du får plats, här! :D Att VI får plats hihi

Alltså jag har inga fobier, men jag skulle aldrig drömma om att dömma dig och säga att det är ju bara grodor!
eller att dina nära sa att det är dumt och att det inte passade dem, att du var tåkig som inte följde med, och att det var bara ta itu med det!!!
fy f-n det gör mig så arg, för det var så syrran menade, helknäppt