Någon mer som lever tillsammans med partner med psykisk sjukdom?

Bara en reflektion över det där med att vända den sjuke ryggen. Det gäller inte bara psyksjuka. Många vänner o bekanta klarar inte av sjukdom utan väljer att backa undan. Har följt två cancersjuka och sett detta fenomen båda gångerna. Tyvärr kan man inte räkna med omgivningens stöd. Många fixar helt enkelt inte att se sjukdom.

Sen måste jag poängtera att psykisk sjukdom inte per automatik innebär dålig förälder. Min man är en superbra pappa som alltid sätter barnen först och han har inga problem med att ha hand om dem. Nu har min man paranoia inte depression eller bipolaritet så det vet jag inget om. Men man kan inte sätta likhetstecken mellan psyksjuk och dålig förälder.

Visst är det så.

En annan viktig aspekt är att man ofta måste vara oerhört psykiskt stark och stabil själv för att orka med en djupt deprimerad och utagerande människa i längden. Alla är inte så starka, de har nog med sina egna problem. De är kanske inte deprimerade själva eller har jätteproblem, men de har bara tillräckligt för att hålla sig själva över ytan, de kan inte bära en annan människas bördor också.

Att vissa minimerar kontakten eller bryter den, behöver alltså inte bero på själviskhet eller att de bara vill omge sig med glada, trevliga människor. (Ingen är glad och trevlig jämt). Utan att de helt enkelt inte har den styrka eller de förutsättningar som krävs för att hjälpa eller finnas där i vått och torrt.

Du har så rätt och det är hemskt att t ex cancersjuka överges, men alla fixar inte sånt. Alla är olika och har olika förutsättningar.

Är man en bra förälder och kärleksfull partner, så är man det oavsett om man har ups and downs. Det var inte dessa jag syftade på utan psykiskt sjuka som är på kollisionskurs med omgivningen och relationerna därför (tillslut) bryts om det inte blir bättre.

Ditt inlägg handlade inte bara om partners nä... och du verkar inte ha läst rubriken så noga på denna tråd. Har inget behov att varken hävda mig eller vara spydig som du verkar ha. Förstår inte vad syftet med dina inlägg i denna tråd är. Det är väl bara att inse att vi intefår va ifred från såna som måste tycka om allt. Inte ens här får vi andas ut och vräka ur oss. Tack för det!

Trist att det blivit en sådan debatt i tråden. Min mening var bara att få byta erfarenheter och tankar med andra i liknande situation. Men jag kan också förstå alla som tycker vi ska lämna, för vår egen, och barnens skull. Det finns inga enkla svar eller "sanningar" tror jag, utan som allt annat i livet handla det om att ge och ta, och göra avvägningar och anpassningar.
Ville bara förtydliga lite ang. inlägget ovan. Att släkt och vänner inte orkar med de som är psykiskt sjuka kan jag förstå, men samtidigt beklaga att kunskap om och acceptans för den här typen av sjukdom är så låg. Det har i vårt fall aldrig varit frågan om att anhöriga förväntats "stå ut" med det jag gör i vardagen. Det enda det handlat om har varit att göra små anpassningar i umgänget, som att inte kräva närvaro på middagar, telefonsamtal eller hjälp när min man inte orkar, eller att kanske ställa upp med barnvakt ett par timmar någon gång för att ge mig avlastning.
Och att inte bemöta hans argument när han förklarar att han inte orkar med att han "måste skärpa sig!".
Har försökt förklara att han är sjuk, och att han behöver få göra det han orkar på sina villkor, men i hans släkt är psykisk sjukdom tyvärr inget som finns, utan det räcker med att "skärpa sig" så blir allt som vanligt...
Önskar att det inte varit på det här sättet, men nu när det är så, så kan jag berätta att han sakta mår bättre efter att vi gemensamt hjälpts åt att begränsa umgänget med de här personerna till ett minimum. Och att jag tar smällarna med de diskussioner som fortfarande förekommer....
Ang. att sköta sitt jobb, så har jag en förstående arbetsgivare, som inte hanterar psykisk sjukdom på något annat sätt än annan anhörigvård, dvs dom gör ingen skillnad på om min man får en hjärtinfarkt eller om han är deprimerad och försöker ta sitt liv. Det som är tufft är att få hjälp/avlastning från sjukvård/kommun. Tror det varit lättare om det varit en fysisk sjukdom, men det kanske är en missuppfattning?
Kanske kan vara hans jobb som ställer till det också, eftersom han inte kan bli sjukskriven? Fast han jobbar kanske max 50%, så mycket som får honom att må bra, så funkar det inte med sjukskrivning/eget företag.

Jo, tyvärr förstår jag hur det är eftersom jag varit där själv. Jag menade inte att du nödvändigtvis måste lämna, men varför har du inte ansökt om anhörigstöd?? Kan man få info om på kommunen.

Visst blir anhöriga delaktiga i vården, självklart, jag säger absolut inte att du måste lämna din man - men att du inte verkar ha tagit eller sökt den hjälp som finns att få. Jag förstod det som så. Och javisst, jag skulle absolut resonerat precis likadant om det gällt en fysisk sjukdom. Då kan man få hjälp med kryckor, rullstol, hörapparat, bostadsanpassning osv. Är det tillräckligt illa (psyk) finns det boendestöd, hemtjänst, whatever, men det verkar du/ni inte ha kollat på? Som detta med anhörigstöd då som sagt.

Snälla, jag förstår mer än väl att du vill hjälpa o vara ett stöd osv så det är inte det! Men jag tycker det är konstigt när du skriver att det inte finns någon hjälp att få. Vad skulle du exakt önska dig för hjälp?  Samtal med psykolog , medicin hade inte funkat, hm.  Och igen, om du måste avbryta jobbet för att han är sjuk, vad exakt hade hänt om du INTE gjort det?

Jag vet att jag lät hård när jag skrev det förra, men jag har sett så mycket av medberoende och manipulativt beteende på nära håll att jag blev less. Därför att du nu upplever allt som så jobbigt  men ändå inte tar tag i det som finns. Som sagt, vårdens jobb är bl a att hjälpa till med avlastning, t ex för att du ska slippa dra från jobbet i tid o otid. Istället för att du gör det kan nån personal åka hem o ge honom medicin eller vad det nu är? O för det behövs en delegering från  läkare till nån på kommunen som i sin tur ordnar med vårdpersonal som kan göra detta jobbet.

Igen, det här handlar inte om att jag tycker att du bara ska DRA. Men nånting är det ju med tanke på det du skrev att de flesta av hans anhöriga vänt honom ryggen för de tycker att han inte tar tillräckligt ansvar för sitt mående.

Sen läste jag också idag att han inte kan bli sjukskriven vilket också låter märkligt, varför inte??

O vem är du att komma här o leka moderator? Tråkigt nog för dig kan du inte bestämma vem som får skriva här och inte.

Förstår att du har det jobbigt o att detta är ditt sätt att hantera verkligheten, men jag tycker ändå du är otrevlig mot mig. Ville du vara det?

F ö har jag både släktingar och (haft) vänner med olika grad av psykisk sjukdom så jag vet tyvärr mer än jag ville veta. Min egen mamma har varit som TS make och min pappa som TS själv. Mamma styrde hela vår familj med järnhand iom sin sjukdom, pappa var alltid undfallande o som barn fick vi alltid på olika sätt veta att mamma var viktigast. Säg ingenting om att du blev mobbad till mamma för du vet ju hur upprörd hon blir, vi orkar inte med det. Bara gå o lägg dig, säg att du ska göra som hon säger i fortsättningen så får vi alla gå o sova sen. Snälla gör det, för min skull åtminstone? För annars kunde hon vara uppe o härja i timmar, oräkneliga gånger.

Visste att jag inte kunde säga nånting om våldtäkten hemma för att jag inte orkade med hennes eviga gråtande o skrikande, o än mindre upprördheten som skulle bli om hon fick reda på det - hon la liksom beslag på hela familjen med sitt humör.

O mitt i allt detta vår pappa som aldrig tog till stöd från kommunen eller nåt för oss, o hela tiden backade upp henne med att tala lugnande till henne - vilket aldrig hjälpte på lång sikt. O vi barn blev inte sedda, utom på mammas sätt, det var alltid viktigast att hålla henne lugn. Släktingarna tog avstånd från oss, vilket vi först som vuxna kunnat återknyta kontakten med, 30-40 år senare.

Därför blir jag så FÖRBANNAD på de som jag tycker verkar vara medlöpare på liknande sätt.

Nu är ju det här ett forum där det faktiskt är tänkt att det ska få vara debatt....

Vill bara säga att vänner o anhöriga försvinner även när det gäller fysiskt sjuka. Många människor fixar helt enkelt inte att vara nära sjuka. Sen är det svårt att få hjälp med fysiskt sjuka också för den delen. Man får bråka mkt i många fall. Man måste vara på för att vara sjuk, eller ha någon som är det åt en.

Vill också säga att jag tror det finns en helt annan acceptans för psykisk sjukdom idag jmf med 50-, 60-, 70-talet. Inställningen att man ska "skärpa sig" låter egendomligt gammeldags i mina öron. Inget jag stött på i alla fall.

Jo jag likställer mig nog med dina barn, just i ditt fall. Hur skulle du lösa situationen om du blev ensam vårdnadshavare? Tycker så himla synd om dina barn för att vara ärlig, ush ingen ska behöva växa upp så. Däremot ett barn med en förälder som är "vinterdeppig" tycker jag ev kan fungera att leva med, bara det inte är återkommande varje år osv.

Precis, barn ska INTE behöva leva så år ut o år in. Min mamma har tex inte jobbat en dag i sitt liv, bara legat eller stirrat in i väggen månader o år. Bara blängt på oss barn då vi vaknat på morgonen, vi har alltid lagt oss med kurrande magar, aldrig fått vara hemma från skolan vid sjukdom (då förstörde man ju hennes dag ännu mer) hon har aldrig säkt vård då vi behövt det. Misshandlat oss något fruktansvärt, hotat oss hela livet gömt våra saker o varit frultansvärt vidrig mot vår pappa. Aldrig städat aldrig lagat ett mål mat aldrig handlat aldrig deltagit. När jag tänker på henne ser jag hennes fruktansvärda "deppiga" ansiktsmin framför mig, känner bara stort hat.