Ni som gett er pojkvän/sambo/make/maka/partner en andra chans efter en otrohet och försöker att lappa ihop förhållandet igen..
Hur gör ni för att orka de stunder där det är extra svårt?
Jag känner att jag håller en distans som i längden kommer att bli jobbig för oss båda, har ni samma problem och hur tacklar ni det?
Här peppar vi varandra att orka kämpa för något vi tror på men som vill ha stöd av någon i samma sits på den slingriga vägen!
Hej på er!
Nu har jag återigen inte skrivit här på ett tag. Men följer ändå tråden nästan varje dag.
När jag först startade denna kändes det verkligen som om jag var ensam i världen. Hade fått kontakt med en annan tjej här på FL som var i samma sits, men ville ha fler att ventilera med. Sen gick det ett bra tag, ingen hakade på att skriva. Jag var bortrest i två veckor och var inte inne här speciellt ofta under tiden och vipps! min tråd levde och hade börjat skrivas mycket i. Skönt :)
Trots att jag inte är sa aktiv själv så känns det ändå bra att läsa, man känner igen sig i mycket.
Häromdagen så sa min syster så här: Du måste våga vara lycklig.
Jag svarade: Klart jag vågar..
Men sen när jag tänkte efter, jag vågar ju inte alls :( Jag är misstänksam, ledsen.. listan kan göras långt. När det känna UNDERBART så undrar jag i nästa sekund när saker och ting skiter sig igen. Vad är det för tankesätt jag har? Blir tokig på mig själv!
Tror säkert att flera där ute känner igen sig!
Kämpa vidare allihop, dte ska jag göra :)
Absolut. Usch, det är jobbigt bland, ibland känns det bra som bara den.. Jag bara hoppas det blir längre och längre mellan dalarna. Jag är ju en positiv person egentligen och brukar alltid kunna se något positivt i det mesta, men vi får väl se om det kommer något positivt från detta med.
Det som gör mig ledsen är hur vanligt det faktiskt är med otrohet 
Det blir så många som blir sårade.
Kramar till er!
Jag är också i depp idag. Hörde sambons telefon pipa att han fått meddelande i morse när han startade den.
Väntar på att han ska komma hem så jag kan fråga (vill inte göra det på telefon), hon verkar inte ha någon stolthet alls utan fortsätter sina försök att få kontakt med min sambo.
Anonym (456) Förstår oron, har också samma känsla så fort min sambo är på sin tele. Sen börjar utfrågningen och så får iaf jag dåligt samvete för att jag beter mig som en polis. :/
Jag känner igen det ni säger. Man blir misstänksam samtidigt som jag verkligen inte vill vara den som springer runt som en polis och granskar mail och sms.
Vad blir ett förhållande värt utan den tilliten? För mig är detta ganska färskt. Jag behöver nog ge det mer tid, för just nu vet jag varken ut eller in. :(
Anonym (segt) Det är rätt färskt för mig också.. 3veckor sedan idag. Och jag har också funderat MÅNGA gånger på om jag kommer få tillbaka tilliten. Kan enbart tala för mig själv och jag blir misstänksam så fort han hostar konstigt.. haha.. överdrivet, men ni förstår vart jag vill komma va? Innan jag fick reda på allt så litade jag på honom till 110% jag frågade aldrig vilken han skickade sms med eller vilka han träffat under dagen o.s.v men nu kommer det av ren vana, eller vad jag ska säga.
Nej de e de inte. hade varit värre om de trffats varje dag och hon bode i samma stad! Saken är att jag funderar på å ge semestern ut (om 4 v) och se vad som händer. Men det har varit många ggr jag funderat på å ge upp och tvinga honom å välja. Men för de innebär det inte att det blir rätt beslut. Pushar lite så han är medveten om att dagarna inte bara passerar.. Får se vad som händer. Kanske inte står ut så länge utan ställer ett krav vilken dag som helst. Funderar på detta hela tiden hur jag skall göra, men väntar så länge jag står ut..
Anonym (456) skrev 2007-07-18 18:16:38 följande:
Jag tror att alla behöver olika lång tid för att reda upp sina känslor. Känns som om jag fortfarande inte har rett ut allt inom mig och jag bär fortfrande på mkt. MEN, det har blivit väldigt mycket bättre för mig. Detv har gått 6,5 månad nu (huh) vad lång tid egentligen.. menb ändå så kort.
Sätt upp delmål, tex jag ska orka vidare till det och det datumet, känn efter då hur det känns. Bättre/sämre? Sätta ett nytt datum?
Tilliten som förut kändes helt bortblåst börjar sakta sakta byggas upp igen. Med en bit i taget, men att nå dit vi en gång var.. just nu känns det som om vi aldrig kommer att nå dit.. men jag hoppas. Trots allt är hoppet det sista som lämnar människan, och med lite kämparglöd.. hoppas jag att det går!
Ja, det med tilliten är inte lätt.. Vi kämpar på, men jag vet inte. är ju nytt med, men det känns ju redan bättre. Fast ibland så bara kommer det över mig vad som har hänt, och då mår jag så dåligt
Han verkar tro att allt ska bli bra på en gång. Verkar som att han inte fattar att jag behöver tid på mig att älta och grunna. Han trodde nog att det ledsna från mig skulle gå över på en natt.
Jag hoppas ni mår bra allihopa. Jag tänker på er! Kram
Min tror oxå allt blir bra och allt är glömt direkt..
wake up! det går inte glömma att en annan bär det barn vi försökte skaffa tillsammans..