Någon mer som lever tillsammans med partner med psykisk sjukdom?

Ok, vi har en annan situation, men jag blir just arg. Ska nu träna på att säga ett litet mantra istället för att bli tokarg. Det här är trots allt ganska nytt, eller nygammalt för mig -min man var frisk i 6 år före återfall - jag antar att acceptans kommer mer och mer med tiden.

Någon annan som vill svara..?

Ja, jag tror det. Inte helt och fullt kanske ibland blir jag arg för att vi inte kan prata så som jag vill. Jag är rädd att han ska bli ännu 'sämre' eller snarare dålig, för emellan är han helt bra så att säga.

Bra fråga. Tror det är det som skiljer mellan de som skriver "lämna för din egen skull" och oss om väljer att stanna så länge som möjligt. Det är en sjukdom, och den är inte obotlig. Det krävs vård, och mycket stöd och hjälp från oss närstående. Jag känner att jag både förstått och accepterat det, men kan fortfarande bli arg och besviken. Inte på min man, men på att livet är så orättvist att just vår familj skulle drabbas av den sjukdomen och  hur det påverkar mitt liv. Antar att det är lite som om man är nära anhörig till någon med en fysiskt svår sjukdom, med den skillnaden att det då antagligen skulle vara mycket lättare att kunna förstå och inte skuldbelägga den som är sjuk.

Om vi som lever nära har svårt att acceptera, så förstår man lite bättre varför det är ännu svårare för övriga i släkten och vännerna. Psykisk sjukdom blir lätt ett socialt hinder, fast det är motsatsen man ofta behöver - stöd och förståelse.

Hej! Får jag vara med på ett hörn? Skriver från telefonen så tyvärr blir texten en klump hoppas ni orkar läsa ändå. För åtta år sedan träffade jag min sambo. Han var då tungt medicinerad för ångest och depression och gick på terapi. Men vi blev kära och valde att snabbt flytta ihop. Vi klickade så jävla bra från början. Visst var det tungt med att hans mediciner trubbade honom lite men det gick. Han fick dock snabbt lägga av med alkoholen eftersom han blev så väldigt aggressiv. Annars yttrar sig hans depression mest i orkeslöses och viljelöshet. Efter ett par år hade vi tillsammans fått honom så långt att han inte behövde mediciner igen. Vi skaffade hus och barn och det gick bra tills hans jobb började bli dåligt. Han fick ett nytt men pressen från det förra tillsammans med ett barn som struladef med sömnen och jag som höll på att gå in i en vägg så har depressionen kommit smygande. Herregud vilken höst jag har haft. Han har stängt ute mig totalt. Försökte fly genom att vilja separera. Jag lyckades mota tillbaka honom och tvingade honom till fam

Ursäkta. Det gick iväg innan jag var klar. I vilket fall fick jag ivög oss till familjeterapi sim vi kämpat på med i flera månader. Men han har inte riktigt släppt in mig och vägrar se att han är depp igen. I veckan brakade det ihop. Han ville återigen separera. Men så idag kom han till insikt om sin depression och nu ät han livrädd för att han har förlorat mig. Så där är vi. Vi ska prata imorgon. Men ska jag tillbaka ställer jag krav. Jag vet att jag kommer dra det tyngsta lasset med barn och hus men det bekommer mig inte. Däremot ska han till terapeut och han behöver troligen medicin. Vissa saker ska han hjälpa till med hemma hur dåligt han än mår. Jag vet nämligen att krav i rimlig mängd faktiskt funkar på honom. Han behöver en spark där bak det hjälper honom. Och han ska tänka på oss som en tvåsamhet. Han är inte jättedjupt in än så jag känner att vi fångar honom i rätt tillfälle och så vågar jag ställa krav. Vi ska dessutom fortsätta i parterapi framförallt för vårt förhållandes skull. Vi kommer nog att klara det men han behöver få hjälp. Det är inte lätt men vi har avlastning till barnet i form av mycket hjälpsam släkt oh jag har ett stort nätverk runt mig som kan stötta mig. Jag är glad att han kom till insikt innan han handen så långt ner igen.

Du har kommit mkt längre i acceptans än vad jag gjort, jag blir arg på min man. Sen är hans problem rätt dolt - men det skapar konflikter i vår vardag. Om jag lämnade skulle nog de flesta inte fatta varför.

Jag har varit nära anhörig till en cancersjuk som dog. Känner inga paralleller alls faktiskt. Jag var Väldigt Arg över livets orättvisa. Väldigt känslig för den sjukes sinnesstämning, gjorde nästan vad som helst för att glädja den sjuke.

Jag är arg på min man för jag tycker att han ska acceptera sin sjukdom, ta emot hjälp och därmed leva ett problemfritt liv. Är kanske mest arg för hans bristande sjukdomsinsikt.

Hej!

Får jag vara med här?
För att göra en lång historia kort lever jag med en man som har schizoaffektivt syndrom (hälften schizofren, hälften depressiv). Nu har han varit mer depressiv de senaste åren än tidigare då han haft den mer schizofrena delen. Men båda inslagen finns där. Just nu är allt väldigt stabilt på sjukdomsfronten egentligen och har så varit de senaste två åren. Men så kommer den där frågan om barn upp. Vi båda vill egentligen ha barn, eller snarare, min man kan inte tänka sig ett liv utan barn. Jag är mer tveksam. Inte till barnen som sådant utan till att skaffa barn med en man som under stress så lätt sjunker ner i depressioner. Till att skaffa barn med en man där jag vet att projektledarrollen, sammordningen, nattvaket kommer ligga på mig. För får han inte sin sömn kommer de där tvångstankarna farande. Han har, trots bra mediciner och flera timmar terapi, svårt att hålla flera bollar i luften.. Det fungerar bra nu, jag menar, det är ingen större konst att samordna två personers liv. Han får sova när han behöver osv.
Men hur blir det med barn? Orkar jag? Hur vågar jag ens tänka tanken?

Min skepsis kommer helt klart från att jag själv är uppväxt med en mycket djupt deprimerad mamma. Eller kanske snarare en mamma med en extremt svår posttraumatisk stress. Hon gjorde sitt första suicidförsök när jag var 6år, jag slutade räkna antalet försök när jag var 10. Jag vet hur jobbigt det är att vara det där barnet som måste ljuga om sin mamma, som aldrig kunde ta hem vänner, som alltid, alltid hade en klump i magen. Min mamma är fortfarande inte frisk, det blir snarare bara värre och värre. Hon är inlagd i långa perioder på LPT och av egen fri vilja. Trots hundra timmar terapi och en fantastisk pappa är jag fortfarande av den bestämda åsikten att inget barn borde få växa upp i den miljön som jag gjorde. Eller kanske snarare, inget barn ska behöva vara ensam i den miljön som jag växte upp i. Samtalskontakter och annat stöd har jag fått ta som vuxen, själv. Jag är rik på erfarenheter och det har gjort mig till en stark person idag. Jag älskar min mamma, vi har en fin relation men när hon börjar leva sitt mer destruktiva leverne då orkar jag inte hålla kontakten. (Det ironiska är att min pappa ser mig som en svikare under dessa perioder, man gör allt för familjen.... Min mamma däremot säger (under sina stabila perioder) att hon förstår varför jag inte orkar).

Så ikväll har vi återigen diskuterat barn, min man och jag. Han blir frustrerad för att jag tror att allt automatiskt ska bli som med min mamma. (Min mans problem är en piss i havet om man jämför). Att jag kommer bli min medberoende, alldeles för snälla och utplånade pappa. Fast vi både egentligen är överens om att det aldrig kommer ske, vi har inte den relationen, vi slutar inte bry oss om den andres känslor och välmående bara för att vi själva mår dåligt. Under de perioder när min man varit som mest deprimerad har han på ett väldigt fint sätt aldrig slutat prata om hur jag mår i situationen.  Ikväll kom vi till en punkt där det blev jävligt smärtsamt. Han sa det där jag tänkt länge, att vi kanske inte är rätt för varandra. Då gick något sönder i mig. Eller snarare, känslan av att dela på oss bara för att jag inte vill ha barn med den man som jag älskar för att han har framförallt depressioner ibland, blev för mycket. Jag börjar inse att allt det här (vi har haft diskussionen länge) börjar göra att vår relation bara blir sämre och sämre. Sex, hångel, närheten, ja det bara minskar och minskar. Jag blir bara så irriterad på min övertygelse, för jag vill ju ha barn och med honom, egentligen.  Men kunskapen om hur det är att växa upp med en psykisk sjuk förälder gör sig påmind. Min övertygelse om att jag inte vill att mina eventuella barn ska behöva se samma sak. Att det räcker gott och väl med att de skulle ha en totalt jävla tokgalen opålitlig mormor. Men jag tror också att det som gör mig rädd är vad det kommer göra med mig. Som jag skrev ovan, orkar jag? Är det värt slitet?

Så nu är min fråga. Hur har ni resonerat i barnfrågan? Vad har fått er att skaffa barn med er partner? Vad har fått er att avstå (om det finns någon som avstått)?

Hea, när vårt första barn kom fanns inte återfall på min världskarta så jag har inte mkt råd att ge. Det tog sex år o tre barn innan återfall kom.

Hoppas ngn annan kan svara dig bättre.

lever inte med som att vi bor ihop men har en partner som har depression och personlighetsstörning.. har missbrukat osv men nykter nu. oftast funkar det bra, när vi ses är allt sådär himlastormande och fint och jätte mysigt men ibland får han små ryck där jag är värdelös, en hora, äcklig och han blir hotfull och vill göra slut, han hatar mig osv.  det brukar hålla i sig några timmar i taget kanske...2 gånger i månaden, ibland mer eller mindre. det har dock aldrig hänt när vi varit tillsammans och han har aldrig varit skadat mig eller så. han är verkligen en underbar människa, vettig, smart, snäll och rolig förutom när han får de där små rycken. vi kämpar på och jag har många gånger tänkt att jag ska skita i honom och försöka hitta nån annan men jag älskar honom nåt otroligt mycket. han är den bästa jag har haft. vi har inga barn ihop men jag har några barn sen innan.

Puffar träden lite.....

Här råder status quo, det har inte blivit sämre, inte blivit bättre. Vi lever i någon sorts ganska normalt fungerande vardag. Samtidigt känner jag att jag går och väntar på nästa psykos och det är ganska påfrestande.....

Jag har kämpat i ett förhållande i 3 år med en man som har tvångstankar och en personlighetsstörning (som han själv inte tycker att han har)Det har varit som att åka berg och dalbana hela vägen...han har gjort slut när jag kommit nära avslöjandet om personlighetsstörningen! Hans störning visar sig i form av ett komplicerat förhållningssätt till närhet och sex ibland ytterst sällan kan han så att säga älska och även när han är kåt så kan han skapa en situation där han nekar oss att njuta. Det här skapar distans en distans som han vill/behöver hålla för att inte komma nära. 

Vidare äter han medicin för tvånget men det hjälper inte och i samband med alkohol blir han elak och agressiv mot mig eller någon som han får för sig har ont uppsåt...ibland utmanar han mig och "spelar" på sånt som jag berättat att jag inte kan hantera då jag varit ihop med en psykopat i flera år som njöt av att plåga mig med min rädsla för att bli övergiven...Nu gick det så långt att han gjorde precis så som psykopaten och när jag konfronterade honom med det så blev han jättearg och jag är helt uttömd efter den här senaste behandlingen till den grad att jag måste avbryta relationen då min oro fick mig att totalt tappa mig själv jag var helt i hans våld precis som i mitt tidigare förhållande.

Han nekar och normaliserar dock sitt eget beteende med te.x - Det var ju bara skoj eller nekar helt att han har ljugit trots att det finns bevis att han faktiskt ljugit mig rätt upp i ansiktet!När han ljuger så hittar han på snabba ologiska svar eller börjar prata om nått annat! Allt detta finns med i Hares checklista över psykopatiska personlighetsdrag...Den senaste behandlingen blev för mycket...han har succesivt plockat ner mig och förhållandet till en så låg nivå att bara en idiot orkar stanna kvar! Nu gjorde jag det här för mig så att inte jag går under...energin som jag lagt ner på oro och ständiga konflikter samt sjuk eufori(när vi återförenas efter gräl etc) så här kan man inte leva och jag hoppas att ni inte fortsätter offra er för någon som inte vet vem han är och än mindre då kan styra andra utom på grund! Styrka är att våga gå innan ni gått på grund och sjäva får psykiska problem för något som är ett samhällsansvar! Jag hoppas dock att han tar den hjälp som jag tvingade honom att söka men är osäker på om han vill bli hjälpt och då finns ju inget hopp...

freia - varfor?

Jag är separerad från min bipolära sen ett drygt år. Mår äntligen bättre och har kommit ganska långt med att lära känna mig själv igen. Jag var HELT uppe i honom. Dygnet runt. Han gick alltid i första rummet, tom framför mitt barn. 
Men, det var inte det jag skulle skriva om nu, för det har jag gjort innan.. Nej, ett boktips; Läser just nu Borderline av Caroline Kraus. En sann berättelse. Tycker jag får insikt i en del hos mig själv. Känner igen mig i mycket.

Känner väl igen det här. Men sjukdomen ser helt annorlunda ut för min partner. Hon har fått bakteriefobi och börjar agera nästan på gränsen till allvarligt psyksjukt ibland. Det sjuka i det hela är att hon har fått det för att hon är rädd för sitt barn och kontentan kommer utan tvekan bli att hon förstör hans liv. Det sjuka i det hela är att hon blir aggressiv när jag hugger tillbaka på hennes infall. 

Bör påpeka att jag menade att hon är rädd för att vårt barn skall bli sjukt.. inget annat.

Grattis till veckans trådlyft, du väckte liv i en fyra år gammal tråd. Bra jobbat!

Som du beskriver din partner så låter det mkt som mig. Jag hade PTSD. Har han barndomstrauma? Undvikande ankyting "ensam är bäst" får man ofta av barndomstrauma. Att inte lita på folk är typiskt för folk med trauma. Hjärnan katastrof tänker jämt. Sökte hjälp för komplex ptsd sent i livet. Men känner folk med liknande bakrund som inte söker. Man har ett undvikande beteende när man har ptsd. Flashbacks från barndomstrauma påminner om panikångest. Googla C- PTSD eller complex ptsd.