Tråden för oss som fick missfall vid allra första graviditeten!

Jag fick konstaterat MA i onsdags och var då i v.14.
Skrapades i torsdags. Jag fick en liten blödning på
tisdagen som bara syntes på pappret och hade inte ont.
Eftersom jag var ledig på onsdag fm så ringde jag BM som
tyckte att jag skulle komma in. Allt såg bra ut tills
ultraljudet kom fram och då såg vi omedelbart att det
var för mycket svart och lite vitt. Det visade sig vara
tvillingar som inte var större än v.8.

Jag tror att de dog när jag började må bättre för två veckor
sedan. Innan dess kräktes jag tre gånger om dagen.
Ironiskt att när jag mådde så bra att jag kunde glädja
mig över graviditeten så var den troligtvis över.

Så nu är man tillbaka på ruta 0 eller snarare -10 igen.
Tänker vänta åtminstone en mens innan vi börjar försöka igen.

Något jag har börjat fundera på är hur ska man
göra nästa gång man blir gravid.
Ska man glädja sig för ledsen blir man ju oavsett
om man varit glad eller inte om det går illa igen.
Ska man tänka att det går nog illa denna gången med
och inte glädja sig för att inte bli lika besviken.
Ska man berätta för andra eller vänta?
Det kommer ju inte kännas lika roligt att berätta
som det gjorde denna gången för man kommer att ha
en reservation för att det inte går bra.

Jag förstår precis hur du känner dig. Jag skrapades 31 maj
och har tänkt vänta åtminstone tills jag haft mens en gång innan
vi försöker igen. Det värsta är att trots att jag intalar
mig att det får bli när det blir denna gången och vi
kan vänta tills efter jag varit utomlands i september så
vet jag att när vi börjar försöka så förväntar jag mig att
det tar på första försöket.
Det är också så frustrerande att man inte kan få ett
"medicinskt" svar på hur länge man bör vänta innan man
försöker igen.

Konstaterat MA i v.13-14 och tvillingarna var
i storlek som v.8. Jag skrapades och mådde som
vanligt efter det. Hade inget ont och blödde lite
i en vecka. Ironiskt nog så mår jag bättre nu än
när jag var gravid.

Det gör mig orolig inför nästa graviditet. Ska jag då
göra VUL i v.8 eller inte. Tänk om jag ser ett foster
som är för litet med dålig hjärtverksamhet och sedan
ska vänta på att den dör eller om jag ser ett friskt
foster som sedan dör.
Man mister något när man får ett MA/MF. Jag vet inte
om man ska kalla det hopp eller oskuld, men det känns
som man är mer pessimistisk/bitter nästa gång och inte
kommer att tro att det ska gå bra.

Vem kunde tro att det var så mycket oro och ångest
förknippat med att försöka få barn.
Först inbillar man sig att man inte kan bli gravid.
Sedan tror man att man får missfall, sen att den
dör i magen, sen dödfödd, sen plötslig spädbarnsdöd
och sedan kan vad som helst hända.
Jag önskar att jag inte visste vad som kan gå fel
och bara kunde glädja mig.

Madeleine: Jag fick konstaterat MA 30 maj och skrapades
dagen efter. Ska vi vänta på mensen ihop? Lite konstigt
att från att vänta på att mensen inte ska komma så väntar
man på att den ska komma. Har ni tänkt försöka igen snart?

Visst är det jobbigt att det går så upp och ner.
I ena stunden känns det som om det är helt ok,
men sen sprutar tårarna och man blir arg, bitter
och jag vet inte vad. Det känns inte heller som
om man kan älta det med omgivningen hur länge
som helst.

Innan jag blev gravid och gick igenom detta så
kunde jag inte föreställa mig hur det var, så
jag försöker ha överseende med dem jag känner inte
fattar hur det är. De som inget säger eller säger
"fel" saker menar nog väl egentligen.

För mig är änglabarn barn som man har fött fram.
Mf/ma är för mig stjärnbebisar.

Jag drömmer hela tiden nu om missfall och att
ett foster överlevde och att jag föder det osv.
Inatt drömde jag att det kom ut ett foster i muggen
som jag tog urinprovet i. Jag skulle ta ett gravtest
idag och gissa om att det kändes nervöst att ta
det provet (negativt för övrigt).