Tråden för oss som fick missfall vid allra första graviditeten!

Jag fick missfall igår, väldigt tidigt i v6 + 1 dag.
Också första graviditeten. Nu undrar jag hur lång tid det tog för er att få tillbaka mensen?

Arla: Tack.
Då kanske min mens kommer i vanlig tid också.

Ringde idag och avbokade min tid för inskrivning. De frågade om det var något jag funderade över när jag berättade att jag fått missfall, men jag orkade inte prata med dem.
Måste dessutom ringa kliniken där jag gjorde inseminationen för att meddela dem och för att få information - men jag förstår inte hur jag skall orka ringa.

Usch, hela den här dagen är jobbig. Nu ringde sjukhuset för att jag skulle få en tid för efterkontroll. Det blir 3 dagar efter jag skulle varit på inskrivningen...

I nöden prövas vännen heter det ju. Jag tycker inte att ni skall ge upp era vänner pga av att de inte reagerar som ni behöver. Säg istället rätt ut till dem att ni vill prata om det och att de bara behöver lyssna.
Det är inte lätt att möta människor i sorg, en del har en naturlig fallenhet, andra lär sig genom tidens gång, en del går kurser i det. Missfall är också en sådan privat sorg - då det är ett ofött barn (beroende på hur man ser på det, en del ser det inte som ett barn).

Själv vill jag inte prata om missfallet med någon annan än min man, även om det inte har gått att undvika helt (och så lite anonymt på FL).

Sångbird: förstår vad du menar, jag inväntar själv BIM i slutet av denna vecka och jag känner att jag inte tänker testa alls, utan om det blir aktuellt - typ om jag går över 2 veckor så kanske jag kontaktar sjukvården så att de får kolla, eller så låter jag det gå någon vecka till kanske.

Ostkustens pärla: Sorgehantering är individuellt samtidigt som det är universiellt.

Själv grät jag hur mycket som helst, men inte så mycket över själva missfallet som över förhoppningarna som graviditeten var sammankopplade med - det var mer drömmen om barnet så att säga. Jag kunde förstå att det inte var livsdugligt och att det inte var mitt fel men jag var förtvivlad ändå. Nu hade jag missfall precis samma dag som du startade tråden, och det var ett tidigt precis i början på v.8.
Jag har inte givit det namn och jag kallar det inte för änglabarn, det var som sagt mer den förlorade drömmen än själva fostret.
Nu har vi gjort vår tredje makeinsemination och jag inväntar BIM i slutet på veckan och önskar hellre att jag får ett minus än att jag får ett plus följt av missfall.

Sångbird och Klevarsjäl: Jag försöker (när jag kommer ihåg...) att tänka mer positivt och glädjas över det jag har och inte ta ut i förskott det som komma skall både i positiv och negativ bemärkelse.
Det är väldigt svårt att ändra sättet att tänka, men övning ger färdighet sägs det. Jag hoppas att när (just det "när" inte "om"!) jag blir gravid igen att jag inte skall gå igenom hela graviditeten med konstant oro.
Missfallet har gjort mig en erfarenhet rikare, men jag vill(men vem vill det?) verkligen inte behöva gå igenom det igen, därför känns - bätte än + om följden av plus skulle bli ett missfall (åh, så var det där att tänka positivt...).

Jag tycker trots allt att det går lättare ju längre tid det går, när jag missade möjligheten att göra insemination efter att mensen kommit igång igen kändes det jättejobbigt.
Nu, när jag snudd på ett bananskal, trots allt hann med att göra en insemination innan kliniken stängde inför sommaren, så känns det skönt att jag(vi) fått längre tid på oss att bearbeta missfallet, jag mår bättre mentalt än vad jag gjorde i början av juni.

Ova: Jobbigt med sådan drömmar , och tråkigt att testet visade negativt.

Ostkustens pärla/plus2007/Madeleine:

Jag känner/kände)varken "skam" el. att jag var "misslyckad" för att jag inte fått något barn ännu & att det slutade med missfall (är 30+). Mitt förnuft insåg att det omöjligt kunde sluta på annat sätt (nu fick jag som sagt ett tidigt missfall), då det var något fel. (Förnuftet kunde dock inte stoppa mina tårar...)

Däremot kan förstå det här med lättnad (även om jag inte själv upplevde det så), och jag tycker inte att man "måste" bli helt förtvivlad över ett missfall. Det är hälsosamt att kunna se det som är positivt mitt i all bedrövelse.

Ostkustens pärla: Tack för att du startade denna tråd

Suck, jag behöver inte oroa mig för något missfall den kommande tiden .

grynet80: Tack, jag är alldeles för ledsen just nu för att kunna se något positivt. Nu måste vi vänta tills slutet av augusti innan vi kan få göra insemination igen.

Madeliene: Tack.

Helt OT, men Therese1986: Du kan inte gå två timmar om dagen med en hundvalp. Hundvalpar skall bara gå mycket korta promenader.