Någon mer som lever tillsammans med partner med psykisk sjukdom?

"patienten" Du har ju sjukdomsinsikt. De flesta psykotiska saknar det. Min man har inte det öht. Han förstår givetvis att han legat inlagd på sjukhus, men han har inte gjort det för att han är sjuk utan för att han behövde skyddas från alla som förföljer honom. Sjuk är han inte, och behöver därför inte ta någon medicin. Han tar medicin bara för att han vet att jag kommer tvinga honom att flytta om han inte tar den.

Det finns anhörigföreningar, ja. Men deras syfte verkar mest vara att sprida info via olika web-sidor. Särskilt mkt praktisk verksamhet verkar inte finnas, och det är svårt att få kontakt om man försöker ringa.

Bästa sättet att få stöd är nog att själv söka hjälp för egen del, eller bådas. Själv har jag haft turen att lyckats hitta en familjeterapeut som tidigare arbetat inom psykvården med samtal. Jag går även nu själv till en KBT terapeut för att få hjälp med att bemöta min mans "sjuka" infall på ett bättre sätt.

Men man ska inte tro att man har någon sorts stöd i skov-perioder. Till syvende och sist är man själv med den sjuke, men ju mer påläst och mentalt förberedd man är då, desto bättre klarar vi det.

Jag är ju inte psykotisk, så det är lättare för mig att se mig utifrån. Djupa depressioner, ångest och självskadebeteende sedan 30 år däremot. Samt en NPF-diagnos. Ibland tappar man närmast verklighetsuppfattningen av det med, men det pågår ju i så fall inte under långa perioder, utan mer en stund då och då. Att medicinen har biverkningar och att sjukdomen gör att jag måste begränsa mig har jag fått lära mig att leva med.

Men jag har en bipolär släkting och att sköta medicineringen är ju hans ansvar, utan den blir han helt galen och det har kostat honom ett äktenskap och hans barn mycket lidande. Numer sköter han sig, men det tog många år. Mitt intryck är att det fungerar bra.

God jul

Det glädjer mig att du tycks ha kommit tillrätta i din tillvaro trots de problem du har.

Ja ibland kanske det tar tid innan den sjuke får insikt nog att sköta sig, som med den bipolära. Vi får se om det här äktenskapet havererar eller inte... Nu har vi i alla fall fokus på julen.

Önskar er alla en riktigt God Jul!

Ts, problemet ligger i att du vill hjälpa för mycket. Att du går med på att bli vårdare.Om ni har provat i fem år utan att något hjälpt så är det nåt annat. Du skriver att man som anhörig måste ta stort ansvar för vården av den som är sjuk - men nej det måste man INTE! Du har valmöjligheten låta bli, men du väljer att stanna kvar i det här. Kanske känner du dig extra hjältemodig i rollen som den som hela tiden är den som "löser problemen", sliter hårt o med många tunga bördor att bära och vårdar maken, sköter hans medicinering osv.

Klart som korvspad att din arbetsgivare i längden inte har förståelse när du gång på gång plötsligt avbryter jobb för att han är "sjuk" (inlägg #6). Samma med släkt o vänner. Släpper plikter o allt för att han kallar på dig. Du förväntar dig att andra ska förstå dig, men förstår du dom? Han får ta ansvar för sitt mående SJÄLV, men du inser inte att du är manipulerad.

Klarar han inte sköta sin medicinering så kan distriktssköterskan hjälpa med det, men då måste man FRÅGA om den hjälpen.

Sen skriver du att du inte har nån aning om vart vända sig för att få hjälp, eller hur man gör - ändå har du fått tips tidigare i tråden om ANHÖRIGSTÖD, som du inte ens kommenterat på. O inte har ni gått till familjerådgivningen heller (för det gör väl honom orolig !). Jag antar att du frågade terapeuten om konstruktiva råd, o så kom ett svar du inte ville höra. VARFÖR är det inte ett tänkbart alternativ att lämna maken? Jo, för att du gillar att älta much o inte vill se saker som dom är. "För om jag lämnar min man så kommer han att må sämre o då blir jag orolig". Suck.

Ser igenom sånt här, sett det på nära håll.

Tycker du dömer TS väl hårt. Så himla lätt är det inte att bara dra. Sen håller jag med om att familjeterapi är en bra ide, om TS inte redan provat det.

Jag hade en väninna som jag till slut fick ge upp. Jag orkade inte hålla emot i flera år utan hon drog med mig ner.
Till slut började jag inse att jag började bli lika bitter och negativ som hon var. Jag försökte med allt under flera års tid. Lyssna, stötta, peppa, bolla tankar med osv. men inget fungerade. Jag själv fick i princip aldrig ett ord sagt utan de sista 3-5 åren handlade bara om henne. På slutet började jag ifrågasätta om jag någonsin skulle få min glada och positiva kompis tillbaka och på det svarade hon själv att det aldrig skulle ske. Det var den hon var nu som var hennes riktiga jag. Alla tidigare år hade bara varit en fasad hon målat upp.
Vi avslutade vår vänskap. 

Min svärmor är inte frisk, men det vägrar hon inse. Det är alla andra som det är fel på...
Maken och jag är helt överens om det hela så vi begränsar vårt umgänge med henne. Som tur är så vill hon inte umgås med barnen - hon skyller dock på att hon inte har tid..., men jag är lika glad för det för då slipper hon påverka dem med sina idéer. Hon drar sig nämligen inte för att smutskasta deras pappa - hennes egen son, inför dem. Hon är inte vuxen för 5-öre utan beter sig som en oförrättad 6-åring i en sandlåda klippt hela tiden.
För ett tag sedan var hon snäll och sa till maken att hon önskade att hon aldrig hade fött maken och hans bror. Hon sa även att hon skulle ta livet av sig. Ingen älskar henne.
Vad konstigt att ingen älskar henne med tanke på att hon talar om för allt och alla att de är dumma i huvudet hela tiden. 
Jag har försökt förklara att man måste förtjäna att bli älskad...

Förstår inte vad som skulle vara så hårt? Kollade bara på vad hon skrivit i tråden o utgick från det, tyckte inte hon verkar se allt klart. Som sagt jag har på nära håll sett hur insyltade en del blir med varann, det är som ett spel. Hon vill inte dra men försöker inte göra allt annat tillräckligt heller.

Förstår det där med din svärmor, inte roligt. På en sån människa biter INGET (samma med väninnan).

Vet inte riktigt vad jag ska svara, eller om jag ska svara... känns som om du inte riktigt förstått hur livet blir när den man älskar drabbas av psykisk sjukdom?
Klart att valet alltid finns att lämna - men varför ska jag ge upp den jag älskar och min familj för att min make blivit sjuk? Hade du resonerat på samma sätt om det varit en fysisk sjukdom? Ska man alltid sätta sig själv före sina nära och kära? Hur mycket är det värt att ge hjälp till de som behöver? Inga lätta frågor - precis som jag skrivit tidigare. Tror att de flesta vill hjälpa - men hur högt priset får bli, det är det svåra att avgöra.

Som närstående till någon som är sjuk blir man väldigt ofta delaktig i vården, på ett eller annat sätt. Tycker också det är självklart att det ska vara så. Men hur mycket det belastar beror på hur stort stödet är från omgivning/samhället. Samhällets skyddsnät är långtifrån det jag önskat mig, jag har försökt få stöd på olika sätt, men överallt fått samma svar - att det inte finns någon hjälp.
Omgivningens stöd är också svårt att få vid psykisk sjukdom. Precis som du skriver så är det inte lätt för arbetsgivare och andra att hantera situationen. Och släkt och vänner får dra ett tungt lass. När det gäller min mans depressioner så har mycket av hans frustration och dåliga känslor fått utlopp i anklagelser och problem att umgås med nära anhöriga, vilket fått de flesta av dem att vända honom ryggen - eller som du skriver - kräva att han tar ansvar för sitt eget mående och "skärper sig" så att han mår bättre. Problemet är bara att man inte kan bota psykisk sjukdom genom att ta ansvar. Det är just det man inte orkar!
Och att jag skulle vara manipulerad för att jag hjälper min man att klara av vardagen när han är sjuk - det förstår jag inte?

Puff. Hur går det för er i tråden?

Jag har full förståelse för att du kämpar och att du inte vill ge upp, men om det inte har hänt någonting på 5 år som påvisar någon förbättring av hans mående, hur många år till kommer det ta innan han då mår bra? Om han någonsin kommer att må bra...

Hur länge kan du kräva att barnen ska stå ut? För jag misstänker att hans sjukdom begränsar ert liv.
Och hur länge tänker du kräva att du själv står ut? Är han snäll mot dig? Tacksam för allt du gör? Hjälper eller stjälper ditt curlande?

Varför är inte du värd att må bra? Varför ska du kämpa så hårt för hans mående och strunta i ditt och barnens? Varför är omsorgen om maken större än om dig själv och barnen?
Det har ju gått 5 år och ingen förbättring?