Anonym (anhörig)

Äldre 7 Nov 21:54

148 svar

Någon mer som lever tillsammans med partner med psykisk sjukdom?

Vet inte om jag är i rätt forum? Men jag skulle så gärna bolla lite erfarenheter med andra som lever i förhållanden/familjer med en partner som är psykiskt sjuk. I mitt fall är det min man som lever med en långvarig utmattningsdepression. Men jag tror att situationen som anhörig/familjemedlem kan se ungefär lika ut även för andra diagnoser.
Hur löser ni er vardag? Hur gör man för att hjälpa utan att själv gå under? Hur får man familjelivet att fungera? Barnens trygghet i det kaos som psykisk sjukdom ger? Finns det stöd/hjälp att få?
I vårt fall är har min man testat det mesta som vi lyckats få hjälp med, medicinering, samtalsterapi, psykolog. Men på 5 år har inget hjälpt.
Finns bättre och sämre perioder, men jag känner att det är så lätt att hamna i en ond cirkel - att jag får kämpa så hårt de perioder han mår som sämst, att det inte finns någon ork att "lyfta" när han mår bättre.
Det är också svårt att hitta en balans i förhållandet, när man under så långa perioder blir "vårdare". Hur hittar man sedan tillbaka till varandra som "partners"?
Någon som har erfarenheter eller tankar om det här?

Anonym (tufft)

Äldre 7 Jan 00:06

#71

Har inte läst mkt men lite då jag snart ska hoppa i säng. Verkar som tråden är levande så provar att skriva ett inlägg och hoppas på svar...

Har varit tillsammans med min sambo 12 år, ej gifta, ett barn, 1 år. Han har nog varit sjuk hela tiden, men varken han eller jag har velat inse det. För några år sedan fick han sin diagnos, generaliserat ångestsyndrom. Han oroar sig för ALLT, precis allt. Ska vi åka och handla oroar han sig för att det inte finns p-platser. Bara ett ex för att visa hur han oroar sig... Det påverkar vardagen enormt, han är uppstressad och nojjig ofta. Dessutom rör hans oro existentiella frågor, oroar sig för att dö, oroar sig för att nära och kära ska dö. Just nu mår han så dåligt att han sagt att det är ingen mening att skaffa fler barn för vi ska ju ändå dö.... Så positivt är det just nu. Han är även väldigt svajjig. Ibland är allting fantastiskt, nästa dag är allting skit. Man vet aldrig hur det blir..

Han går i terapi, äter medicin. Det hjälper, det var MYCKET värre förut. Då övervägde jag att lämna, jag hamnade nästan i ett svart hål själv. Oerhört jobbigt att försöka vara lycklig och leva familjeliv med ngn som bara tkr allting är skit. Det går ju inte att leva ett normalt liv....

Dessutom har han också fysiska smärtor som han utreds för, mkt migrän som han ska till neurolog för att få undersökt. Han äter mkt smärtstillande tabletter för att fungera öht och för att kunna arbeta och ta sitt ansvar med barn och hem. Det är väl det enda positiva, han tar sitt ansvar kring detta även om jag ändå bär den tyngsta lasten. Det är jag som vet vad dom ska städas, vad som ska handlas, har koll på allting. Jag är arbetsledaren och han hjälper till. Typ. Men jag är ändå tacksam för det... Att göra ALLT själv hade varit totalt förödande...

Suck.. ja det var väl det. Hoppas ngn vill svara. På allt detta sover vår dotter kopiöst dåligt, gjort sedan födsel. Hon utreds för detta och får medicin som inte fungerar. Hon utreds vidare och lägger man på det på vår redan kaotiska situation så blir summan att det är TUFFT. Sexliv, icke existerande. Tid tillsammans, knappt existerade pga dåligt humör, dålig stämning och trötthet såklart då dotter sover så dåligt..

MEN... det finns alltid ett men. Jag älskar honom! Och i perioder när han mår bättre så är jag så tacksam för att vi har en bra period där vi gör roliga saker ihop, kärleken finns och saker blir bättre.. tror man. Men så blir det sämre igen. Det som är bra är att han vill och försöker hela tiden. Men han brister också ofta, är svår att prata med och blir också lätt aggressiv. Riktigt tuff och knepig situation.... Jag har fått sköta mkt av vårdkontakten till honom, ringt samtal för att han inte kan ringa själv, fått följa med till läkare osv osv. Han har även social fobi, ringa samtal är helt uteslutet. Det får jag göra. Umgås med människor han inte känner sig trygg med, helt uteslutet.

Ett annat stort MEN är att han är en fantastisk pappa, de har en magisk relation. Det är snarare vår relation som inte alls funkar för jag känner mig inte som hans kvinna och sambo. Jag känner mer mig som arbetsledare, vårdare eller ssk. Jag vet inte vad jag är, men älskad känner jag mig dessvärre inte.....

Anonym (bipolare)

Äldre 7 Jan 01:01

#72

Låter verkligen tufft...! Antar att det är du som får ta nätterna. Det kan ju vara nog så tärande med småbarnsår.. lite sömn och allt vad det innebär(tänker på din sits). Tyvär är det ju oftast tjejen som får ta de jobbiga nätterna.. Och man är dålig på att vårda relationen..åka iväg själv och bara vara. Jag förstår precis det med att du får styra upp..får jag oxå. Ibland e de faktiskt som ett stort barn. Men hur många karlar är inte så? (särskilt de som haft hökmorsor som gjort allt åt dom..) har du nåt stöd från föräldrar/svärföräldrar/vänner? Har ni gått i familjerådgivning? Går du och pratar med någon? Kurator t.ex? Kan va himmelskt att bara få prata om sitt en HEL TIMME..kostar typ 100 kr på hälsocentral. om du kan ringa och fixa åt han så gör det för Din skull oxå! Vill oxå fylla på i det jag skrev ovan om ngn är intresserad av hur många det faktiskt är som lider av www.livlinan.org/psykisk-oh%C3%A4lsa/psykisk-oh%C3%A4lsa-och-diagnoser.html psykiska åkommor.. se länk

Anonym (bipolare)

Äldre 7 Jan 01:09

#73

www.livlinan.org/psykisk-oh%C3%A4lsa/psykisk-oh%C3%A4lsa-och-diagnoser.html försöker igen..bra sida förresten.. i korthet står det att läsa att 1.4 miljoner mskor i Sverige lider av psykiatriska besvär och om man räknar de med svårare psykisk sjukdom är det 40 %av befolkningen i Sverige som är drabbade!

straw2008

Äldre 7 Jan 08:35

#74

Anonym (bipolare) skrev 2014-01-06 23:23:35 följande:

Låter som en tuff uppväxt:/ Beklagar verkligen! Som du säger så tror jag nog i dagens samhälle att man nog skulle dra om det var så illa ställt. Grejen är att om alla skulle drs för att ens sambo har en depression...då skulle alla få vara ensamma..! 1 av fem får nämligen depression och med tanke på alla övriga diagnoser som finns så skulle nog alla vara dinglar och inga familjer eller barn finnas till sist.. Och än om man lämnar så har ju den andre parten rätt att träffa/vårda sinabarn och frågan är ibland om detta skulle göra saken bättre för en deprimerad person. Ibland måste man tänka ett steg längre. Förstår att du skriver utifråm egen smärta och det är A och O att tänka på barnen i ett sånt här läge. Om man är medveten och tar ansvar så tror jag även att man har den tanken rätt så ofta i sina tankar. Jag tror och hoppas att jag gör rätt och att mina barn kommer förstår och tycka att vi gjort ett rätt okej jobb efter våra förutsättningar. Ingen kan komma och säga att vi inte älskar våra barn och har deras bästa för ögonen. Vi pratar ständigt om det. Också vikyigt att de får va delaktiga som ngn skrev här innan. Gonatt

Är man SÅ illa däran som min mamma så ska man sterilisera sig. Vi fick tex endast skolmat i 12 års tid. Barn behöver mat o omvårdnad. Jag pratar inte om EN deppression, jag pratar om en situation där barnen lider. Där en förälder kan vara sjuk år ut o år in. Vi jämför päron o äpplen.

I kinamockaskogen.....

Anonym (Bp)

Äldre 7 Jan 11:05

#75

straw2008 skrev 2014-01-06 22:03:58 följande:

Pappa var TVUNGEN att stanna då hon hotade att ta vårdnaden om oss. Finns inget gott i henne what so ever. Ingen tror mig om jag berättar om min barndom. Tror inte ni lever med riktigt sjuka människor för då skulle ni aldrig stanna. Skulle ni stå ut med att se era 3 barn gå under, allt tas ifrån dom? Stolthet ärlighet hopp osv? Tack gode gud för att jag har sluppit resten av mitt liv. Snälla utsätt inte era barn för depressioner eller tom värre saker. Lämna för Guds skull för era barn blir skadade för livet. Kan även tänka mig föraktet de kommer känna för den friska föräldern som stannade. I mitt fall beskyller jag mamma men känner ofta ett sting av hat till pappa som såg o stannade. Vi var så små o hjälplösa.

I kinamockaskogen.....

Men den här tråden handlar inte om dig och våra partners är inte din mamma. Du skriver själv att du inte tror att våra partners i tråden är så sjuka som din mamma så vad pysslar du med? Vad gör du här? Vi kommer inte lämna våra partners för att du tycker det.

straw2008

Äldre 7 Jan 11:32

#76

Anonym (Bp) skrev 2014-01-07 11:05:35 följande:

Men den här tråden handlar inte om dig och våra partners är inte din mamma. Du skriver själv att du inte tror att våra partners i tråden är så sjuka som din mamma så vad pysslar du med? Vad gör du här? Vi kommer inte lämna våra partners för att du tycker det.

Klart ni inte ska, de är ju långt ifrån så sjuka som min mamma var. Har inte alla rät att skriva här? Absolut tråden är till för er med sambos som är vinterdeppiga. Jag lämnar. Ha lite perspektiv människa.

I kinamockaskogen.....

Anonym (bipolare)

Äldre 7 Jan 15:12

#77

Jag är helt enig om att vi jämför päron och äpplen! Hemskt att ni hade det så :( men kunde inte din pappa heller laga mat åt er? Ja man kan nästan tycja så om kastrering tyvär

straw2008 skrev 2014-01-07 08:35:02 följande:

Är man SÅ illa däran som min mamma så ska man sterilisera sig. Vi fick tex endast skolmat i 12 års tid. Barn behöver mat o omvårdnad. Jag pratar inte om EN deppression, jag pratar om en situation där barnen lider. Där en förälder kan vara sjuk år ut o år in. Vi jämför päron o äpplen.

I kinamockaskogen.....

ledigidag

Äldre 7 Jan 16:14

#78

Anonym (bipolare) skrev 2014-01-06 20:05:57 följande:

tyvär är det inte så lätt att bli avlönad anhörigvårdare som du tycks tro. Det är däremot lätt att döma och tycka. jag tror säkert att många hade känt sig mer uppskattade om de fick lön för allt slit de gör som anhörig. Klart man inte får bete sig hur som helst men de har ju en sjukdom som gör att de inte klarar att behärska sig i alla lägen. Självklart vill alla må bra och få uppskattning och hoppas att sin partner ska må bättre..du är otroligt naiv som tror annat. Tragiskt att folk har så stort behov av att lägga näsan i blöt för de tycks vara bättre vetande..ni gör oss bara en björntjänst. Vad tror ni att vi bara får världens uppenbarelse av det ni säger och packar väskan slänger ringen och drar med barnen alla som har minsta problem med sin sambo? Snälla gå ut och skaffa lite livserfarenhet innan plumpa uttal.

Fast jag reagerade på att TS tyckte att andra hade "vänt hennes man ryggen". Mitt inlägg handlade alltså inte bara om partners, utan om alla som drabbas av psykiskt sjuka människors ångest eller frustration. Om du läste noggrannare istället för att häva ur dig spydigheter, skulle du själv se det.

Vuxna väljer själv vilka relationer de vill stanna i och vilka relationer de orkar med, utan att dömas. Men vuxna med omyndiga barn, har också ett ansvar för dessa. TS väljer själv om hon vill stanna i skiten, men barnen ska inte behöva leva så.

Anonym (patienten)

Äldre 7 Jan 16:32

#79

straw2008 skrev 2014-01-06 22:03:58 följande:

Pappa var TVUNGEN att stanna då hon hotade att ta vårdnaden om oss. Finns inget gott i henne what so ever. Ingen tror mig om jag berättar om min barndom. Tror inte ni lever med riktigt sjuka människor för då skulle ni aldrig stanna. Skulle ni stå ut med att se era 3 barn gå under, allt tas ifrån dom? Stolthet ärlighet hopp osv? Tack gode gud för att jag har sluppit resten av mitt liv. Snälla utsätt inte era barn för depressioner eller tom värre saker. Lämna för Guds skull för era barn blir skadade för livet. Kan även tänka mig föraktet de kommer känna för den friska föräldern som stannade. I mitt fall beskyller jag mamma men känner ofta ett sting av hat till pappa som såg o stannade. Vi var så små o hjälplösa.

Men om du skriver som i det fetmarkerade, så är det ju du som likställer din upplevelse med de ''anhöriga" i trådens barns. Eller med mina barns. Jag är oftast mer eller mindre deprimerad och ångestfylld. Det har varit tufft för familjen, men vi har roligt ihop när jag orkar och de vet att det är jag som är trött och irriterad emellanåt. Nu är mina barn stora, men visst har jag fått lämpa över mycket på deras pappa. Vi har talat om att det finns en gräns för hur mycket min ohälsa får påverka dem. Att vi kanske inte kan bo ihop om jag dalar lika mycket igen. Jag har längtat till andra sidan 24/7 under långa perioder och jag har varit så dålig att jag bara gått ut i mörker, inte vetat riktigt hur man gör när man går, inte kunnat läsa osv. Rätt knäppt och sjukt. Men jag har aldrig någonsin tänkt att det har med mina barn att göra och jag har hela tiden varit tacksam för att deras pappa älskat dem och stöttat mig. Så kan det också se ut.

Anonym (sorgligt)

Äldre 7 Jan 16:39

#80

De flesta överger inte någon bara för att personen blir deprimerad eller dylikt. När partners, släktingar eller vänner inte orkar längre, handlar det oftast om betydligt värre problem än så.

En sorglig sak är att åtminstone vissa av dessa uppbrott eller brytningar, förmodligen inte skulle ha behövt ske om samhället kunde erbjuda bättre hjälp. Det är jättehemskt att psykiskt sjuka och deras närmaste omgivning ofta lämnas åt sitt öde! Vid vissa fall går skadorna kanske inte att reparera eller få bukt med, men i många fall skulle rätt stöd och behandling kanske hjälpa och rädda relationen?

Styrkekram till alla er som kämpar i motvind! Glöm inte bort er själva bara.

Någon mer som lever tillsammans med partner med psykisk sjukdom?

INNEHÅLL