Vilken fantastisk tråd!
Jag har läst varje sida sedan 2007 och känner verkligen hur skönt det är att man inte är ensam i sin situation!
Sitter här nu 2,5 dag efter en skrapning. Första graviditeten och första missfallet.
Jag känner verkligen med de som känner sig tomma då alla andra blir gravida och lyckas men inte jag.
I nästa andetag vill jag ändå ha en tro på framtiden och inte gräva ner mig. Därför är det så underbart att läsa om er som verkligen ser positivt på framtiden.
Jag blir riktigt förbannad när jag läser om er som behandlat illa av sjukvården. Själv har jag haft tur att träffa underbara läkare, barnmorskor och annan sjukpersonal.
Mitt MF började 10+5 med lätta blödningar, tyvärr var vi i fjällen utan tillgång till sjukhus men efter kontakt med BM så blev jag lugnare och tog det hela väldigt lätt. Men när blödningarna tilltog 11+1 så brast det för mig.
2 timmar och 20 min senare gick vi oroliga, ledsna och förvirrade in på akuten i Mora. Både jag och min sambo var ganska klara med att det troligtvis redan var över men ovissheten gjorde oss galna.
1 timma senare lämnade vi akuten ledsna men lättade att ovissheten var över. Tyvärr fick vi beskedet att det var ett MF men att det hänt tidigt vilket vi tyckte var otroligt skönt, då berodde det inte på något vi gjort eller ätit sista veckan som vi kunnat påverka. Läkaren i Mora var en äldre dam och mycket vis, hon sa lätt att "det finns miljoner orsaker till att det har gått snett, samtidigt är det miljoner saker som ska stämma för att det ska bli rätt". "Att försöka hitta den där av dessa miljoner orsaker som gjort att detta gått snett kommer ta er en livstid och därför ingen anledning att leta efter". "det här är väldigt vanligt, och ingenting som säger att det inte ska gå bra i framtiden"
Ärligt och kanske hårt svar för den som inte är beredd men för oss var det otroligt skönt att få fakta och inga omvägar.
Bilfärden hem ytterligare 3 timmar var tom, väldigt tom.
1 dygn senare började mitt helvete (ni stackare som har denna smärta i magen vid varje mens, jag förstår att ni mår dåligt). Runt kl 2 dagen efter vi fick beskedet i Mora fick jag en otroligt smärta i magen, försökte med allt jag hade hemma dvs Alvedon och vetekudden. En sambo som gav allt för att jag skulle ha det bra. Någonstans intalade jag mig att det här är bra, nu ska äntligen det som inte ska vara kvar i magen komma ut och livmodern drar ihop sig det ska vara såhär. Efter 12 h smärts stod jag inte ut längre och vi åkte direkt till akuten, även här möttes vi av underbar personal. Fick träffa gynläkare efter ca 40 min som gjorde ett nytt VUL för att se om något kommit ut.
Hon mätte även fostret och konstaterade att det inte vuxit sedan 6+2 även här var det beskedet skönt att det fortfarande inte var något vi gjort sista veckorna som var orsaken. Blir dock fundersam på hur kroppen inte har stött ut det och fortsatt producera gravidhormonerna som gjort att jag känt mig gravid. Men fick även detta förklarat att lika lång tid som det tar för kroppen att starta gravid processen, lika lång tid tar det att avsluta, därför tar det tid.
Läkaren gav oss två alternativ, antingen tar vi abortpiller och åker hem och kommer tillbaka dagen efter för undersökning. Eller så lägger hon in oss, vi tar abortpiller och ser vad som händer under natten.
Med den smärtan jag hade då så fanns det bara ett alternativ, vi lägger in oss, tar piller och det finns personal och tillkalla om smärtan blir värre.
4 abortpiller och en morfinspruta i benet senare somnade jag och min sambo tillsammans på förlossningen (ironiskt nog så var det fullt på gyn så vi fick gå till förlossningen. ja, jag skulle ju också föda men inte en 40 veckors utan en 6 veckors)
I det hela så var det strunt samma var vi var, det fanns medicin och personal på andra sidan dörren.
klockan 9,30 kom läkaren in och vi konstaterade att inget hade hänt och han ansåg att det inte var någon anledning att fortsätta med tabletter utan vi tar bort det här nu.
Tack sa jag, dock var det här en söndag och operationstiderna är begränsade. Men vi hade åter tur och redan 11 kom BM in och sa vid lunch är det dags.
Lite ångest och panik över att jag skulle bli sövd men BM försäkrade att detta är inget du vill vara vaken under.
Nu vill jag dock slå ett slag för skrapning (som egentligen inte är en skrapning). Det man gör är att man vidgar livmoderhalsen (det är det som gör ont under operation) sedan vakumsuger man bort fostret, hinnan och rester som inte ska vara kvar.
Jag har aldrig varit så sjuk att jag har legat i en sjukhussäng, jag har aldrig varit i närheten av en operation. Här var personalen, alla rakt igenom pärlor.
BM förklarade att ingreppet tar endast 5-10 min och att det är innan och efter som tar tid.
Narkosläkaren såg min panik i ögonen samt alla tårar som kom och förklarade exakt vad som skulle hända.
Alla känner mer eller mindre panik över att släppa kontrollen, man sövs och har ingen aning om vad som händer med ens kropp, det är fullt normalt.
Hon skulle ge min starkt smärtstillande genom "kranen i handen" (ingen aning om vad det heter.
Därefter narkos och om 1-2 h senare skulle jag vakna upp på intensivårdsavdelningen (uppvaket hade inte öppet på helgen).
Jag tittade på klockan 12.10 sista gången, ingen aning om när jag somnade. Var ganska säker på att de minsann inte skulle kunna nocka mig när jag inte ens kände mig yr av smärtstillande men ärligt talat jag har ingen aning om när jag somnade :).
30 min senare vaknade jag på IVA, lättad och glad att jag inte varit "försvunnen" längre tid.
ytterligare 1 h senare var vi påväg från sjukhuset. Mina oregelbundna blödningar var som bortblåsta, ingen smärta i magen, ingen oro i magen. Jag är så imponerad hur något som gjort så ont kan vara borta på 5 min.
Detta blev ett jättelångt inlägg, antagligen mitt behov av att få skriva av mig. Jag har ett otroligt stöd från sambo, familj och vänner men jag vill ändå skriva.
För mig var skrapning något positivt, det som inte lever ska inte vara kvar i mig. Jag behöver inte vara orolig för att något ska komma i duschen eller i trosorna som är ett foster, min/vår process att få börja om och läka snabbades på men framför allt jag har inte ont någonstans och jag blöder ingenting!!!
Nu redan 2,5 dag efter känner jag att jag mer eller mindre har läkt fysiskt. Nu är det bara den psykiska delen kvar och framför att min sambos psykiska del. Ni sambor där ute som står bredvid, ni gör ett jättejobb!!! Ni är helt underbara och att ha er är den största lyckan i livet! Även om mycket fokus läggs på kvinnan så har faktiskt ni också varit med om ett MF. Ni måste också få vara ledsna, gråta, vara arga och besvikna. Men tillsammans blir man starkare!
Nu vill jag tro på framtiden, trots att jag drabbats av ett MF så har ju ändå min kropp visat att något kan fästa och börja växa i mig. Ni som är livrädda för skrapning, det är ingen stor operation idag och riskerna för att något ska gå snett är minimala.
Trots en helg från helvetet, går vi ändå vidare starkare med tro på framtiden!
Det kommer dippar när man tappar tro totalt men det måste få komma, acceptera dipparna och väx med topparna.
Stor kram till er!
