Ni som gett er pojkvän/sambo/make/maka/partner en andra chans efter en otrohet och försöker att lappa ihop förhållandet igen..
Hur gör ni för att orka de stunder där det är extra svårt?
Jag känner att jag håller en distans som i längden kommer att bli jobbig för oss båda, har ni samma problem och hur tacklar ni det?
Här peppar vi varandra att orka kämpa för något vi tror på men som vill ha stöd av någon i samma sits på den slingriga vägen!
idag upptäckte jag att min nya sambo har bytt lösenord på sin mail. Han måste gjort det igår.
Finns ju många förklaringar att han bytt.
Eller?
Nu mår jag dåligt, kan ju itne bara fråga heller för jag kanske förstör någon överraskning eller något.
Hjälp mig tjejer.
Säkert inget va?
Den innan honom var otrogen mot mig, men jag älskar denna nya och han mig. Jag måste lita på honom juhh.
varit där; Du måste sluta hålla koll! Min man har inte lösen varken till min mejl eller hit. Det är helt normalt gumman! *kram*
nee det har inte min heller, men jag vet att jag e ett kontrollfreak, men det e ända sättet att få mig lugn. ananrs tror jag bara massa hemska saker.
Uschhhhh panik!
Nu ska jag ta å läsa en bok. kankse lugnar ner mig.
Anonym (Frun) skrev 2007-07-13 11:08:17 följande:
läs detta:
www.familjeliv.se/Forum-4-51/m22718229.html
NR 16
Fan va drygt att han inte ser till dina känslor i första hand. Pengar kan han ju alltid skaffa. Huvudsak att ni har mat och kläder. Ska ni ta paus i förhållandet ? Kanske du får det lugnare och så och slipper en viss stress som bara förstår din sinnesro.
Styrka till dig.
Problemet är att jag är rädd för att bli lämnad då jag enbart har 1 vän där jag bor ja eller 3 mil härifrån.
Pga sjukdom kan jag inte köra bil och min kompis är oxå sjuk att hon inte orkar åka hit så ofta.
Sen är jag rädd att svärmor blir sur på mig eftersom hon har jag kunnat umgås med ibland och vi bor så nära varandra.
Maken förstår inte att man rättar mun efter matsäck.
Frun: Jag skulle kunna tänka mig att avslöja min identitet utanför FL och träffas IRL. Tror dock att geografin kan göra det svårt. Bor själv i södra Sverige och med tre småbarn är det ju inte så att man flänger iväg till t ex Dalarna hur som helst. Fast man kunde ju pratats vid i telefon eller så. Mycket kan man ju inte förklara här i kortfattade inlägg.
Just nu är jag extremt arg. Jag går igång på minsta småsak. Sorgen har liksom övergått i ilska. Undrar hur länge den här fasen varar och vad som kommer sedan. Jag skulle verkligen vilja såra min sambo. Jag vet inte vad som skulle vara det värsta som kunde drabba honom. Känslan är att jag vill provocera honom fram till att visa känslor. Får väl lyda familjeterapeutens råd och fortsätta skriva mina brev. Det är ju lite ensidigt eftersom han aldrig svarar.
nr 16: Jag förstår din vånda över att han träffar sitt prassel på jobbet. Min sambo kommer också att göra det en gång ibland. Sannolikt inte så ofta som din. Nu är ju hon inte gravid och jag är helt säker på att han inte kommer att prassla med just henne fler gånger. Önskar att du också kunde känna den känslan. Vad säger din sambo om hur det är att jobba med henne. Berättar han vad de pratar om och hur hon ser på situationen?
Jag tror han har ljugit för mig igen..
Kanske om en skitsak men iaf.
Jag bad honom ringa henne för att fråga om han kunde följa med på ul antingen förra veckan eller helgen som var. Han sa att han ring henne när jag var ute en kort sväng och att hon inte ville ha med honom.
Nu tittar jag på telefonlistan från 3/7 på kvällen till kl 14 idag. Alltså det är mellan den tiden som samtalen är ringda.
På den finns inte hennes mobilnr med. Så med 98% säkerhet har han ljugit om att han ringt. Mobilen har han inte haft pengar på.
När ska detta ta slut?
Nr 16; Du klarar dig. På något sätt löser det sig. Så stanna inte pga rädsla. Det kommer ta livet av din själ. *kram*
Hej på er!
Nu har en vecka gått! Måste erkänna att jag loggade in i torsdags för att jag saknade er, men jag läste bara de senaste inläggen. Det tog ca 5 min. Veckan har varit bra. Jag märker att jag grubblar inte så mycket om jag inte läser på nätet massor om otrohet.
Frun, jag kan också tänka mig avslöja min identitet för att träffas.
Bedragen, jag känner också ibland att jag verkligen vill såra min man. För att han ska förstå hur sårad jag är. Men om man förlåter så ska man inte förverkliga det.
Jag vill gå vidare. Har pratat med min man i fredags. Jag kan inte älta mer. Jag tänker på det varje dag, eftersom jag inte kan styra mina tankar, men jag vill skita i allt nu, och koncentrera mig på framtiden. Oron om att det ska hända igen får jag försöka omvandla till en positiv känsla. För om det händer igen får jag också en ny möjlighet från livet. Jag får ett nytt liv att leva utan min man. Och jag ska inte ångra nåt, för om han gör om det så är han ett riktigt svin som inte är värd en enda av mina tårar.