Tråden för oss som fick missfall vid allra första graviditeten!

Jag får nog också säga att jag såg det som lite mer betänketid, trots att jag är 36 år. Det var lite skönt att plötsligt inte behöva tänka på allt man åt och drack. Men nu skulle jag vilja fråga - är det någon mer som har/hade kvar de blå strimmorna på brösten lång tid efteråt? Det har gått nästan en månad nu och de är fortfarande kvar.

Suck, jag behöver inte oroa mig för något missfall den kommande tiden .

*kram* till dig pollyanna. Det är lika jobbigt att få mens/minus som att veta att man blivit gravid. Man hoppas ju o letar tecken hela tiden från äl till mens. Så landar man så tungt när man får veta att det inte "blev något"

grynet80: Tack, jag är alldeles för ledsen just nu för att kunna se något positivt. Nu måste vi vänta tills slutet av augusti innan vi kan få göra insemination igen.

POLLYANNA, I DENNA SITUATIONEN är det svårt att tänka som pollyanna. Vet att detfinns värre saker men allt känns så orättvist.

För ett par veckor sedan ringde en kompis och sa att hon var gravid men att det var ett mistag och att hon ändå skulle behålla barnet. Då tänker man att det är orätvist när man själv inte vill något hellre i hela världen. *suck*

Madeliene: Tack.

Har suttit o läst igenom en del av tråden nu, och förstår mångas känslor.

Jag fick missfall i April, och att jag fick det var nog både en lättnad och en stor besvikelse. Graviditeten var ingenting som var planerad, men när jag väl förstått att jag var gravid så var jag såå glad och såg verkligen fram emot nio långa månader med bebis i magen. Tyvärr slutade det i missfall, och jag vet inte om det var meningen p.g.a att det var något "fel" på fostret eller inte. Det som gör mig mest ledsen över mitt missfall är att det kom i samma veva som jag och min sambo blev magsjuka p.g.a maten vi ätit ute på en restaurang.. :(

.. och ständigt kommer tanken upp "Vad hade hänt om vi inte hade ätit den där maten? Hade jag fortfarande varit lyckligt gravid då?"

Har innan varit orolig över att jag inte ens skulle kunna bli gravid, men nu vet jag att jag kan. Men jag har ju ännu inget bevis på att jag kan bli gravid och att det kan gå vägen i nio månader. Anledningen till att jag oroar mig så mycket för att inte kunna bli med barn osv beror nog på min övervikt. * suck *

Någon mer som varit/är orolig över att inte kunna bli gravid eller få det att gå hela vägen p.g.a. övervikt?

Therese1986:

Jag är inte jätteöverviktig tycker jag själv, men experterna säger ju att fertiliteten avtar redan vid BMI 27... I våras höll jag på och bantade med GI, men det var ju svårt eftersom jag samtidigt försökte bli gravid. Så det var liksom två veckor med stenhård diet och proteindryck och sötningesmedel i teet, och två veckor då man istället försökte äta gravid-vänlig mat... Vill ju inte mata fostret med en massa sötningsmedel coh proteinpulver liksom...

Men nu försöker jag istället äta vanlig hälsosam mat och ta promenader. Jag går ju inte ner fort, men jag går heller inte upp.

För mig känns det nu viktigt att få bra matvanor och bli normalviktig och relativt vältränad INNAN graviditeten. Dels för att dåliga matvanor nog lätt blir ännu sämre under en graviditet när man är sugen på så mycket. Dels för att få en lättare graviditet, det är ju besvärligt nog att gå upp 12 kilo eller så. Dels för att det nog är jobbigare att vara nybliven mamma om man är tjock och trött och har dåliga rutiner...

Helt klart är det ju bättre att vara normalviktig eller inte så överviktig om man ska bli gravid och sen klara av att bära runt på den sedan tunga magen.

Jag vill gå ner i vikt, men vet inte riktigt hur jag ska göra för att lyckas. Har försökt några gånger, men det ger inte något vidare bra resultat.. :/

Mitt största problem är nog coca-cola .. Jag är typ beroende, men har nu dom senaste två veckorna inte druckit så mycket cola utan mest vatten. Förövrigt så äter jag inte så onyttig, utan det blir hemmalagad ganska fettsnål mat och ALLTID sallad. Mitt problem ligger nog i coca-colan och att jag är såå dålig på att faktiskt äta frukost.

Om två veckor får vi hem våran hundvalp vi köpt, så då lär det ju iaf inte vara brist på motion för jag har bestämt mig för att det ska bli minst 2 timmars lång promenad varje dag.

Helt OT, men Therese1986: Du kan inte gå två timmar om dagen med en hundvalp. Hundvalpar skall bara gå mycket korta promenader.