Någon mer som lever tillsammans med partner med psykisk sjukdom?

Man KAN och FÅR inte dra alla människor över en kam.. Bara för att man har en psykiatrisk diagnos eller är "psykiskt sjuk" imnebär inte det att man är en avskyvärd människa. Jag som inte har rn fiagnos men kanske pms eller är allmänt konstig kan ju vara nog såsvår att leva med men kanske är älskvärd ändå.. om ni förstår tänket.

Som jag ser det så är det ett problem att det är så svårt att få hjälp. Den sjuke får en klapp på huvudet och ett tröstande "men det var nog inte så farligt ska du se" av sjukvården. Och så skickas den sjuke hem till oss anhöriga igen. Så börjar farsen om igen, play n repeat. Som så mkt annat som rör vården antar jag att det är en resursfråga. Någon långsiktig plan för vården av psyksjuka verkar inte existera.

tyvär är det inte så lätt att bli avlönad anhörigvårdare som du tycks tro. Det är däremot lätt att döma och tycka. jag tror säkert att många hade känt sig mer uppskattade om de fick lön för allt slit de gör som anhörig. Klart man inte får bete sig hur som helst men de har ju en sjukdom som gör att de inte klarar att behärska sig i alla lägen. Självklart vill alla må bra och få uppskattning och hoppas att sin partner ska må bättre..du är otroligt naiv som tror annat. Tragiskt att folk har så stort behov av att lägga näsan i blöt för de tycks vara bättre vetande..ni gör oss bara en björntjänst. Vad tror ni att vi bara får världens uppenbarelse av det ni säger och packar väskan slänger ringen och drar med barnen alla som har minsta problem med sin sambo? Snälla gå ut och skaffa lite livserfarenhet innan plumpa uttal.

Det är väldigt lätt att bli medberoende som anhörig och även vi har behov av att lufta,stöta och blöta. Vi ska inte behöva sätta på oss munkavel för att andra tycker att vi är sjuka/dåliga/knäppa som stannar kvar hos en människa som kanske inte alltid beter sig enligt konstens alla regler. Så länge det finns hopp och man har någorlunda kontroll och känner att det positiva uppväger så kan man nog fortsätta tills döden skiljer en åt..som alla andra mskor(förutom de 50% som skiljer sig..typ) Ni vill säkert väl men de blir liiite fel..! Walk a mile in my shoes.

Pappa var TVUNGEN att stanna då hon hotade att ta vårdnaden om oss. Finns inget gott i henne what so ever. Ingen tror mig om jag berättar om min barndom. Tror inte ni lever med riktigt sjuka människor för då skulle ni aldrig stanna. Skulle ni stå ut med att se era 3 barn gå under, allt tas ifrån dom? Stolthet ärlighet hopp osv? Tack gode gud för att jag har sluppit resten av mitt liv. Snälla utsätt inte era barn för depressioner eller tom värre saker. Lämna för Guds skull för era barn blir skadade för livet. Kan även tänka mig föraktet de kommer känna för den friska föräldern som stannade. I mitt fall beskyller jag mamma men känner ofta ett sting av hat till pappa som såg o stannade. Vi var så små o hjälplösa.

Låter som en tuff uppväxt:/ Beklagar verkligen! Som du säger så tror jag nog i dagens samhälle att man nog skulle dra om det var så illa ställt. Grejen är att om alla skulle drs för att ens sambo har en depression...då skulle alla få vara ensamma..! 1 av fem får nämligen depression och med tanke på alla övriga diagnoser som finns så skulle nog alla vara dinglar och inga familjer eller barn finnas till sist.. Och än om man lämnar så har ju den andre parten rätt att träffa/vårda sinabarn och frågan är ibland om detta skulle göra saken bättre för en deprimerad person. Ibland måste man tänka ett steg längre. Förstår att du skriver utifråm egen smärta och det är A och O att tänka på barnen i ett sånt här läge. Om man är medveten och tar ansvar så tror jag även att man har den tanken rätt så ofta i sina tankar. Jag tror och hoppas att jag gör rätt och att mina barn kommer förstår och tycka att vi gjort ett rätt okej jobb efter våra förutsättningar. Ingen kan komma och säga att vi inte älskar våra barn och har deras bästa för ögonen. Vi pratar ständigt om det. Också vikyigt att de får va delaktiga som ngn skrev här innan. Gonatt