Tråden för oss som fick missfall vid allra första graviditeten!

Pollyanna: Jo, jag vet.. det är inte tänkt att jag ska gå jättelånga promenader nu i början, utan det kommer sedan när hon blivit lite större våran valp. :)

Hej. Kollade i min almenacka i fredags, min tid till mödravårdsmottagningen var kl 10.30. Fastän jag inte har gråtit på ca tre veckor, brast det. Fick missfall i vecka 7, första graviditeten. Samma dag (fredagen den trettonde som min tid var på) fick jag tillbaka min mens. Kändes så jobbigt, men ändå skönt att mensen har kommit tillbaka, så man kan börja försöka igen. Är bara så orolig, konstig del i mig känner att om jag inte blir gravid så finns ju inte risken för missfall, vet inte om jag skulle klara en gång till. Vill inget hellre än få en liten! Tack till denna tråden!

Hoppas att detta kan hjälpa andra med oro för missfall.

min berättelse:

För tre och en halv månad sen slutade jag med mina p-piller efter 7 års knaprande. mitten av april, en halv månad efter att jag gifte mig. var så lycklig, visst vet jag om chanserna att bli med barn och var medveten om att det skulle ta tid, och att efter att ha ätiti p-piller kanske inte mensen och ägglossningen heller vill komma igång.

Fick min första mens den 10/5, inget hände den månaden, den 10/6 kom min andra mens och för 6 dagar sen tog jag det första testet, visade neg. BIM+1 var jag på då. Bim+4 tog jag ett till test, visade neg även då med. Började att dropp blöda lite brunt i förgår kväll, igår var det väldigt lite då med. Trodde att nu är nog mesen försenad trots allt. Men i morse sa något mig att jag måste testa ändå.

Fick mitt första plus!
Jag var så glad, ringde min man och bad han att vända om och komma hem. Visade han testet och vi glädje hoppade och grät båda två. Vi gick båda med ett leende till våra jobb. Efter ett par timmar börjar jag att blöda, inte jätte mkt men något som kunde räknas som en halvblödning innan mens. Sen började jag blöda mer och mer. Ringde BM och de sa att det nog var ett tidigt mf. Så chansen är inte stor att denna bebis som var en sån glädje finns kvar inuti mig. Det jobbigaste var att berätta för min man, att ta i från honom en sån glädje jag just givit honom några timmar tidigare.

Det är inte många som plussar och får mf på samma dag inte....
Gråter medans jag skriver, visst ska vi försöka igen, inte den här månaden, men att ställa om sig efter ett glädje besked till ett annat önskar jag ingen. Inte ens min värsta fiende........

lycka till alla där ute!

Till Lakrits84
Känner igen mig så när jag läste din berättelse. Det var så fruktansvärt jobbigt att behöva berätta för min sambo. Men lite tröst, att det går lättare om någon vecka, allt händer av en anledning man måste tänka så, annars blir man knäpp. Jobbigt dock att se andra med sina nyfödda och alla dessa gravid magar! Kom någon tår idag, min kompis ringde från BB och har fått sina första barn; tvillingar. Så glad man är, men man hade önskat att det vore en själv.
Styrkekramar Elise

Den här tråden är ju urgammal, men åh så glad jag är att jag hittade den när jag som bäst behövde, dagen efter mitt missfall. Känner mig lite mer hoppfull nu, och lite mindre ensam.

Ville bara säga det.

(Grattis förresten till alla i tråden som blivit föräldrar sedan det begav sig! Det verkar ju vara en hel del.)

Ja tråden var ju inte precis ny.. men den är väl behövlig!

Fick mitt missfall i början av året, var på andra sidan jordklotet med sambon och allting hände där i vecka 13. Efter 24 timmar av mördande värkar och blödningar fick vi tid till läkare dagen före vi skulle resa hem. Dumma som vi var hade vi inte tänkt på att skaffa reseförsäkringar före resan, så en skrapning hade kostat en förmögenhet.

Jag hade under natten före tagit flera panadol utan resultat och när läkaren hörde detta (och såg på mig som hade smärtsamma värkar) skrattade han lite och sa att jag nog behöver riktiga droger för att klara av resan hem. Tack för de underbara tabletterna!

Morgonen vi skulle resa hem kastar jag upp utanför flygplatsen och väl inne känner jag hur något stort är påväg ut ut mig. Rusar till toaletten och hinner se vad det nu än är. Stirrar på "det" en stund och känner en konstig lättnad. Kroppen lugnar ner sig och hela resan känns som en dimma. På flygplatsen här hemma är det första jag ser ett rökrum, säger till sambon att jag behöver en cigg.

Då var resan slut och kvar var bara tiden vi måste läka psykiskt. Och det har vi nu gjort efter flera månader. Jag kommer aldrig att glömma smärtan, hoppet och längtan, men vet att vi kommer att lyckas igen.

Och framöver kommer vi att ha reseförsäkringarna i ordning.... ;)

Skönt att få skriva av sig åt helt okända människor som vet vad man gått igenom! Kram

Sinase: Vilken fruktansvärd upplevelse! Man känner sig ju så utsatt. Jag var på jobbet när jag började blöda kraftigt men eftersom jag hade lektioner valde jag att stanna arbetsdagen ut. Fattar inte såhär i efterhand hur jag fixade det. Hade inte ont alls då men var chockad. Smärtorna (och själva "klumpen") kom inte förrän flera dagar senare, men då var jag hemma tack och lov. Kram!

Jadu, Mammaplaner, det är inte en trevlig situation man hamnar i. Dessutom är det tungt att försöka gå vidare. Hoppas du har hunnit bearbeta händelsen lite. Och det är ju jättebra att ha sambon som stöd, det är trots allt en sorgeperiod som ni ska igenom tillsammans, vilket stärker banden ännu mer!

Efter missfallet ser jag nu de positiva sidorna också, exemplet med stärkt förhållande och dessutom bodde vi på hyra när jag blev gravid men har nu eget hus.

Hoppas ni mår bra!! Ska ni försöka igen när ni fått grönt ljus eller ta en paus? :) Kram

Jag vet inte om ni vill ha mej här då jag gjorde abort 06?

Vi har nu försökt i 6 månader att få barn och vi plussade 15 maj. I dag fick jag missfall.

Har varit till sjukhuset och allt var borta, allt såg bra ut! Vi hoppas på att väldigt snart få ett plus igen! och att de då den gången går hela vägen och att vi får ett friskt barn! Vi kanske inte försöker redan i kväll men i morgon.

Jag har inte ont och jag blöder inget.

Jag blödde lite smått i v.5-6 men tänkte det var normalt då min BM hade sagt att man kunde få blödningar under sin graviditet. Vaknade 7 på morgonen dagen efter men VÄRLDENS smärta i magen, som mensvärk, fast 3000ggr värre ungefär. Ringde BM som bad mig avvakta tills kvällen och se hur blödningarna blev, så fort vi la på dock så kom det, blödde som aldrig förr och vi åkte in till sjukhuset jag och min man..

Då förstod jag såklart att det var MF, vi var så glada bara veckan innan och nu kom det, när läkaren kollade så var det inget liv där inne längre, jag knäcktes totalt. Kom ut och bara grät grät grät i hans armar, gjorde så ont i mig för jag ville så gärna vara gravid och hade tom börjat planerat barnkammaren där uppe och hur allt skulle gå till med ledigheten osv.. detta är 2mån sen och visst är jag lugn nu men oron är där, sker det igen? vi har börjat försöka igen nu och jag har ÄL snart så vi börjar idag tom =) men om det sker igen, hur orkar man detta? IGEN?

Och ja, det är riktigt jobbigt att se andra gravida nu i sommar eller har precis fått barn .. man vill så gärna själv att det ska va dags nu! Bara till att hoppas att JUNI blir vår månad då =) och barnet blir friskt i fulla 9mån..