Någon mer som lever tillsammans med partner med psykisk sjukdom?

Nej, inte på det sättet utan mer att han inte litar på någon utan tror att den personen ändå ljuger och sviker i slutändan, ungefär. Att ensam är bäst.

Jag hade i början också mina funderingar mot att han är bipolär men han har inte maniska perioder så därför slog jag bort dom tankarna men man kan alltså vara det ändå?

Ja, jag försöker hela tiden att vinna hans förtroende och har lyckats mer och mer. Han berättar mer och mer om saker och om hur han mår, sen "kommer han på" sig själv med att ha berättar för mycket och då vill han inte prata om det mer. Jag har förklarat för honom att jag lämnar inte honom i första taget, att det vi har är så mycket mer än att jag ska bli skrämd av detta.

m.familjeliv.se/forum/thread/51244385-kan-man-vara-bipolar-utan-att-bli-manisk/1

Det finns något som heter unipolär. I tråden i länken är det även någon som i alla fall pratar om bipolär diagnos fast med svängningar bara nedåt.

Prata prata prata är väl en jättebra början.

Jag tycker det var bra att få höra dina upplevelser, som barn till bipolär. Ur det perspektivet.
Jag har som sagt (någon gång tidigare här) lämnat min bp-kärlek för andra gången. kanske blir det en tredje (någon gång långt bort i framtiden), men efter att ha hört dina, straw2008, erfarenheter, känslor och råd känner jag ännu mer att jag gör rätt för mig själv och mitt barn! Att lämna. Mitt barn har inget val. Jag måste välja för oss. Mitt barn har rätt att ha en mamma som mår bra, som inte går under hon också, och ett hem där man får vara på vilket humör man vill. Ha radion på. Eller titta på Simpson. Man ska inte behöva vara rädd för plötsliga humörsvängningar, utfall eller det svarta molnet som sipprar ut från sovrummet, veckor i streck.
Tack för att du delade med dig, det stärker åtminstone mig i mitt beslut. (Sen om jag väljer att på något sätt ha en relation med min kärlek om många år, när mitt barn flyttat hemifrån, ja.. det är ju mitt val.)

Gör inte det. Ta inte det steget. Ert liv kan stundtals vara ett inferno. Men bra däremellan.

Jag hänger på om det går bra, men min man verkar vara 'friskare' än era. Dock känner jag så igen mig i känslan att vara den som styr upp allt m.

Min man tar inte längre medicin. När vi blev tillsammans blev tillvaron mer stabil för honom och han glömde bort medicinen flera veckor så han började inte ta den igen sen. Det märks ingen skillnad annat än när hans ex kontaktat honom (hon är rätt gränslös, 30 ggr på en v är inget ovanligt) eller om hans chef varit grinig. (han har en förmåga att välja fel kvinnor att leva med, han hade ett ex som är i det närmaste psykopat och efter henne hade han mamman till hans barn, som lurade på honom barnet (ja han var dum som litade på henne) trots att han alltid har sagt att han inga barn ska ha, just pga sin psykiska sjukdom.

Chefen hans är också helt vansinnigt idiotisk, har han haft tjafs hemma tar han ut det på jobbet. Min mans bransch är det dock svårt att få fast jobb i så han vill inte sluta förrän han har nåt annat.

Min man vill inte heller tala med psykolog, han menar att det inte hjälper han har gjort det och det hjälpte inte. Jag tror det handlar om att han inte VILL för då måste han igenom det dåliga för att kunna må bättre sen. Hans uppväxt är en stor del i hans mående tror jag.

Sen vill jag avsluta med ett tips: regressions terapi. Fick höra det av en som testat allt och absolut trodde detta var bluff och båg, men hon fick en session i present så hon tänkte att jag går väl då. Hon säger att det hjälpte henne fantastiskt mycket. Jag ska själv testa det då jag just nu mår ganska dåligt pga allt ansvar plus att jag vet att jag snart blir utan jobb då mitt jobb läggs ner.

Min mans barn kommer på umgänge regelbundet, men det är jag som får ta allt ansvar och snart går jag under. När barnet kommer på umgänge blir jag spänd, bara går och väntar på att se ev tecken på att maken inte orkar mer och nu känner jag att det går ut över mina egna så jag vet inte hur jag ska göra.
Jag känner också det där, att jag tassar runt på tå för att inte stressa honom osv, men fasen.. Ska livet se ut så? Och så emellan älskar jag honom så vansinnigt mycket...

Det är även jag som tar ansvaret för hemmet, han hjälper till, men gör inte sin del så jag drar ett tungt lass där känner jag. Mina barn är tack och lov ganska stora och gör sina sysslor även om jag får påminna ibland.

Just nu vill jag bara krypa ner under täcket och bli omhändertagen, få slippa ansvar.. Där är min man dock bra, om jag ber om det så får jag det och häromsistens vi hade umgänge med hans barn så brast det för mig när barnet åkt hem till mamman. Jag blev arg på mitt barn, för något som mitt barn borde veta att man inte gör för jag har sagt det såååå många ggr. Mitt barn är sjukt just nu och fungerar inte så bra (hög feber och kraftig förkylning) utan ligger mest och sover. Obetänksamheten gav dock mig merjobb när jag just trott att nu äntligen kan jag slappna av och det blev mer än jag klarade av. Då klev han faktiskt in och gjorde en del som han eg skulle ha gjort för länge sen, men han var tvungen att gå ut och röka först för att själv andas och slappna av.
Så på så vis kan han själv se sin del, men mest får jag ta allt jobb hemma.

Vi har pratat om det, mitt barn och jag, jag har bett om förlåtelse och förklarat att det inte var mitt barns fel, men ändå.. Det gick ut över mitt barn att jag får dra så stort lass.. Det är inte ok. Min mans sjukdom påverkar dem inte nämnvärt annars, han går undan om han själv märker att han blir grinigare annars säger jag till och då går han undan.

Nu blev det långt och jag har inte ens börjat knappt...Men jag får skriva mer en annan gång. Blev så glad när ja kände igen mig i era berättelser även om jag som sagt har det mildare än ni.

"hänger på"; vad har din man för diagnos och vad heter medicinen han ätit? Min man fungerar absolut inte utan medicin men saknar helt förmåga att själv inse det. Men det är säkert väldigt olika.....

Hur blir han när han blir dålig? Deprimerad..? På din beskrivning låter det som att det är stressrelaterat. Min man har stressutlösta problem så jag gör vad jag kan för att han inte ska utsättas för stress.

Hur gamla är barnen? Ni har varsitt barn men inget gemensamt, var det så?

Min har varit tyst i snart fem dygn nu, inte hört ett ord från honom. Jag har skickat ett sms varje dag för att han ska veta att jag finns där trots att jag vet att han inte kommer svara. Han skrev i förra veckan att han kommer dra sig undan några dagar, och det kan lika gärna bli veckor.. Igår skrev jag att jag vill veta hur han mår, fortfarande inte fått svar. Det är så otroligt tufft.. Känner mig så maktlös, jag kan bara vänta ut honom. Allt är på hans villkor hela tiden. Om jag inte vore kär så hade jag inte stått ut. Det här är ju bara början..

Oj. Fungerar han ändå i någon sorts vardag med jobb? Svårtnär man inte riktigt vet vad som är fel, men spontant tänker jag att det är ngt åt depressionshållet.

Nu var det en helt annan situation men när jag hade sorg (har mist flera nära i min familj) så ville jag vara ifred och jag uppskattade just då verkligen INTE att någon frågade hur jag mådde. Den frågan var bara jobbig, jag blev snarast irriterad för jag tyckte att folk kunde väl fatta själva att jag var ledsen och mådde dåligt - någon hade ju precis dött (!) varför fråga om det liksom. Däremot uppskattade jag att vänner hörde av sig utan att tränga sig på, ett vykort, en blomma, ett sms, ett mail, en bild.

Nu vet jag ju just inget om din snubbe men det var bara en tanke som dök upp.

Jo, jobbar gör han. Men det är det enda. Och han har alltid uppskattat att jag hör av mig även om han själv varit tyst och inte svarat. Jag har velat visa att jag finns där och det har blivit mitt sätt, att jag skickar något sms. När han har varit tyst för länge brukar jag skriva att han måste ge mig ett svar så jag vet att han iaf är ok för att jag bryr mig om honom.

OK, då är jobbet det som han orkar med alltså. Du får gå på magkänsla.....