Tråden för oss som fick missfall vid allra första graviditeten!

Jag känner igen det där med att man inte kan föreställa sig hur det är om man inte varit med om det själv. På mig blev dock effekten den motsatta mot vad många här upplevt. Jag har alltid trott att missfall är ett stort trauma och förväntade mig att man skulle bli jätteledsen och förkrossad. Men sedan när mitt missfall kom så blev det inte så. Jag har inte haft nån deppig period och jag har inte gråtit. Därför menar jag att det kan vara svårt även för de som genomgått ett missfall att veta hur nån annan känner inför sitt missfall.

Jag vet att det kan vara skamfyllt att prata om att man kan känna "lättnad" över ett missfall. Har någon upplevt lättnad av något slag? Ordet "lättnad" är väl för starkt att använda i sammanhanget, men jag upplevde det som att jag på något sätt "fick" lite egen tid till. En sommar till att dricka vin och äta opastöriserade ostar. En sommar till då man kan ligga på stranden och läsa en bok och bara tänka på sig själv. Lite extra tid att få husrenoveringen klar. Lite extra "betänketid" att ställa in sig på att bli mamma. Jag var nog inte riktigt beredd på att föda, att barnet skulle ut, att ta hand om en nyfödd... Så många tankar om man duger eller inte. För mig var första graviditeten som en "försmak" av det som komma skall (som jag HOPPAS komma skall). Känns bra att veta hur det känns att vara gravid. Känns som om första graviditeten var en generalrepetition. Som om jag fick "prova på", och det gillar jag. Jag gillar att prova på och gå ut lugnt och förbereda mig väl... Låter det virrigt? Låter det galet? Ja, såna galna tankar har man efter ett missfall!

Ostkustens Pärla jag tror snarare reaktionen på ett missfall kommer ur hur förbered och hur genom tänkt beslutet om ett barn var. Jag kan inte på stå att jag vid vårt missfall för 3år sedan någonsin kände lättnad över att missa det jag då kämpat för i 5år med otaliga prover och 6 provrörsbefruktningar. Nej jag kände aldrig lättnad men inte heller mer sorg än jag redan gjorde.

Ostkustens pärla, känna "lättnad" över ett missfall, jag förstår vad du menar. Visst får man panik när man tänker över ansvaret det är att vara mamma, inte kunna dricka lite o läsa en bok o gå på toa när man vill.
Men min "försmak" var så mycket, hade försökt bli gravid länge nu är det snart ett år sedan missfallet. (vet inte heller datum)
Men jag har inte lyckats bli gravid ännu trots alla försök. Så min "försmak" var så mycket mera.

Vet inte vad jag vill ha sagt med detta egentligen.. Jo kanske, jag kan inte bara låta sommaren passera o sedan "bli med barn". Det är väl min största sorg.

Håller med ova, stjärnbebisar var fint. För mig är änglabarn barn som är för tidigt födda "bebisar" riktiga liksom.

För mig var det en extrem chock. Jag är vanligvis en väldigt glad och positiv person. Jag grät i dygn. Det var precis som om livet sen graviditetens start passerade revy framför mina ögon ni vet så som folk beskriver en nära döden upplevelse. Jag försökte hela tiden hitta fel som jag hade gjort. Tänkte hela tiden: Jag har tagit alla tabletter man ska ta, jag har inte rökt, inte druckit inte ätit vad man inte ska osv. VAD GJORDE JAG FÖR FEL. Har fått mycket stöd av vänner och familj men känner dock att det var hårt att prata med dem eftersom ingen hade varit med om detta.

Har nån varit med om att känna skam också? Skam över att kroppen kanske inte fungerade riktigt som det var tänkt (även om det säkert var fostret det var fel på!). Skam över att misslyckas med en sån "enkel" sak som att göra barn! Skam över att vara 30 år och inte ha några barn. Skam över att ha "väntat" så länge och sedan när man väl försöker så går det inte! Skam över att känna sig som en ofruktsam öken. Skam över att inte känna sig som en "riktig kvinna"...

Nån annan?

Ostkustens Pärla. Skammen! känner igen det där så väl! Framförallt rädsla för att de skall hända nästa gång igen!
Ser alla som direkt, första gången får fina välskapta barn och så tänker man att det är oss det är fel på, mig? Känner sig misslyckad....
Skam är ordet. Egentligen vägrar jag att skämmas, är inte heller rädd att berätta vad som hänt, men ibland slår det till.
Känner nog som sagt mest rädsla för att det skulle upprepa sig, då kommer nog den fula skammen krypande.

Jag har nog gått igenom de flesta känslor kring mitt missfall. Sorg, besvikelse, ilska, oro, förtvivlan, skam, MISSLYCKANDE, rädsla, etc etc. Just misslyckandet, varför lyckades inte vi få ett välskapt barn första gången, har varit överväldigande. Och sen givetvis misslyckande de tre gånger vi försökt efter missfallet.

I min bekantskapskrets vet jag INGEN (och då menar jag verkligen INGEN) som inte blivit gravid typ direkt. Alla tycks ha blivit det direkt ("vi trodde det skulle ta jättelång tid men det gick på första försöket"). Det gör inte direkt att man känner sig gladare...

Jag drömmer hela tiden nu om missfall och att
ett foster överlevde och att jag föder det osv.
Inatt drömde jag att det kom ut ett foster i muggen
som jag tog urinprovet i. Jag skulle ta ett gravtest
idag och gissa om att det kändes nervöst att ta
det provet (negativt för övrigt).

Ova: Jobbigt med sådan drömmar , och tråkigt att testet visade negativt.

Ostkustens pärla/plus2007/Madeleine:

Jag känner/kände)varken "skam" el. att jag var "misslyckad" för att jag inte fått något barn ännu & att det slutade med missfall (är 30+). Mitt förnuft insåg att det omöjligt kunde sluta på annat sätt (nu fick jag som sagt ett tidigt missfall), då det var något fel. (Förnuftet kunde dock inte stoppa mina tårar...)

Däremot kan förstå det här med lättnad (även om jag inte själv upplevde det så), och jag tycker inte att man "måste" bli helt förtvivlad över ett missfall. Det är hälsosamt att kunna se det som är positivt mitt i all bedrövelse.

Ostkustens pärla: Tack för att du startade denna tråd