Någon mer som lever tillsammans med partner med psykisk sjukdom?

Tack för era berättelser, vad fint att ni vill hjälpa andra! Jag försöker berätta att pappa inte mår bra och behöver mediciner och att även han behöver och förtjänar kärlek fast han är arg ibland. han är också en mycket bra pappa emellanåt(bättre än medel) ! Tror också på att berätta och att de får va delaktig i beslut i viss mån. Skönt att ni bekräftar att det är bra att va öppen fast de är små och kanske inte förstår allt.

Känner också som någon skrev att det känns mer rätt att va en "hel" familj än att pappan ska ha barnen själv då man har noll insyn och kontroll över uppfostran m.m. Jag tror på förbättring, kärleken och läkande annars skulle jag nog inte orka!! Och jag hoppas innerligt att barnen inte tar alltför stor skada av att ha en något udda fadersfigur(vad är normalmallen egentligen?) och de konflikter som kan uppstå därav..Det är väl kanske det som tar mest på barnen kan jag tänka mig(när man försöker ställa krav på peronen som är sjuk). Och att de ser hur vi mammor (eller pappor) sliter och få ta oförtjänt skit ibland. Det blir som inte riktigt jämställt! Men igen- hur många har det perfekt i sina hem? Självklart är det något att sträva efter men det kan inte vara ett mål i sig..då blir vi ju bara mer olyckliga..
Jag hoppas iallfall att min barn ska se att jag gjorde det bästa utefter situationen (man önskar sig ju inte sjukdom..) och att de får många lärdomar av det hela och blir empatiska människor. Jag tror också att man blir mer intressant /kultiverad/(kalla det va du vill)som människa av en liten brokigare uppväxt(alltså inte helt perfekt). Kolla bara på alla kändisar/politiker... Sen finns det narutligtvis ohållbara situationer/relationer och människor som inte ska ha/klarar av att ha en familj nära inpå. Säger ingenting heller om de som väljer att lämna helt upp till var och en..

p.s. Hoppas det går bra på samtalet och att ni kanske får en (välbehövlig) stund för er själv!

Vilken bra beskrivning av mitt liv bipolare! Så svårt att hitta rätt ord tycker jag, men det du beskriver kunde lika gärna handlat om vår vardag. Tack!

Jag hinner inte läsa hela tråden nu, men vill bara säga att jag tycker att ämnet är jätteviktigt!

Jag är sedan några år den som tas omhand, patienten, och min man har beskrivit det som någon här ovan: han tassar på tå.

Och jag har frågat om han inte vill bryta upp och det vill han inte nu, men om det blir som när det var som värst kommer han inte att orka mer. Helt begripligt.

Jag har också frågat mig själv om jag vill utsätta honom för mer och kommit fram till att om han inte "kan med" att ta steget under mitt (eventuella) nästa svåra skov, så måste det bli jag som gör det. För varför skall vi båda må dåligt och varför skall barnen ha två olyckliga föräldrar. En är mer än tillräckligt.

Ta vara på er. Ni är hjältar, men hjältar måste också trivas.

Patienten

Då har vi varit hos Fam terapeuten. Det gav mer än jag trodde och hon fick tom min man att öppna sig lite och prata om sina problem. Jag upplever just nu att jag inte vet var jag har mina känslor - kanske kan samtalen hjälpa mig att reda ut det för mig själv. ingen annan än jag själv kan ju svara på detta.

Sen känner jag alltmer att en till psykos tar jag inte. Då går jag och kommer aldrig mer tillbaka. Kan låta hårt. Men ytterligare en psykos skulle ta död på de sista känslorna för min del. Nu känner jag att vi ändå har en möjlighet att reparera relationen.

Vad bra att det kändes positivt efter mötet!! Skulle inte heller stanna om det inte fanns någon passion kvar..det glimtar fortf till ibland-som tur är! Jag tror säkert min karl fixat o ha barn själv också men han skulle nog inte uppnå den "standard" jag vill ha. Alltså det skulle nog bli lite hipp som happ med glass varje dag och obegränsad tv och datatid tex.. Men det skulle säkert va nyttigt! Hoppas han får bra hjälp (medeciner etc) så ni slipper fler psykosepisoder...

Hej! Hittade nyss denna tråd.

Jag lever med detta nära inpå. Nämligen så är min man svårt sjuk. Han har diverse diagnoser. Asperger, scizoaffektivt syndrom, OCD, social fobi samt någon ospecificerad beteendestörning.

Just nu har vi det jättekämpigt verkligen och det skulle vara jätteskönt om jag fick vara med här i gemenskapen?

Kram