Tråden för oss som fick missfall vid allra första graviditeten!

Jag plusade den 28 okt 06 för första gången, och då bara efter 2½ månad utan p-piller. Vi blev glada och bestämmde att vi inte skulle säga något till våra familjer. Jag hade några små blödningar kring v.8 och ringde till barnsmorskan men hon sa att det var vanligt och inget att stressa upp sig för. På julafton var jag kring v.13 så vi berättade för min familj och de blev glada. Var bara att när dom åkt hem hade jag fått blödningar igen och ringde sjukrådsupplysningen och fick prata med en gynokolog som sa att det bara var att komma in. Han konstaterade att fostret var dött sedan v.8. Vilken kall dusch det blev. Han frågade om jag ville bli inlagd för en skrapning men jag sa nej för jag tyckte att kroppen hade startat detta själv och skulle få avsluta det själv oxå. Men det gör jag inte om...var inte kul men denna smärta. Min mens kom inte heller igång på en gång.

Plusade igen den 27 april i år och är nu beräknad till julafton. Men har varit väldigt orolig för lilla minsta grej som hänt den här tiden. Men min barnmorska har varit väldigt bra att ha att göra med. Lyssnar på mig när jag är orolig och försöker att lugna mig på olika sätt.

Tänk att förra året vid jul gick allt åt skogen och det här året vid jul ska det komma en ny parvel in i vårat liv.

Mirre: Åhh vad roligt, vad jag är glad för din skull. Känns bara så långt om det ska ta ett helt år, men jag antar att det glöms bort när man väl får sitt efterlängtade barn.

Ova: Ja du har helt rätt det känns så konstigt som du säger. Ja det känns skönt att följas åt det gör jag hemskt gärna. Känns som om jag har mycket molande värk i magen som jag hade när jag var gravid förra gången. Jag har redan satt i gång fastän jag varken vet om Äl eller MENS och när den kommer.

TACK alla för att ni skriver om era situationer en sto styrke kram till er ni hjälper mkt.

Kram

Hej, skrev här för ganska länge sedan - kort: första barnet, kämpat att få till det. Sedan MA i V.11. Hade varit på VUL ngr dagar innan då var allt bra, men fick värk, åkte in och allt rasade samman.

Dålig skrapning, rester kvar....Ingen mens på 8 veckor, sedan när den väl anlänt slutar det inte...10 dagar nu. Och ingen ÄL har varit i sikte.
Har nu hamnat i en svacka igen, troligen för att jag inte litar på att kroppen fungerar igen. Vill ju ha +!

Härligt att höra om er som blivit gravida igen, Grattis!!

Som du Kevlarsjäl skrev - håller med precis så här känns det!!
"Jag oroar mig just nu för allt... kommer jag någonsin bli gravid igen? Har ägglossningen verkligen kommit igång eller får jag bara mens ändå? Har något förstörts i och med missfallet? Kommer jag och sambon någonsin bli gravida och jag kan behålla barnet eller är det något fel på oss två?

Och det tyngsta... vad händer om jag får missfall igen? "

Måste bara få skriva av mig lite mer?
Är som sagt drygt 9v sedan det hände. Och häromdagen slog den där bottenlösa sorgen till igen ? det är kanske för att jag inte ser något ljus i tunneln. Ingen normal mens, absolut ingen ÄL?
Känns så tomt! Skulle varit nästan halvvägs nu och istället sitter man med oron, skall det över huvud taget lyckas igen??
Vill ju inte leva i ett vakuum tills man blir gravid igen, men så känns det. Har redan tappat bort 2,5 månader på att komma igen bara från sorgen och chocken.

Ja ni vet hur det känns? lycka till alla!

Jag tycker att det är jobbigt att vänta på att bli gravid igen.
Mitt missfall var för cirka 1år sedan och jag har inte blivit gravid ännu..
Tappar verkligen hoppat på allt. Funderar på om det inte är meningen att man ska ha barn, att jag o mannen inte passar ihop 0ch som plus2007 skrev om man får missfall igen vad gör man då?

grynet80:

Ett år är en låååång tid och jag känner verkligen med dig.
Kan ju inte säga annat än ge inte upp! men jag förstår om det känns mörkt ibland.
Det kommer att lyckas, håll ut.

Mf etc är så tragiskt och känns så meningslöst.
Kram på er

grynet 80, fy vad jobbigt, hur lång tid tog det att bli gravid innan första mf? Styrkekram

plus2007: Sorgen slår till ibland. Det är 2,5 månad sen vårt missfall och ibland tappar jag bara fotfästet. Tårarna bara sprutar och jag känner mig så otroligt ledsen. Allt har liksom tappat meningen. Vet inte hur jag ska kunna fortsätta så här om jag inte blir gravid. Hur ska jag orka?

Visst är det jobbigt att det går så upp och ner.
I ena stunden känns det som om det är helt ok,
men sen sprutar tårarna och man blir arg, bitter
och jag vet inte vad. Det känns inte heller som
om man kan älta det med omgivningen hur länge
som helst.

Jag o mannen blev tilsammans i januari -04 o har aldrig skyddat oss o vi har aldrig levt i celibat så det går trögt här. I våras började vi på utredning o nu väntar vi på svar på spermaprov. Sedan blir det antagligen pergo för min del..