Aurorasamtal för omföderskor?

Hej jag har suttit och läst igenom allt som ni skrivit, och känner igen mig med all rädsla all skräck, men det känns som jag är bortdommnad på sätt och vis som om känslorna är för starka för att få komma fram.

Födde min dotter 03 och har inte vågat ta itu med det som hände, har inte vågat bli med barn ens förren nu. Jag har varit på sjukhus och opererat mig för gallsten och sedan det mötet med dropp i armen kom allt tillbaka, jag bara skakade och var paralyserad. Jag trodde at jag skulle dö "igen"

då, med dottern, blev jag igångsatt 21 dagar över tiden, med kopplade pinvärkar i 25 timmar den 3 sista med EDA. och ett akut snitt som följd av att jag inte öppnade mig. under snittet fick jag en livmoderruptur som gjorde att jag förlorade mängder med blod.
Jag såg på en vägg att de fyllde en plastficke grej med gasbindor och mitt blod, samtidigt som jag försvann ur medvetandet+ att jag ser hur en sköterska(?) skriker och pekar på en monitor (tror jag) men jag hör inget ljud, jag känner inte min arm, jag stelnar i nacken och kräks bara kräks mängder. jag trodde att jag tömmde mig som folk som dör gör, jag trodde inte att jag skulle dö, jag trodde jag var död.
sedan dess ahr vi inte vågat som sagt, vi har varit för rädda.

nu är jag med barn igen och är livrädd för att det skall gå fel igen, att behöva göra snitt, jag vill inte men min bm sa att jag borde/skulle. varför? jag är immuniserad pga blodtransfusionerna, och är bebin påverkad av det blir det väl alltid snitt. skall ringa och fråga i morgon har inte fått några svar från någon. skall föda varberg denna gången, har hört så bra om dem, + att det är närmast.

måste jag snittas igen?

Hej igen!

Jag är precis nybliven gravid, v6 och det första som jag tänkte på när jag såg "gravid" på stickan var förutom glädje, att jag vill föda vaginalt, men går inte det så är det ju mer kontrollerat med planerat snitt, men det hjälper inte att det är det rent logisktsett, kan jag förstå det men inte känslomässigt.
Sedan dess har jag lyckats att inte känna mig livrädd, det var det positiva med att ha operererat gallblåsan, jag överlevde det och även om jag grät så jag skakade då med och att jag svimmade efter stärkte det mig på ett konstigt sätt. det hjälpte min spruträdsla med.

Vi har ju gått igenom en utredning nyss, och min läkare (specialist) frågade mig hur jag mådde och lät mig svara och lyssnade och det gjorde att jag bara grinade.

nu känner jag så konstigt, jag vet inte om jag är precis är rädd för att föda, utan jag är rädd för att dö.
trist nog står födelse för död för mig just nu hoppas att de på arurora mottagningen hjälper mig med det. Skall ringa nu idag, det är bäst att ta det så snart som möjligt.

Lablover; tack det är konstigt nog så att du är den förste som sagt att det kan bero på det, och jag som sökt på FL och andra ställen och inte hittat något. Jag brukar googla med men det föll bort eller något, jag tänkte inte på det*pinsamt :D
Googlar som tusn nu! hehe

kalinka:
känner du också det som om man är tom eller inte kan känna något men att man vet att det ligger där under?
Det känns skönt att prata med någon som förstår.
min tvillingsyster är i v. 35 och hon och jag grälade häromdagen, för hon kan inte förstå vissa saker.
Efter förlossningen var ju allt uppåner, och vi var väl ganska ok och modiga, men så kom en natt när hon bara skrek i 4 timmar i sträck och jag tog det som att det var mitt fel, jag fick nog en knäpp, och vi började tänka på att vara tysta, så att det inte skulle störa /bli så igen, och hon fattar inte varför för det gjorde att de inte kunde känna sig avslappnade hos oss, och att hon nu är orolig att inte se när man gör något knasigt. jag förklarade för henne att när man har haft en jobbig förlossning är allt så svårt, man brottas med sin rädsla för döden osv. och man gör det för att hålla kontrollen.

Men hon FÖRSTÅR bara inte, och det är så det känns som om hela min familj inte fattar fast de står mig så nära, hur kan andra förstå!?

DÄRFÖR är det så skönt att läsa ditt inlägg Kalinka (och er andra med) och veta när ni säger att ni förstår, att ni verkligen gör det!

Ja precis så!

men jag har fått gallsten och var TVUNGEN att operera bort den, och det var som en mjukintroduktion, det hjälpte på ett knasigt sätt.

Jag slapp urakut, det är fasen ..-alltså jag vet inte ens vad jag skall säga, urk..
det blir ju ännu mer "utanför" sig självt, jag var ju vaken, och på sätt och vis var det ju inte kul att vara medveten om att det gick åt skogen, men som du som bara vaknar och inte vet om man lever eller om man har vaknat någonannanstans och är död.
klart man förtränger, det går ju inte deala med.

Ja särskilt som om det är uppenbarligen ett prolem som påverkar, och folk kan se det men de utgår från sig själva, och tänker att det kan ju inte vara så farligt, det är bara att ta sig samman, och för vems skull?

att vara rädd för något om det är grodor eller vad det är så är det verkligt och förlamar en, det kan ju ingen "klaga" på!

sedan känns det som om man måste ha varit med om en jättesak och måste försvara sin rätt att vara rädd, och att det finns de som jämnför, det är ju sjukt!

Jag blir så glad att du känner att du får plats, här! :D Att VI får plats hihi

Alltså jag har inga fobier, men jag skulle aldrig drömma om att dömma dig och säga att det är ju bara grodor!
eller att dina nära sa att det är dumt och att det inte passade dem, att du var tåkig som inte följde med, och att det var bara ta itu med det!!!
fy f-n det gör mig så arg, för det var så syrran menade, helknäppt

Nä, det måste dom väl ordna? Det behövs ju hjälp året om!

isåfall har jag haft flashbacks för när jag skulle op. min gallblåsa skrev jag hejdå brev till mina kära, i hemlighet, och jag skakade och grät jättemycket. det tråkiga är att mannen också bär på mycke minnen och jag får alltid "bära" honom, vilket gjorde att jag fick "ta mig samman" mer än vad jag borde...
visst är det hemskt vilken skräck man kan ha för döden det sätter spår...

ÄÄÄÄ vad FAN!!!

du måste ta upp det här och kämpa vidare!

be din man ryta till med, för oss kvinnor lyssnar de ju inte på. hon som tog emot ditt samtal verkar vara grinig, kanske en annan som du pratar med nästa gång inte svalt en citron. det kanske inte är så att hon talar för hela sjukhuset heller, hon är väl bara en grinperson hoppas vi!

Heja tjejer!

här händer det roliga saker Madelenin; GRATTIS!! sjukt hur man skall behöva göra för att bli lyssnad på dock...

Tridde, välkommen förresten!

Jag skall på bvc möte i morgon, och boka auora via dem, jag började naturligtvis nästan grina (Darra på rösten) om min anledning till aurora. det är precis som om det triggas av att en vårdare frågar, för jag kan prata om det med andra iaf. till en början utan att böla...typiskt för man känner sig psykstörd typ.

Heja tjejer!

här händer det roliga saker Madelenin; GRATTIS!! sjukt hur man skall behöva göra för att bli lyssnad på dock...

Tridde, välkommen förresten!

Jag skall på bvc möte i morgon, och boka auora via dem, jag började naturligtvis nästan grina (Darra på rösten) om min anledning till aurora. det är precis som om det triggas av att en vårdare frågar, för jag kan prata om det med andra iaf. till en början utan att böla...typiskt för man känner sig psykstörd typ.

kalinka; även om inte många dör är det nära många gånger jag är en tex. och det är tillräckligt!

det du sa om mannen är SÅ bra! jag känner likadant att min man måste föra talan. men jag känner inte förtroende riktigt för honom för han är konflikträdd och det gör att han inte kan "stå" + att han mesar sig runt mig, förlåt älskling, men det är tyvärr så. förra gången märkte jag inte ens att han var där, han hanterar kriser genom att låsa sig (ju mer jag skriver desto mer funderar jag på doula..:S)

en annan sak är att han inte tar reda på saker eller sätter sig in i saker så bra, eller komplicerar genom att överanalysera. det är hans reaktion, han är annars jättebra men här tog rädslan över.
han satt ju med dottern i över en timme och visste inte om jag var död (de körde ut honom när det gick snett) så det är ju inte konstigt att han är förlossningsrädd heller...

ja men det är som att man inte kan låta bli eller hur, kollas inte påU Tube då! hihi

hahah jag det lät schysst :/ :D

min man sa just att mår illa bara av att läsa om förlossningar... suck jag orkar inte bära honom också. Han får inte vara med känns det som om nu, urrrkkk...

hej igen!
jag har inte varit inne på nån dag, panik åkte till mvc och rusa in hos dem utan att bokat tid och krävde svar om immunisering vilket INGEN velat ge innan varpå jag googlat (skitsmart...) och hittat värsta läkarskrifterna om kell immunisering, och hur farligt det är osv. det de inte skrivit var att det är ovanligt/liten risk... så nu fick jag svar av en läkare som hoppa in på sin rast HELT UNDERBART nu behöver jag inte oroa mig så mycket för det iaf.
så nu är jag här igen!

Ang, det om männen, jag tror att jag kanske skall ha en doula, det blir ju som en bm på sätt och vis ;) annars låter det ju som om min man var hos er med ;)
att de är så lika ibland!?:::....

hoppas det går bra, och att du känner att du fått med allt.

ps. vi har 1 timma som tid hos aurora, i varberg.

hoppas det går bra, och att du känner att du fått med allt.

ps. vi har 1 timma som tid hos aurora, i varberg.