Någon mer som lever tillsammans med partner med psykisk sjukdom?

Hur kan ni tycka att relationen är värd det liv ni nu måste offra?

Nu är ju inte jag TS. Men jag kan svara ändå. För egen del så känner jag inte alls att jag är beredd att "offra något liv" som du uttrycker det. Om han inte fungerar i vardagen så får det vara för min del. Nu fungerar vår vardag, vi har inga större problem där. Det vardagliga rullar på. Det mesta är bra mellan psykoserna och det gick i alla fall 6år emellan.

Det jag känner är att psykoserna gett mina känslor en törn så jag vet inte längre vad jag känner. Så för min del handlar det om att reda ut var jag står känslomässigt. Älskar jag honom inte längre så kommer jag lämna. Livet är för kort för att leva i en känslolös relation.

Sen går alla förhållanden upp och ner, kanske hittar vi varandra igen, kanske inte.

Har du en partner som är psykiskt sjuk eller? Om inte vänligen avlägsna dig från detta forum.

Den här tråden handlar inte om att nyfikna människor ska få en inblick eller att vi ska måsta förklara oss. Läs rubriken innan ni skriver.

För de första har du u inget här att göra om du inte har någon sambo med psykisk sjukdom. För det andra så skriver du att du har FULL FÖRSTÅELSE vilket på inget sätt samstämmer med nåt du har skrivit. Jag däremot har full förståelse för att en mäniska inte kan förstå något som de aldrig varit med om. Däremot har jag noll förståelse till varför du skriver i denna tråd. Gillar att sparka på den som ligger? Köp en bok eller se fn film i ämnet om du är nyfiken.

Jag håller med (bipolare): den här tråden är till för oss som harv partners med psykisk sjukdom. Ni som inte har det har inget här att göra och vi är inte intresserade av era "expertutlåtanden"!

Finns det en funktion där man tar bort sina svar så kan jag göra så, men jag hittar ingen?

(men jag försökte tillföra något, är absolut ingen expert och har själv tidigare varit anhörig. Det ena utesluter inte det andra).

Grejen är att drt saknas förståelse och tanken med denna tråd är bäl att stötta och hjälpa varann och att få prata av sig.. jag känner mig varken trygg eller hjäpt av att prata här när det finns såna som bara vill iftågasätta osv. Det var inte riktat till dig

Det är nog bara bra att se DIN sida oxå..tänker iallafall jag..

Har nyligen lämnat min bp-kärlek för andra gången. För min egen, sonens och även kärlekens skull. Vi drog ner varandra till slut. Det blev bara värre och värre.
Idag kan vi träffas som vänner och även sova över hos varandra, och vi är mycket finare och snällare mot varandra nu, det finns en respekt och förståelse hos honom. Idag kan vi prata, mycket bättre.
Någon gång i framtiden så kanske kanske vi kan vara tillsammans, men jag tror – för oss alla – att det bästa, eller det enda, sättet att ha en relation med en psykiskt sjuk är att vara särbos. Inte ha vardag, ekonomi eller tillgångar ihop. För det går inte.
Hur mycket ska man ge av sig själv för den andre? Till slut finns ju ingenting kvar, av oss anhöriga... Och hur hjälper man då? Jag tycker att vi anhöriga ofta ses som verktyg, som man kan använda tills vi tar slut. Man har ju faktiskt i första hand ett ansvar mot sig själv, sin egen hälsa och sitt eget förstånd, om inte annat så för barnet/barnen. Min son har rätt till en mamma som mår bra! Som inte offrar sig helt och hållet för en psykiskt sjuk karl, även om vi älskar honom. 
Visst är det svårt! Att bryta sig lös. Jag har ju haft så många roller, varit älskande, vänner, mamma och sjuksköterska åt honom. Och ja, det har säkert gjort att jag många gånger fått känna mig "duktig". Jag tar allt ansvar och bär det på mina axlar. Skitjobbigt, jag har gråtit nästan varje dag, men också... lite lite martyr-duktigt..
En kompis berättade om att hennes kompis pappa var BP. Han blev sämre och sämre, elakare och elakare. Till slut orkade inte hennes mamma mer. Hon tog sitt liv.