Ni som gett er pojkvän/sambo/make/maka/partner en andra chans efter en otrohet och försöker att lappa ihop förhållandet igen..
Hur gör ni för att orka de stunder där det är extra svårt?
Jag känner att jag håller en distans som i längden kommer att bli jobbig för oss båda, har ni samma problem och hur tacklar ni det?
Här peppar vi varandra att orka kämpa för något vi tror på men som vill ha stöd av någon i samma sits på den slingriga vägen!
2 dagar tog det för mig. jag kände mig tvungen att prova det för att veta om jag kan leva med honom. och sexet var ju kanon även under de riktiga svarta dagarna.
Började läsa igenom tråden och ni har skrivit så mycket att jag hoppade tillbaka till slutet. Vill bara berätta min historia och hoppas att ni får lite mera ork att kämpa på.
Vi, min man och jag träffades när vi var väldigt unga, för unga egentligen. Fick nu och då höra ryktesvägen att han hade haft någon historia på sidan om, men han nekade alltid och jag valde att tro på honom. Vi fick barn, bodde i annat land en tid. Flyttade tillbaka till vår hemort och vårt förhållande var väl rätt så destruktivt.
Sen var det jag som hittade en annan. Nu när jag ser tillbaka så var det väl mitt fega sätt att både ge tillbaka (för visst visste jag att han hade varit otrogen fast jag inte ville veta) och mitt sätt att fegt ta mig ur ett förhållande som inte var bra. Min man blev förkrossad och jag reagerade så fruktansvärt kallt, att han satt och grät gjorde mig vansinnigt arg, att han hade mage! Slutade med att jag stack, tog våra två barn och flyttade, bestämde mig för att jag inte skulle ha något förhållande överhuvudtaget utan lära känna mig själv först. Så jag bodde med barnen ensam i 2,5 år. Grät, förbannade mitt öde, och lärde mig en massa om mig själv. Hade ingen kontakt egentligen alls med min fd man förutom då vi lämnade och hämtade barnen och då var vi oftast på många meters avstånd från varann.
Sen en dag var vi på ett föräldramöte tillsammans. Pratade en del efter det mötet, bestämde oss för att försöka vara "vänner" m.a.o uppföra oss som vuxna människor, och otroligt nog blev vi vänner, pratade också massor om vad som hade gått fel i vårt förhållande, om all otrohet, ja, allt som vi borde ha pratat ut om då men aldrig gjorde. Vi blev vänner, gjorde nu och då saker tillsammans med barnen. Började umgås mer och mer, lärde känna helt nya människor. Både han och jag hade ändrat massor. Både hade vi lärt oss våran läxa och vad som vi anser vara viktigaste i livet.
Nu lever vi tillsammans och har 4 underbara barn. Och aldrig har vi varit så lyckliga som vi är nu, men jag vet också att vi hade aldrig kommit hit var vi är nu om vi inte hade gått igenom det vi gjorde. Nu är det många år sedan allt det hände och det som jag vet är att fast man själv har gjort något fel så är det inte så enkelt att se sig själv i spegeln, att godkänna att jag har gjort val som satt min familj i en position att den människa som ska vara den viktigaste i mitt liv är förkrossad. DET är svårt, MEN nödvändigt.
Hur dåligt ett förhållande än är, kan man reparera det om man vill, om man är villig att öppna sig och vända ut och in på sig. Det är jobbigt och det är tungt men det är nåt som behövs.
En sak till, man är inte klar att gå egentligen innan man känner att det finns ingen ilska, bitterhet eller överhuvudtaget några känslor kvar. När man har gått igenom allt och inte ens kärleken finns. Då har man gjort allt, då kan man gå utan att behöva se tillbaka.
Önskar er all lycka och att ni ska kunna rädda era förhållanden.
Tack för din berättelse been there. Verkligen kul att det ordnade sig så bra för er efter mycket sorg 
Jag kämpar på. Han vill ju så gärna och han ställer upp på allt jag ber om för att rädda vårt förhållande. Och jag vill ju! Men har svårt att förstå hur han kunde. Visst, han va full. Och ja, vi har bråkat mycket på sista tiden. Inga förklaringar, men kanske en orsak till att allt blev som det blev. Vi har mycket att jobba på förutom detta med, för ska vi fortsätta kan det inte bli som förr. Vi måste lära oss att prata och framförallt lyssna på varandra. Men vi kämpar på. Nu är det 4 veckor sen det hände..
Jag slängde ut honom med omedelbar verkan efter han berättat. Han bodde iväg i cirka en vecka, sen kom han hem igen. Men vi har fortfarande inte haft sex...
Här har vi mindre och mindre sex ju längre tiden går.. precis efter jag fick veta hade vi mer sex än nu..
Vi har sex en gång per dag nu men vi hade mer när allt kom fram. :) Och det saknar jag. ;)
Ja. Det är hemskt vad livet kan vara orättvist ibland. För det finns inte en chans att vi förtjänade detta.. Jag tänker på er alla och jag hoppas vi fixar detta! Hur det än blir så hoppas jag vi kan gå stärkta ur det här, även om det känns väldigt hopplöst just nu.
Jag kom och tänka på en sak inatt, när jag försökte sova. Att jag vill ju att detta ska ordna sig, vilket betyder att jag måste anstränga mig lite mer. Han kan ju inte fixa allt själv. Jag är nog väldigt egoistisk, men jag vill se mer ånger, mer tårar, jag vill ha mer uppmärksamhet! Känner mig ibland som en hemsk människa. Men tänkte jag ska försöka ordna något fint för oss två så han vet att jag iaf försöker...
Är det bara jag som känner mig väldigt rädd för att ha sex med honom? Jag är rädd för att jag ska börja gråta mitt i allt eller något sånt
Har varit tillsammans med min sambo i 4år snart (allt som allt..), och han var otrogen med min bästa vän, min ända vän förtillfället då, 2veckor innan våran 1års dag.
vi tod pause i en månad ch bestäme vi oss att försöka igen, grät i ett halvår konstant och det är nu det senaste året som jag har börjat "glömma" bort det, brukar ändå som vane sak ta upp det när vi bråkar..vet inte varför, det sitter i.
Bästa vännen sa aldrig förlåt, hörde aldrig av sig efter den dagen. men har sett henne några gånger för hon jobbar precis brevid mitt jobb, vet inte om hon har sett med (förmodligen) och har jobbat på det dä jobbet i 2år, och nu för några månader sedan började hon jobba där. skit jobbigt, och inte nog med det. hon är gravid också..och har velat så djävla mycket ha barn i 2år, men sambon ha sagt nej. blir så ledsen...allt kommer upp igen...börjar ta avstånd från sambon igen...ohh vet inte vad jag skall ta mig till..vissta stunder är bra,andra inte..varför det är bra är för att jag tror han(sambon) stöttar mig och är snäll, men ibland orkar han inte..
Har blivit så orolig de senaste tiden också att han ska träffa andra när han är ute.
Han säger att han alldrig ska göra så igen, det var ett misstag att vara otrogen. (men han sa att ifall han skulle vara otrogen mot mig nån gång så dödar han sig själv istället..) men jag tror han inte, när man är full så gör man vad som helst.
och ibland har jag ingen lust att följa med ut, och han går ut rätt ofta och har ingen lust att följa med varje gång bara för hålla koll på honom. men han säger att han inte är det, och kommer aldrig vara det igen!
vet inte varför det har kommit upp igen, skit jobbigt. är så rädd att bli sårad igen.