Aurorasamtal för omföderskor?

Hej tejer. Ville bara uppdatera lite. Jag skrev tidigare i tråden.
Jag har BF 8/6 nu så det är väldigt snart. Har gått hos aurora hela tiden för min enorma förlossningsrädsla som funnits där sen förra gången.

Vill berätta att vi gjort en förlossningsplan om att jag ej ska gå över tiden (stort barn förra gången) så jag får sättas igång tidigare. Jag har även fått gå på tillväxt-UL vilket har fungerat lugnande för mig. Vi har även skrivit ner lite detaljer om att jag t.ex vill ha lavemang när jag kommer in mm. Sedan skrev vi lite om smärtlingring. Jag vill dock poängtera att jag inte hakar upp mig på detaljer och jag har min förlossningsplan " öppen". Jag vet ju att allt inte blir som man tänkt sig i alla fall så jag vill inte bli besviken om det inte blir som jag tänkt mig i alla fall.
Man kan ju aldrig riktigt veta hur en förlossning går innan det verkligen är dags.

Jag har eliminerat kejsarsnitt och bestämt mig för att försöka föda vaginalt igen i alla fall. Jag vill försöka göra bättre ifrån mig denna gång och jag känner mig lite mer förberedd nu. Jag får uppdatera igen när bebisen väl har kommit. Lycka till för er alla och jag hoppas ni kommer fram till något som fungerar för er!

Hej, vad skönt att du hittat en plan som du känner kommer att fungera. Låter också bra det där med att slippa gå över tiden. jag hoppas på att få igenom samma sak. Vill inte få en klump på 4,6 kilo igen.

Var har du fått gå på samtal någonstans?

red flower skrev 2009-05-25 08:56:36 följande:

Hej jag har suttit och läst igenom allt som ni skrivit, och känner igen mig med all rädsla all skräck, men det känns som jag är bortdommnad på sätt och vis som om känslorna är för starka för att få komma fram.

Födde min dotter 03 och har inte vågat ta itu med det som hände, har inte vågat bli med barn ens förren nu. Jag har varit på sjukhus och opererat mig för gallsten och sedan det mötet med dropp i armen kom allt tillbaka, jag bara skakade och var paralyserad. Jag trodde at jag skulle dö "igen"

då, med dottern, blev jag igångsatt 21 dagar över tiden, med kopplade pinvärkar i 25 timmar den 3 sista med EDA. och ett akut snitt som följd av att jag inte öppnade mig. under snittet fick jag en livmoderruptur som gjorde att jag förlorade mängder med blod.
Jag såg på en vägg att de fyllde en plastficke grej med gasbindor och mitt blod, samtidigt som jag försvann ur medvetandet+ att jag ser hur en sköterska(?) skriker och pekar på en monitor (tror jag) men jag hör inget ljud, jag känner inte min arm, jag stelnar i nacken och kräks bara kräks mängder. jag trodde att jag tömmde mig som folk som dör gör, jag trodde inte att jag skulle dö, jag trodde jag var död.
sedan dess ahr vi inte vågat som sagt, vi har varit för rädda.

nu är jag med barn igen och är livrädd för att det skall gå fel igen, att behöva göra snitt, jag vill inte men min bm sa att jag borde/skulle. varför? jag är immuniserad pga blodtransfusionerna, och är bebin påverkad av det blir det väl alltid snitt. skall ringa och fråga i morgon har inte fått några svar från någon. skall föda varberg denna gången, har hört så bra om dem, + att det är närmast.

måste jag snittas igen?

Vilken historia. Stackars dig. Det är verkligen trist att vi är så många som upplevt jobbiga saker.

Har ingen aning om vad de måste göra med dig tyvärr, men jag hoppas att du får hjälp. När är bf? Och går du på aurorasamtal?

Hej igen!

Jag är precis nybliven gravid, v6 och det första som jag tänkte på när jag såg "gravid" på stickan var förutom glädje, att jag vill föda vaginalt, men går inte det så är det ju mer kontrollerat med planerat snitt, men det hjälper inte att det är det rent logisktsett, kan jag förstå det men inte känslomässigt.
Sedan dess har jag lyckats att inte känna mig livrädd, det var det positiva med att ha operererat gallblåsan, jag överlevde det och även om jag grät så jag skakade då med och att jag svimmade efter stärkte det mig på ett konstigt sätt. det hjälpte min spruträdsla med.

Vi har ju gått igenom en utredning nyss, och min läkare (specialist) frågade mig hur jag mådde och lät mig svara och lyssnade och det gjorde att jag bara grinade.

nu känner jag så konstigt, jag vet inte om jag är precis är rädd för att föda, utan jag är rädd för att dö.
trist nog står födelse för död för mig just nu hoppas att de på arurora mottagningen hjälper mig med det. Skall ringa nu idag, det är bäst att ta det så snart som möjligt.

Lablover; tack det är konstigt nog så att du är den förste som sagt att det kan bero på det, och jag som sökt på FL och andra ställen och inte hittat något. Jag brukar googla med men det föll bort eller något, jag tänkte inte på det*pinsamt :D
Googlar som tusn nu! hehe

Jag tror också att det är livmoderrupturen som är anledningen. Det i kombination med att du är tidigare snittad gör att risken för ruptur igen är större. Värkarbetet är ju en stor påfrestning på livmodermuskulaturen.

Kalskulan:

Jag känner igen mig i det där med att vara rädd för att dö. Bland det jobbigaste med min förlossning är minnesbilderna av hur det gick till när de fick söva mig akut för att få ut moderkakan och stoppa blödningen.

Igår var jag till bmm, och det gick väl sådär. Det var ett snabbt besök, och jag blev hänvisad till bvc-psykologen. Bm var trevlig och så, men det är så jobbigt att behöva ta kontakt med nya personer hela tiden.

Jag känner hur jag glider mer och mer in i att jag bara vill förtränga det här och ta itu med det om jag blir gravid igen, trots att jag vet att det är bättre att försöka bearbeta det nu.