Någon mer som lever tillsammans med partner med psykisk sjukdom?

Va bra att ni var dit och va bra att det var givande!

Jag känner just nu inte att vi har sånna problem, men då är han inne i en bra period just nu. Vi har absolut haft mycket upp och nergångar under åren där jag varit trött på allt och tvivlat mycket på mina känslor bla.Självklart! Välkommen! :) 

Hallå i tråden. Kämpar på med att försöka reda upp mina egna känslor för min man. Borde inte vara så svårt men det är det....

Ibland upplever att jag på något sätt att jag är blockerad känslomässigt. Som att känslorna finns där men att jag liksom stoppat undan dem, för att orka med när det varit jobbigt.

Vi lägger dem i den här byrålådan så länge, liksom.

Svårt att förklara så att det blir vettigt.......

Men vi kämpar i alla fall på. Nu är det snart jul, man får fokusera på en sak i taget.

Du behöver inte förklara mer för att jag ska förstå. Känner igen mig så väl.
För mig har det inte fungerat att ta hand om familjen och vårda min man med allt vad det innebär och samtidigt behålla mina känslor för honom. Är bästa vänner, men kärleken har jag stoppat undan i något litet hörn av mig själv, och lever på hoppet att någon dag kunna låta den växa sig stark igen. Den dagen jag förlorar hoppet är den dag det inte längre är värt att stanna.

Lever tråden än? vore skönt med lite stöttning. Min kille lider av tvångstankar, med mediciner går det ganska bra nu men han (eller vi) har haft två riktigt tuffa perioder då han inte kunnat släppa tankarna för en sekund. Det jobba är att när han väl kommer in i en period så handlar det inte om en veckas sjukdom, utan kanske en månad när han är hemma och sedan en hel del tid efter det som han behöver stöd och avledning av tankarna. Utöver det måste nån sköta jobb, hushåll, mat, hund, läkar- och psykologbesök m.m. Jag var helt slut under tiden men jobbar på ändå, jag har inte erbjudits avlastning eller stödsamtal utan förväntas göra det. Och det gör jag såklart förnjag älskar honom. Men nu när han är "frisk" är jag på helspänn för en ny period, jag ser tecken hela tiden :-\ enligt hans psykolog kan tankarna, för honom, haka upp sig på vad som helst men riskerar utlösas i samband med stora förändringar. Vi planerar giftemål och barn, men jag känn inte glädjas alls för jag oroar mig så över om det är tillräckligt "stora" förändringar. Fasar för om vi måste ställa in bröllopet eller att jag måste ta hand om honom och ett barn. Det tror inte jag att jag skulle klara. Behövde nog bara skriva av mig, men om någon har tips på hur jag ska tänka eller göra så skriv gärna. Funderar på att kontakta en kurator, men vet inte om det är nån ide.

Styrkekramar till dig! Hoppas fler har tråden kvar, för det finns många av oss som behöver både stöd och tröst och att få känna att man inte är ensam i sin situation.
Tyvärr är du inte ensam i din situation att känna att du inte får något stöd som anhörig heller. Har precis samma situation, där man helt enkelt förväntas klara av vardagen helt på egen hand när ens partner blir sjuk. Önskar ibland att det hade varit en fysisk sjukdom istället, då jag är övertygad om att det funnits helt andra möjligheter att få stöd och hjälp. Psykisk sjukdom är fortfarande så tabu belagt, och min upplevelse är att vården i dessa fall ofta missar i kommunikation och stöd till anhöriga.
Har ingen aning om var jag ska vända mig för att få hjälp, eller hur man gör? Har försökt med vårdcentralen, med enda resultat att terapeuten rekommenderade mig att lämna min man, oavsett att jag tydligt talat om att det inte var ett tänkbart alternativ för mig. Jag ville istället ha hjälp och stöd, ex. stödfamilj, avlastning eller liknande. Men enligt henne fanns inte de alternativen?? Efter det har jag inte vågat/orkat be om hjälp igen.
Förstår din oro för framtiden också, vi är många som bär på liknande tankar. Svårt att växla mellan rollerna som "vårdare" och "partner". Och fast just de här problemen och tankarna riskerar att få den som är sjuk att må sämre, så är det en oro som jag inte heller kunnat släppa de senast åren.
Kan bara önska dig lycka till. Sök all den hjälp du orkar, och hoppas att din man får så bra hjälp som möjligt också.

Jag följer tråden, den lever absolut.

Till dig "snart fru". Det finns inget stöd till oss anhöriga. Gilla läget: räkna med att du får dra runt allting, inklusive din man, under din mans "dåliga" perioder. Det är så verkligheten ser ut. Så man måste vara stark för att fixa det, och man gör det på bekostnad av sig själv. Så det gäller att de "bra" perioderna verkligen är så bra att de väger upp så att det är värt det du får offra av dig själv. För egen del kan jag säga att det är tufft mellan varven.

Sen beror det ju på vad din man har för diagnos. Är det precis upptäckt? Då kanske man måste ge det en tid för att hitta rätt medicin och dos. Vissa tillstånd blir ofta bättre med åren, medan andra blir sämre. Jag vet inget om tvångstankar men min man blir sämre av stress och "stora" händelser är stress, även om händelsen är positiv. Han fick sin första psykos ca tre mån efter att vi gift oss och sin andra när vårt tredje barn var bebis/ca 1månad.

Varmt lycka till, följ ditt hjärta.

Tack för ditt svar, är nånstans skönt att höra att man inte är den ende och lämna din kille var det dummaste jag hört :-O vad är det för anhörigstöd, att hon inte skäms! Hoppas du iallafall får stöd och avlastning av nära och kära. Om din kille har nån psykolog kanske du kan fråga där? ska höra mig gör hos killens psykolog vart jag ska vända mig. Hon är ju specialiserad på ocd men har kanske nåt tips. Ska väl säga att hon är toppenbra med, vissligen betalar vi för henne men hon har hjälpt bra mycket mer än vårdcentralens pajas. Senaste omgången smsade jag henne att killen började bli sjuk och hon fixade en tid nästa dag ska försöka släppa oron nu och fira en trevlig och lugn jul med min kille först. Önskar dig detsamma!

Jo tyvärr har jag förstått det nånstans, tur att jag har mina svärisar till hjälp under de tunga perioderna. De ställer upp på allt, lagar även mat och är hemma hos killen när han är som sämst och jag jobbar. Har även en bra arbetsgivare som drar ner på jobbets krav när det är mycket hemma. Ska väl tacka min lyckliga stjärna, men tror även att det beror på att jag varit så öppen för familjen och arbetsgivaren. Berättade för min arbetsgivare samma dag han fick diagnosen. Han har OCD, precis som din kille utlöses det av stora händelser (eller stress i samband med detta), sist handlade det om en längre resa som vi tillslut fick ställa in. Nu är han stabilt medicinerad och kan kontrollera tankarna så de inte tar över, just nu iallafall. Räknar med en livlång medicinering, men om det är allt så är jag jätteglad. Senaste episoden skedde i samband med ett försök att sluta med medicinen. Det gör vi inte om! Så nu håller jag tummarna. Hur fungerar det med din kille? Mår han bättre igen? Har ni stöd runt er?

"snart fru" det fungerar oftast hyfsat. Bara han tar medicinen............. I somras fick han för sig att sluta och då blir han helt omöjlig att leva med. Så det var foten ned: ta medicin eller flytta!!!! Sen dess har han tagit den. Men mina känslor för min man är upp och ned. Försöker reda ut det för mig själv och vi går i familjeterapi.

Stöd har vi inte. Hans föräldrar är för gamla, pappan bröt dessutom ihop vid den första psykosen; jag fick ta hand om honom också. Mamman är tuffare mentalt men hon är väldigt gammal, sjuk och deprimerad.

Som regel fungerar vår vardag. Mitt största problem precis just nu är att jag inte vet vad jag känner. Tufft läge när man har tre små barn.....

Jag känner mig som katten bland hermelinerna, men hoppas att det är OK att jag kommenterar?

Jag är alltså den sjuka i förhållandet, men tycker att vi sjuka också har ett ansvar. Jag förstår att psykotiska inte är kapabla att göra det under ett skov, men när man mår någorlunda så måste man tala om sjukdomen, komma överens om villkoren kring den och sätta en gräns för hur mycket ens älskade skall behöva/få lov att stå ut med. Jag sätter inte ut någon medicin utan att fråga min man om hur han ser på saken och han får alltid reda på om jag får något nytt utskrivet. Dessutom har vi kommit överens om att vi inte skall gå vidare tillsammans om jag börjar uppvisa de symptom som han fruktar mest. Jag är inte säker på att han kommer "kunna med" att lämna mig i det skedet, så kanske kommer jag lämna honom paradoxalt nog. Om det går så långt.

Nog måste det finnas anhörigföreningar som kan tipsa om hjälp eller stötta?