Tråden för oss som fick missfall vid allra första graviditeten!

Vill bara försöka vara lite "medlare" här. Många skriver att de blivit bemötta med kyla av vänner och bekanta vid missfall, och att kompisar inte agerat så stödjande de önskat. Att folk inte vill prata om det, helt enkelt.

Jag har ju själv haft missfall och förstår vad ni menar. Men jag vill ändå försöka belysa "andra sidan" av det här också.

Jag tror inte att folk vet vad de ska säga och göra. Vad man än säger blir det fel! Det finns lika många sätt att hantera ett missfall som det finns kvinnor. Var och en har sitt eget förhållningssätt. Personligen grät jag inte ens över mitt missfall, och det vet jag kan verka provocerande för många. Jag är 30 år och längtar ihjäl mig efter ett barn (har inga barn), men jag är inte den typen av person som gråter och deppar och ser missfallet som ett trauma. Jag försöker se det som en erfarenhet. Därmed inte sagt att kvinnor som gråter och blir deprimerade är "fel", självklart finns det många som blir jätteledsna!

Jag har träffat på kvinnor här på FL som har namngett sitt "missfall" och som pratar om det som sitt "förlorade barn" och som refererar till sig själv som "änglamammor". Det finns många sådana kvinnor, har jag sett. Jag ser inget fel i det alls, jag tror det kan vara jättebra. Samtidigt vill jag belysa att det finns kvinnor som är tvärtom, som jag. Jag kommer inte ens ihåg vilket datum jag fick missfall. Jag kommer inte ihåg vilket datum mitt barn skulle ha fötts. Jag har inte namngivit mitt förlorade barn. Jag tänker inte så mycket på det. Det kändes inte som världens undergång när det hände, jag tänkte mest att "nu får vi ta nya tag"...

Missförstå mig inte nu, jag vill inte uppröra någon med detta inlägg eller göra någon ledsen eller arg. Jag vill bara förklara för er som känner er illa behandlade av kalla vänner att det finns alltid så många sidor av allt. Och att det finns många många kvinnor därute som faktiskt HAFT missfall. Det kan t.o.m. vara så att just den väninnan/kusinen/farmodern som ni pratar med och som bemöter er med kyla faktiskt har haft ett eget missfall en gång men inte tagit det så hårt. Tänk er att en sån som jag (=inte så värst känslosam angående mitt missfall) möter en sån som är jättekänslig och ser sitt missfall som en stor sorg. Den "känslokalla" kanske anser att hon "vet" att ett missfall "inte är så farligt" eftersom hon själv inte tyckte det och att hon därför inte behöver behandla sin kamrat med silkesvantar. Det kommer förmodligen resultera i att den som är mer känslig känner sig illa behandlad eller nonchalerad. Självklart bör en person med lite social kompetens kunna ligga lite lågt och inte säga nåt alltför iskallt om en väns missfall, jag försvarar inte de som säger elaka saker! Jag menar bara, återigen, att det finns lika många sätt att hantera att missfall som det finns kvinnor.

Vill berömma alla för att den här tråden (som jag startade) har löpt på så fint! Det verkar som om många fått svar och peppning och stöttning här. Jättebra!! Vid mitt eget missfall hade jag som sagt inga gråtattacker, däremot hade jag ett enormt behov av att ta reda på information, utbyta erfarenheter, läsa på... Det kanske var mitt sätt att bearbeta det hela. Nu har det gått cirka fyra månader och jag går fortfarande på efterkontroller. Får väl se när jag är "färdig", så att jag kan försöka bli gravid igen...

Ostkustens pärla: Sorgehantering är individuellt samtidigt som det är universiellt.

Själv grät jag hur mycket som helst, men inte så mycket över själva missfallet som över förhoppningarna som graviditeten var sammankopplade med - det var mer drömmen om barnet så att säga. Jag kunde förstå att det inte var livsdugligt och att det inte var mitt fel men jag var förtvivlad ändå. Nu hade jag missfall precis samma dag som du startade tråden, och det var ett tidigt precis i början på v.8.
Jag har inte givit det namn och jag kallar det inte för änglabarn, det var som sagt mer den förlorade drömmen än själva fostret.
Nu har vi gjort vår tredje makeinsemination och jag inväntar BIM i slutet på veckan och önskar hellre att jag får ett minus än att jag får ett plus följt av missfall.

pollyanna: Jag vet vad du menar med att du hellre får ett minus än ett plus och sen ett missfall. Jag trodde inte en graviitet skulle påverka mig så mycket... känner att jag nästa gång jag blir gravid vill försöka leva på som vanligt, men jag tror det är omöjligt för mig....
Först får jag mens och blir såklart jätte besviken, sen vänjer jag mig och blir lite lättad för nu måste jag ju inte vara orolig för missfall. Sen närmar det sig äl och jag börjar räkna på¨dagarna igen och så närmar det sig BIM och jag hoppas som sjutton för att sen bli besviken igen.....hur länge ska man anpassa hela sitt liv efter detta???

Kloka ord ostkustens pärla. Vi sörjer olika, vi bemöter sorg olika. Men för mig har mitt missfall och allt som hänt därefter varit en erfarenhet som lärt mig att se på människor på ett nytt sätt. Och också något som har fått mig att fundera hur jag själv bemöter min omgivning när de är i sorg. Det är svårt att hantera sorg men borde ju vara ganska enkelt. Att finnas där. Att lyssna. Det är ju inte så att man SKA vara på ett speciellt sätt.

Jag förväntade mig inte att folk skulle säga "rätt saker" och jag förstod att de oftast inte menade något illa om de råkade kläcka något klumpigt. Men det som slog mig mest var att inte ens när jag själv tog upp missfallet fick jag några frågor från många. De började istället prata om annat. Då kändes det tungt. För jag pratade också ofta om det i allmänna ordalag. Inte genom att storgråta och behöva tröst. Jag förstår att alla inte tar upp det av den enkla anledningen att de inte vill röra upp känslor och göra någon ledsen.

Jag håller med Pollyanna också att det var sorgen över alla drömmar som gick i kras. Längtan efter att få bilda familj.

Jag ser fram emot att bli gravid igen. Jag är rädd för missfall, javisst. Men jag kan inte gå och vara rädd för det. Jag ser mig inte som en änglamamma, jag döpte inte det lilla livet, men jag sörjer det barn som inte blev.

Sångbird och Klevarsjäl: Jag försöker (när jag kommer ihåg...) att tänka mer positivt och glädjas över det jag har och inte ta ut i förskott det som komma skall både i positiv och negativ bemärkelse.
Det är väldigt svårt att ändra sättet att tänka, men övning ger färdighet sägs det. Jag hoppas att när (just det "när" inte "om"!) jag blir gravid igen att jag inte skall gå igenom hela graviditeten med konstant oro.
Missfallet har gjort mig en erfarenhet rikare, men jag vill(men vem vill det?) verkligen inte behöva gå igenom det igen, därför känns - bätte än + om följden av plus skulle bli ett missfall (åh, så var det där att tänka positivt...).

Jag tycker trots allt att det går lättare ju längre tid det går, när jag missade möjligheten att göra insemination efter att mensen kommit igång igen kändes det jättejobbigt.
Nu, när jag snudd på ett bananskal, trots allt hann med att göra en insemination innan kliniken stängde inför sommaren, så känns det skönt att jag(vi) fått längre tid på oss att bearbeta missfallet, jag mår bättre mentalt än vad jag gjorde i början av juni.

För mig är änglabarn barn som man har fött fram.
Mf/ma är för mig stjärnbebisar.

Vi fick också MF allra första gången vi var gravida. Visst väckte det tankar och funderingar men mest av allt så kändes det väntat ... idag är det därför skönt att slutligen vänta barn igen - utan risk för MF. Enbart sann glädje!

Hej du! Jag fick ocksa missfall vid min forsta och (hittills) enda graviditet. Det var verkligen mycket jobbigt och jag har gratit floder. Jag ar fortfarande "gravid" i mitt sinne och kan komma pa mig sjalv med att tanka att "nu skulle min mage vara sadar stor ungerfar" eller "nu skulle vi gjort ultraljud". Det som trots allt kanns bra ar att min man ibland faller kommentarer som gor att jag forstar att han ocksa i tankarna foljer den graviditet som inte blev slutford. Han namner ibland det lilla barn som skulle blivit vart och da vet jag att jag iallafall inte ar ensam om att sakna ...

Efter mitt missfall har jag också fått ett helt annat sätt att se på andra människor, precis som Kevlarsjäl. Innan har jag tyvärr varit mer snabb att döma, även om jag ändå har varit förstående i allmänhet. Men nu har jag ännu mer förståelse och empati för andra, så det är väl en bra sak som kom med missfallet. Och jag har även fått en tankeställare om hur man bemöter andra i sorg.

Fick ett missfall i November 2006 (är nu ändå gravid och nedkomst räknas till November i år)
Har en nära vän som gick igenom samma sak som jag ca 1 år innan, hon hjälpte mig jättemycket när det kändes som jävligast. Jag själv insåg då att jag gjorde det som alla andra vänner i min omgivning gjort, jag sa att det var tråkigt men att det säkert skulle gå bra nästa gång. När jag sedan hamnade i samma situation och inte fattade varför alla sa så till mig så insåg jag att man vet inte vad det innebär förrän man själv har upplevt det, Tyvärr men det är bara så.
När jag blev gravid första gången så tänkte jag ibland att det kunde sluta i ett MF och om det gjorde det så var det bara så, jag kunde inte föreställa mig att jag skulle bli så ledsen och förkrossad som jag blev. Jag vill egentligen bara säga att man kan inte räkna med att folk i ens omgivning kommer att ställa upp om de inte själva har genomgått samma sak för man kan inte föreställa sig hur det känns.