Någon mer som lever tillsammans med partner med psykisk sjukdom?

Depression är allt jag har hört, ångest är ett annat. Men jag skrev en tråd förut och 'alla' där ansåg att det inte lät som ångest så.. Jag vet inte. Tveksamt om en riktig utredning gjorts faktiskt. Han fick sertralin om jag inte minns fel.

Jag var rädd att han inte skulle fungera utan medicin, men jag hade inget märkt på honom och då hade han varit utan i mer än 3 månader. Jag märker bara vid umgänget med hans barn, eller om hans chef varit jävlig på jobbet. (Men är någon jävlig som hans chef kan vara så blir ALLA oavsett problem sen innan griniga kan jag säga..) Chefen verkar han dock ta sig över ganska snabbt, vid umgänge märker jag en v innan och ett par dagar efter. Samt, tyvärr, under umgänget då jag är på spänn hela tiden och tassar på tå för att avlasta honom mesta möjliga.
Detta har tyvärr lett till att umgänget inte längre ger mig någon direkt glädje.. Jag verkar glad, hittar på saker, låter glad osv, men det är forcerat.

Han blir nedstämd, jäkligt lättirriterad, klarar inte höga ljud (jamar katten blir han skitarg tex och kan skrika 'håll käften'), vill helst vara ifred, flyr till datorn. Han sitter fövisso vid datorn annars med, men då blir det som en bubbla kring honom eller vad jag ska säga. Nästan fysiskt påtagligt att man inte ska gå fram och störa. Det brukar ajg dock göra ändå, med något glatt att säga och en puss och/eller en kram. Det går bra och ibland kan jag få honom lite muntrare, ibland kan jag få honom riktigt glad så han självmant pratar och är glad vid matbordet tex.

Jag är rätt känslig för sinnesstämningar och vet ofta vilken sinnesstämning han (och även andra) är i när jag kliver in i rummet. jag vet att han är avig och bäst bör få bli lämnad i fred, men jag vet inte VARFÖR och ibland tror jag det är pga mig, vårt liv el liknande vilket är nedbrytande för min självkänsla.

 

"hänger på"; är han alltså inte glad ens när han har sina barn hos sig? På vilket sätt är barnen och umgänget med barnen ett problem? Hängde inte med där riktigt. Det kanske är bra om han och barnen gör något roligt tillsammans utan dig? För du upplever barnen som jobbiga, eller är det HAN som blir jobbig när barnen är hos er? Blir barnen glada av att vara med sin pappa?

Hängde som sagt inte riktigt med där. För de allra flesta så är ju just barnen en källa till glädje & kärlek, något positivt. 

Nej, han vill eg inte ha umgänge men kände sig pressad till att gå med på det. Han ville alrig någonsin ha barn, men var dum och struntade i kondom en gång, hon hade sagt att hon är steril men han hade kondom ändå länge och väl, men så struntade han i den en gång när han inte var nykter. Idag vet vi att mamman ville få honom att stanna hos henne, bli seriös, men det blev ju tvärtom.

Om de ska göra något tillsammans får jag ordna det, han går inte ens ut i lekparken utan att jag säger till. Han leker aldrig med barnet inne om inte jag säger till coh säger jag till blir det film efter max 10 min. Visserligen sitter han då och tittar på filmen med barnet men..
Han blir jobbig, eller han sitter vid datorn i stort sett non stop, ber barnet om hjälp så får barnet hjälp, men ibland är han som i en annan värld och barnet få be flera gånger innan han hör.
Han är mer lättirriterad och det är ju det som gör att jag går på spänn, säger han ifrån till barnet när barnet gör något det inte får, det gör ju inget, men ibland blir han 'för' arg för vad det gäller.  
Barnets mamma är tvärtom, säger aldrig ifrån på skarpen så barnet är ju inte vant vid höjd röst ens så han blir ju rädd. Pappan lugnar sig alltid och han blir bättre på att behärska sig.

Är barnet högljutt märker jag hur han blir allt mer spänd och då får jag gå in och stoppa barnet som eg inte är mer högljutt än andra, men låter hela tiden, pratar, 'kör bil', låter som en dinoasurie osv.
Jag upplever inte barnet som jobbigt som så, det är situationen som är jobbig. För att barnet ska få komma ut utan tjat från mig så får jag ta ut barnet själv. Om pappan till slut går ut, ja då kan det ha gått flera timmar sen jag sa till och han är alltid irriterad, stressad när de kommer in igen.  

Barnet älskar att vara här, han är alltid glad när han kommer och glad för det mesta, men blir ibland sur som alla barn blir när de inte får som de vill. Rätt tjatig är han förvisso och ganska envis men så är ju en del barn

Rent krasst tror jag det är kontakten med mamman som är värst. Om han kunde få arslet ur och meddela att ingen annan kontakt än kring umgänget ska ske och då skriftligt via mail/sms, ja då tror jag han skulel bli mycket lugnare kring umgänget också.
Mamman ringer ofta ofta, flera ggr om dagen och absolut ingenting viktigt när det dras mot umgänge men han vill inte låta bli att svara för tänk om det hänt barnet något? Jag försöker då få honom att säga att hon ska ringa men bara om något hänt, allt annat ska tas via mail.
Men han får itne arslet ur som sagt.. Jag tror det handlar om att det skulle bli en sån konflikt då, hon skulle gapa och skrika, säga att han inte bryr sig om barnet mm antagligen sammankalla till ytterligare samtal hos soc och de är han så less på eftersom han aldrig aldrig kan säga vad han tycker. (Konflikträddheten är en följd av uppväxten, 'håll käften eller få en örfil' och hans ex som är i det närmaste psykopat, som tryckte ner honom och alltid talade om att han var en idiot så hans åsikt var inget att bry sig om)  

Jag är snällare helt enkelt, det är lättare att ta strid med mig, för jag pratar, jag skriker inte till honom, vi diskuterar, men fy fan vad jag är less på det ibland kan jag säga!

"hänger på": knepig situation. Bra att barnet är en glad liten en men låter väldigt knepigt med pappan/din man. Har det varit såhär i flera år alltså? Nu känner du förstås din man, men min erfarenhet är att det är en Dålig Ide att inte ta medicin. Det här ilskna/arga känns inte som depression heller. Vad gör han förrrsten vid datorn så mycket? Kan du få honom till en läkare så vore det kanske det bästa? Det låter som att han behöver hjälp med att ta tag i sin situation.

Ja, barnet är en going eg,  men som sagt, situationen gör att det känns mest jobbigt med umgänget nu.
Ja, ang medicinen, jag vet inte.. Han är gladare nu, när medicinen inte 'slätar ut' känslorna, men blir som sagt stressad, jag tycker dock inte det är någon större skillnad på stressnivån vid umgänget mot när han tog medicin. Ilskan kommer vid stress eller höga ljudnivåer som inte är snabbt övergående. När det är högljutt omkring honom så syns det på honom att han inte mår riktigt bra, det handlar även om det är glada höga ljud. Han klarar stress och höga ljud bättre när det inte är nära umgänge. De ggr han klarar det relativt bra nära umgänge är faktiskt när mamman låter honom vara ifred  
Läkare är uteslutet, jag har försökt, han vill inte, säger att det inte hjälper. Men, han är ocksås ådan som måste tänka pås aker och ting en tid innan han gör något, just läkare/psykolog/terapeut.. Nej, han vill inte.  

Han läser tidningar, läser om sin hobby, spelar spel (gratisspel) kollar på snygga skor (till mig), kollar runt lite på facebook.

Var det här inlägget menat till mig?

Du.. varför stannar du i det här? Jag har själv levt i liknande i väldigt många år, så det är inte det att jag inte förstår.. men vad känner DU? Vet du varför du stannar i detta? Och vad säger DINA barn om honom och om erat liv? Stannar du för att du tycker han är värd det? För att det är din "uppgift"? Gör det att du känner dig  duktig? Ädel? Jag vet att jag kände och tänkte så, kanske omedvetet, men jag tänkte "Ingen ska kunna komma och säga att jag inte har försökt eller ställt upp på honom. Jag biter ihop! Jag ställer upp! Jag offrar mig själv... (och mitt eget barn). Vet inte varför, men jag har något oerhört behov av att bli accepterad av andra. Gillad. Det är min svaghet. Och speciellt i den här situationen, eftersom ingenting man gör någonsin är riktigt bra. Eller tillräckligt.

Jag vill absolut inte vara spydig eller ifrågasättande, det kanske låter så. Så är det inte, har ju som sagt själv varit i det, i över 10 år. 
Man kan aldrig vinna över den här sjukdomen. Våra dagar och hjärtan äts upp av dess svarta gap. De bara försvinner rätt ner i hålet. Och tyvärr blir det ofta värre och värre. Med aggression till slut.

Jag och mitt barn levde stand-by. Säkert 75% av all tid stod vi och väntade på honom. Hoppades. Idag... kanske!! Kanske åka till stranden idag! Vi har packat allting, underlättat för honom, plockat undan, bäddat, diskat m.m. Vi står med flytvästar på i hallen och undrar var han tog vägen... tills jag upptäcker att han ligger i sängen, med persiennerna neddragna. Vill ingenting. Orkar ingenting. Ska han ligga där bara idag? Kommer vi ut till havet ikväll kanske..? Jag och barnet kan ju alltid gå ner till båten i förväg.. och vänta på honom? Eller ska han ligga där i tre veckor? Ska vi sitta i våra flytvästar nere på bryggan och vänta, i sommarsolen, i tre veckor? Och kasta mackor så länge..
– Vad gjorde du på sommarlovet? Var ni ute med båten?
– Neeej, jag och mamma satt på bryggan i våra flytvästar och tittade på krabborna. 

(och mitt barn anpassade sig väldigt mycket. Var alltid snäll och medgörlig. Klagade aldrig. Var alltid glad)
Undrar vad mitt barn kommer säga om sin uppväxt när han blir äldre... 

Trots allt älskade vi varandra. Och gör fortfarande. Men leva ihop igen... nej. Det blir nog ingenting med det!
Möjligtvis särbos, utan att äga någonting ihop.

Jag tolkade dig absolut inte som spydig eller så Jag undrar ju själv ibland.

Men det är för att det handlar om en v av 6  som han är sån här. För att jag älskar honom.

Jag känner mig inte duktig eller så, vi står inte till pass och väntar. Vill han inte hänga med går vi själva Mina barn och han fungerar kanon ihop de behöver ju honom inte på samma vis som hans barn. De fixar själva sin mat om de blir hungriga, de går själva ut om de vill osv. (Tonåringar)

Det 'enda' som gör att jag känner att jag offrar mitt eget barn (det ena det andra är hos sin pappa när bonus är här) är att jag inte kan ägna mig åt henne som jag vill. Det handlar mest om min man och hans barn, att jag står på pass så att säga. Dock, hon är tonåring, är med vänner osv. Men jag önskar att jag hade mer ork ändå.

Jag har testat att finnas enb stöttande, att vara projektledare och styra upp aktiviteter, att helt lämna ansvaret åt maken. Inget är vare sig bättre och sämre i makens humör vilket jag än gör. Mer stressad och sammanbiten och 'urlakat' trött om jag lämnat allt ansvar till honom en hel helg (förutom matlagning, jag gör ju till dem med när jag ändå lagar mat). Oftast säger han då på söndagen: Jag pallar inte! När barnet inte vill klä sig för att åka till mamman igen. (Numer klär han sig ganska snabbt, han vet att om jag säger det så ger jag mig inte.
Men hans barn tycker ju inte det är så kul att sitta själv inne och leka jämt medan pappa sitter vid datorn.
Åker jag och dottern iväg, om så bara för en fika en tim på café för att umgås bara hon och jag, ja då sitter de garanterat framför en film när vi kommer hem.

Åh, vad du beskriver det bra. Precis alltihop...

Till er alla i tråden. Vill bara råda er att faktiskt se till att ni som partners/anhörig får hjälp. Själv går jag just nu hos en KBT terapeut och det har varit över förväntan och ja, jag var skeptisk innan. Men de samtalen hjälper mig att hantera de situationer som uppstår, eller kan uppstå, hemma, och att hantera de känslor som bubblar upp och bubblar över. Det har även visat sig att jag har posttraumatisk stress från tidigare "flippar" och jag får hjälp med att bearbeta den stressen också.

Att ta en sådan kontakt kan också hjälpa en själv att känna efter vad man vill med relationen, om man vill, vad man accepterar, vad man inte accepterar. Kan låta banalt & enkelt men det kanske det inte alls är när man är mitt i det.