Ni som gett en andra chans...
Började läsa igenom tråden och ni har skrivit så mycket att jag hoppade tillbaka till slutet. Vill bara berätta min historia och hoppas att ni får lite mera ork att kämpa på.
Vi, min man och jag träffades när vi var väldigt unga, för unga egentligen. Fick nu och då höra ryktesvägen att han hade haft någon historia på sidan om, men han nekade alltid och jag valde att tro på honom. Vi fick barn, bodde i annat land en tid. Flyttade tillbaka till vår hemort och vårt förhållande var väl rätt så destruktivt.
Sen var det jag som hittade en annan. Nu när jag ser tillbaka så var det väl mitt fega sätt att både ge tillbaka (för visst visste jag att han hade varit otrogen fast jag inte ville veta) och mitt sätt att fegt ta mig ur ett förhållande som inte var bra. Min man blev förkrossad och jag reagerade så fruktansvärt kallt, att han satt och grät gjorde mig vansinnigt arg, att han hade mage! Slutade med att jag stack, tog våra två barn och flyttade, bestämde mig för att jag inte skulle ha något förhållande överhuvudtaget utan lära känna mig själv först. Så jag bodde med barnen ensam i 2,5 år. Grät, förbannade mitt öde, och lärde mig en massa om mig själv. Hade ingen kontakt egentligen alls med min fd man förutom då vi lämnade och hämtade barnen och då var vi oftast på många meters avstånd från varann.
Sen en dag var vi på ett föräldramöte tillsammans. Pratade en del efter det mötet, bestämde oss för att försöka vara "vänner" m.a.o uppföra oss som vuxna människor, och otroligt nog blev vi vänner, pratade också massor om vad som hade gått fel i vårt förhållande, om all otrohet, ja, allt som vi borde ha pratat ut om då men aldrig gjorde. Vi blev vänner, gjorde nu och då saker tillsammans med barnen. Började umgås mer och mer, lärde känna helt nya människor. Både han och jag hade ändrat massor. Både hade vi lärt oss våran läxa och vad som vi anser vara viktigaste i livet.
Nu lever vi tillsammans och har 4 underbara barn. Och aldrig har vi varit så lyckliga som vi är nu, men jag vet också att vi hade aldrig kommit hit var vi är nu om vi inte hade gått igenom det vi gjorde. Nu är det många år sedan allt det hände och det som jag vet är att fast man själv har gjort något fel så är det inte så enkelt att se sig själv i spegeln, att godkänna att jag har gjort val som satt min familj i en position att den människa som ska vara den viktigaste i mitt liv är förkrossad. DET är svårt, MEN nödvändigt.
Hur dåligt ett förhållande än är, kan man reparera det om man vill, om man är villig att öppna sig och vända ut och in på sig. Det är jobbigt och det är tungt men det är nåt som behövs.
En sak till, man är inte klar att gå egentligen innan man känner att det finns ingen ilska, bitterhet eller överhuvudtaget några känslor kvar. När man har gått igenom allt och inte ens kärleken finns. Då har man gjort allt, då kan man gå utan att behöva se tillbaka.
Önskar er all lycka och att ni ska kunna rädda era förhållanden.