Tråden för oss som fick missfall vid allra första graviditeten!

tack gulle :)

men visst är det konstigt? jag som trodde att jag hade en "bra" kompiskrets men händer det ngåto jobbigt så vill ingen ta idet. undviker ämnet eller säger bara aja, det blir bättre nästa gång. och pratar om annat.

som du sa, jag kommer verkligen tänka mig för om någon i min närhet råkar ut för något.. kommer inte vara så här frånvarande som alla varit nu. hade det inte varit för FL och kuratorn så vet ja inte hur det gått...

Ledsen för din skull! Skickar styrkekramar, skriv gärna om du känner för det!

Ledsen för din skull! Skickar styrkekramar, skriv gärna om du känner för det!

nej det är klart man inte kan försetälla sig hur det är. men många är extremt okänsliga. och man förstår väl som vän att man bör vara med och stötta istället för att bara ignorera ?

man kan iaf säga att: jag vet inte vad jag ska göra, men jag finns här om du vill prata.

istället för att bara ignorera och låssas som om inget hänt..

Vill bara säga stackars er som inte har vänner som ni kan prata med! Jag har en vän som har stått ut med en del av det jag behövde få ur mig. Ville inte riktigt ösa ur mig allt på henne, så jag är också väldigt tacksam att FL och alla här finns!
Vill ni prata så får ni gärna skriva till min inbox om ni vill, jag brukar kolla av den varje kväll, oftast.

Jag har tänkt på en sak med det här med vänner och hur de agerat vid missfall. De personer som jag trodde skulle ställa upp i vått och torrt har inte gjort det. Men det som har överraskat positivt är andra som faktiskt funnits där och tagit sig tid. Personer som jag kanske inte alls förväntat mig skulle göra det.

I hårda tider visar sig vilka som verkligen är ens vänner...

I nöden prövas vännen heter det ju. Jag tycker inte att ni skall ge upp era vänner pga av att de inte reagerar som ni behöver. Säg istället rätt ut till dem att ni vill prata om det och att de bara behöver lyssna.
Det är inte lätt att möta människor i sorg, en del har en naturlig fallenhet, andra lär sig genom tidens gång, en del går kurser i det. Missfall är också en sådan privat sorg - då det är ett ofött barn (beroende på hur man ser på det, en del ser det inte som ett barn).

Själv vill jag inte prata om missfallet med någon annan än min man, även om det inte har gått att undvika helt (och så lite anonymt på FL).

Måste prata av mig lite,
Jag fick missfall i mars -07 i vecka 12. Vi hade försökt i nästan 2 år så det kändes otroligt jobbigt att starta om med nya försök. Men längtan efter barn är sååå stark (varför skriver jag det, det vet ni ju alla här inne)
Iallafall så väntar jag mens denna vecka (dag 30 idag) och det känns precis som förra gången innan jag plussade....lite molvärk från och till och ont i brösten. Detta kan ju betyda mens men det känns verkligen inte så...
Jag VÅGAR dock inte testa, är sååå rädd för bara ett streck och att vi ska behöva vänta en månad till och hoppas.... Är dock rädd för att det ska vara plus oxå eftersom jag då kommer vara livrädd för missfall igen...

Sångbird- förstår precis din oro, rädslan att bli besviken om testet är neg! Vänta ett par dagar till du. Hoppas på pluss! Be om att få göra ett tidigt UL vid nästa grav, det lugnar lite iallafall för stunden. Gjorde två vag UL och det i v 17 vid min senaste grav.

Sångbird: förstår vad du menar, jag inväntar själv BIM i slutet av denna vecka och jag känner att jag inte tänker testa alls, utan om det blir aktuellt - typ om jag går över 2 veckor så kanske jag kontaktar sjukvården så att de får kolla, eller så låter jag det gå någon vecka till kanske.