Ni som gett er pojkvän/sambo/make/maka/partner en andra chans efter en otrohet och försöker att lappa ihop förhållandet igen..
Hur gör ni för att orka de stunder där det är extra svårt?
Jag känner att jag håller en distans som i längden kommer att bli jobbig för oss båda, har ni samma problem och hur tacklar ni det?
Här peppar vi varandra att orka kämpa för något vi tror på men som vill ha stöd av någon i samma sits på den slingriga vägen!
Hej på er!
För ungefär 6 år sen var mina barns pappa otogen mot mig. Vi hade inte barn då, men hade lovat varandra att vi skulle bli seriösa. (Vi var då 18 och 21)
Han var på utlandsresa med sin bror och träffade någon där. Detta kom fram då han av ren klantighet eller nonchalans (vet ej) bad mig kolla efter ett nummer på hans mejl, som han behövde...
Och där fanns en maaassa mejl från en o samma person. Jag gick in o läste och bara kände hur hela kroppen började värka...
Konfronterade honom och han hade mage och hitta på en massa skisnack och förneka att dom hade haft sex... Men efter ett tag sa han okej, och i samma veva gjorde han slut...
Efter ett par veckor kom han tillbaka och ville försöka igen,sa att han hade brytit kontakten med den andra, som bodde i ett annat land, så dom hade endast efter allt haft telefon och mejlkontakt...
Hade ju inte glömt honom, ville ju vara med honom, trots att det tog emot på flera plan...
Jag blev gravid och efter många om och men bestämde vi oss att inte göra abort utan att satsa på oss...
Bara det att förtreondet var brutet, jag kunde inte lita på han längre... Började rota runt och såg att han FORTFARNADE hade kontakt med den andra tjejen...
Hela världen rasade!
Allt var upp och ner... Barnet föddes, och vi bet ihop. En dag rasade allt. Min bitterhet fanns kvar. Och jag var så olycklig. Det var vi men det var så tungt ändå...
Vi gled isär och separerade. Vi träffade båda en ny...
Efter några månader började allt kännas ouhärdligt. På nåt vänster blev det vi igen.... Min bitterhet var borta. nsåg att det skulle bli tufft men vi älskade varandra...
Detta var 3 år sen snart, och vi är fortfarande ihop. AV rätt anledningar nu...
Det har varit en lång väg, men det har funkat bra. Man glömmer det aldrig men allt är nu förlåtet...
Jag känner med igen mig e era funderingar. Att tänk om han gör om det om jag förlåter honom för att jag förlät honom denna gången..
Mycket bättre mellan oss nu. Kan kramas och pussas och det känns riktigt mysigt 
(även om tankarna snurrar i bakhuvudet, självklart)
Jag vet inte om jag vill avslöja min identitet här, men det hade känts väldigt skönt att ha någon sorts annan kontakt med. Nyttigt tror jag.
Jag tror verkligen det var ett stort misstag från hans sida. Där spriten går in går förståndet ur. Han grät och var verkligen jätteledsen, och han berättade ju det självmant direkt för han tyckte jag hade rätt att veta. Men visst fan är det jobbigt att tänka på att han har haft sex med någon annan. Följt med en annan tjej och haft sex. Nej, ska tänka positiva tankar nu
Tänker på er alla!!!
Kramar i massor till er!!!
www.familjeliv.se/Forum-9-202/m22637279.html
har inte varit här å kollat på några dar
blev lite knas när jag förklarade sist.
men här är de stora dragen hur det ser ut.
förnuftet säger att jag skall gå, men mitt hjärta tror inte att de e över än och ger han oss en chans så tror jag att vi kommer lösa detta om båda vill innerst inne.. men som sagt så finns det en liten del som säger att jag skall, en lite en del att jag skall stanna
Jag förlät också min exsambo, när jag fick veta att han varit otrogen. Var då gravid. Fick någon månad senare veta att han fortsatt hålla kontakten med tjejen. Då var allt redan förstört och jag kommer aldrig att lita på det svinet igen.
Imorgon ska min make jobba med sitt gravida one night stand jag är väldigt ledsen och besviken för det. Han kunde bytt jobbdag när han visste om att de skulle jobba ihop tycker jag.
jag förstår itne hur du står ut.
Du är verkligen stark!
Anonym (Nr 16) skrev 2007-07-10 08:35:26 följande:
Nu har jag inte kikat in här på ett par dagar så det tog en liten stund att läsa igenom trådens nya inlägg.
Just nu känner jag själv att det börjar kännas lite mer ok för m,ig, fast jag gråter ofta. Acceptans kanske? Tror att man någon gång måste acceptera att man inte kan förändra det som hänt och istället börjar blicka framåt och förändra framtiden?
Jag tror precis som Anonym (detsamma) att det klan vara bra att få lite distans ibland. Ibland välja att vara aktiv, ibland kanske bara läsa tråden, ibland inte vara på den alls.
Förstår iallafall att vi alla är väldigt starka, har mycket att kämpa med.. och att jag hoppas att vi i slutändan kommer att få lön för vår möda och sorg!
Kram till alla!
Kan inte säga annat än att livet är orättvist 
Jag tittar in igen nästa vecka.. (om jag kan hålla mig så länge) Tills dess en stor kram till er alla!!
Hmm hej allihopa här var många anonyma inte jag då men det gör inget =) Min sambo var otrogen mot mig och ja med handen på hjärtat så har jag nog rätt svårt för att lita på honom igen men jag försöker.
Han däremot har inget förtroende för mig alls som man känner sig själv känner man kanske andra. Han tror att jag ska göra likadant mot honom.
Är det nån annan som har samma situation?
Har msn om nån är intresserad ha de gott å kram på er
Jag är inte stark det är det som är problemet.
Jaha idag jobbar dom ihop så gick det när han sa att han skulle lägga sitt schema efter henne. Inte en enda gång har han gjort det.
Hur länge till orkar man innan han får en stekpanna i skallen tro
Får försöka pyssla lite sen så jag slipper tänka.