Någon mer som lever tillsammans med partner med psykisk sjukdom?

Jag gör! Min sambo har depression och ångest, just nu välmedicinerad och fungerande men det har varit otroligt tufft stundtals. Jag väntar med övriga frågor tills jag sitter vid datorn men ville skriva nu så jag inte tappar bort tråden.

Nu så sitter jag vid datorn.

För oss har det varit till stor hjälp med mediciner och så går han i kbt. Han har en fantastisk husläkare som hjälpt jättemycket, som förvisso inte kan allt men när hon inte kan remitterar hon honom vidare. 

Just nu är han som sagt inne i en bra period, han jobbar och fungerar bra, så det enda som är just nu är att vår relation inte är särskilt bra. Jag tar på mig att ordna precis allt, allt från husförsäljning till att packa badkläder till barnen och fixa middagar. Eftersom jag helt enkelt inte vill stressa honom, och på så sätt förstöra något. Det blir ett tassande på tå som ju egentligen inte är bra för någon men på nåt sätt orkar jag helt enkelt inte göra på något annat vis heller.

Medicinerna han äter gör att han blir väldigt väldigt aggressiv om han dricker alkohol, det har han därför inte gjort på rätt många år, också pga att han var väldigt nära att bli alkoholist när han försökte döva ångesten med alkohol och där var det också jag som fick dra upp honom, och ställa ett ultimatum, fortsätter han dricka på det sättet så lämnar jag och barnen honom och det fungerade, men ibland gör han det ändå eftersom han tror att det går väl bra men så gör det inte det. Det går bra så till vida att han inte fortsätter dricka och riskerar att bli alkoholist men det går inte bra eftersom han blir väldigt aggressiv. Det enda jag gör då är att stryka honom medhårs, för att inte barnen ska vakna, vilket just nu är det enda de riskerar att se av hans sjukdom eftersom han mår så pass bra just nu.

När han mådde som sämst var ena barnet så litet, och andra barnet inte fött än, så de har liksom aldrig sett honom må så dåligt som han har. Tack vare kbtn kan han nu hantera sina ångestattacker väldigt bra, förr när jag märkte att en var på gång så bad jag honom gå undan och vara ifred en stund istället för att vara med oss och vara lättirriterad osv.

Medicinerna gör också att vi har ett obefintligt sexliv vilket också tär enormt på vår relation. 

Tillägg: han har aldrig gjort illa mig, eller någon annan, när han varit aggresiv. Men han är väldigt hotfull, söker bråk och är skrämmande, ffa är han skrämmande för att han inte är sig själv. Jag känner inte igen honom.

Jag är gift med en man som är psykotiskt paranoid. Har en tråd om det här på samma forum.

Jag tar också på mig allt, allt, allt för att han inte ska bli stressad (hans psykoser är stressutlösta). Det är minst sagt drygt mellan varven.

Känner igen allt ni skriver. Problem med alkohol, aggressivitet, och jag har liksom ni gjort valet att stå vid hans sida och underlätta vardagen så att barnen och familjen kan fungera så bra som möjligt. Ett minst sagt tungt jobb.
En sak som jag tycker är svår är att hantera omgivningen. Om någon drabbas av cancer eller andra fysiska sjukdomar har jag en känsla av att det finns större förståelse och stöd än för anhöriga till psykiskt sjuka? Ovissheten och humörsvängningarna gör också vardagen svårplanerad och man lever hela tiden under stressen av att inte veta hur morgondagen blir. Det kan vara svårt att i längden få förståelse från arbetsgivare, släkt och vänner att man plötsligt måste avbryta jobb eller aktiviteter för att någon mår psykiskt dåligt. Kortare perioder har det fungerat bra, men efter några år förväntas det "gå över"...
Skönt i alla fall att höra att vi inte är ensamma i situationen, och att det finns fler som mig, som valt att stå kvar och hjälpa istället för att lämna. Vilket val som är rätt vet jag egentligen inte, oavsett så blir priset högt, men något m¨ste man välja, och då är det viktigt att känna att man inte är helt ensam.

Jag lever inte med en partner med psykisk sjukdom (fast jag har gjort det tidigare i livet) men jag har däremot en pappa med en psykisk diagnos.
Min pappa har haft problem med ångest, depressioner, psykoser etc under min uppväxt. Min mamma är inte jättebra på att tala om känslor eller svåra saker (men hon är kärleksfull och varm). Därför har det blivit så under min uppväxt att ingen har talat med mig om att min pappa varit/är sjuk. Första gången det kom fram var när jag var runt 16. Fram till dess trodde jag att min pappa var frånvarande, lättirriterad, lätt till tårar osv pga av att jag var ett jobbigt/misslyckat barn. Jag trodde jag var i vägen och han var besviken på mig. Jag förstod ju inte vad som var fel och eftersom ingen sa något drog jag då slutsatsen att det var mitt fel. Så som barn gärna gör.
När mamma hasplade ur sig tillslut att pappa hade problem med nerverna och åt medicin var jag som sagt ungefär 16. Hade jag fått veta det tidigare hade jag fått slippa så mycket ångest. Så ett råd jag har är att tala med era barn om vad som händer (på en nivå som är lämplig för deras ålder). Vet man inte hur man kan göra det finns det säkert vägar att hitta genom vården. Har han en läkare/psykolog eller annat kanske de har tips om någon barnpsykolog/anhörigförening eller annat som kan hjälpa er i hur man talar med barnen. Det är naivt och tro att barn inte är påverkade av vad som sker i hemmet, även om de inte fattar exakt vad så snappar de upp mycket.

Mitt andra råd är att "lägga er i" den vård han får så ni vet att han får rätt hjälp. Man måste tyvärr vara frisk för att vara sjuk i det här landet. Sjuka människor orkar inte alltid slåss för att få den vård de behöver utan kan behöva en frisk person som slåss för en.
Min pappa fick inte rätt hjälp och blev sämre och sämre. Jag och mamma fick turas om att vara hemma och ta hand om en allt mer förvirrad pappa. Jag kunde inte sova för han grät sig nätterna igenom. Jag blev deprimerad för jag inte längre kände att han var som en pappa utan det var nu jag som tog hand om honom, som jag vore hans mamma. Stort ansvar för någon som är 16. Jag gick själv till psykolog då på eget bevåg för att tala om detta. Ville inte prata med kompisar om detta för jag tyckte det var lite pinsamt och ville inte att någon skulle tro att min pappa var "galen"
Till slut blev det jag och inte min mamma som fick gå till hans doktor och slå näven i bordet och säga "det här funkar inte, ni måste ge honom mer stöd" Jag önskade så att det var min mamma som klivit in och gjort det istället.

Idag är jag runt 30 och har väldigt god relation till mina föräldrar. Min pappa får rätt mediciner och mår nog så bra som han kan. Jag lever med en stabil man sen flera år tillbaka, men har tidigare försökt laga trasiga män. Förmodligen pga att det var en roll jag fick tidigt i livet.

Lycka till

Jätteskönt att inte vara den enda!

Tack (barnperspektiv) jättebra att läsa! Det vi har sagt är pappa blir trött ibland, när han behöver gå undan och vara ifred, och när han tappar tålamodet med henne och blir lättirriterad så är han noggrann med att förklara sen att det inte var hennes fel, det var han som gjorde fel och det berodde på att han var trött, inte på henne. Däremot ha vi aldrig sagt att han är sjuk och att det är därför han blir trött ibland, jag har tänkt att hon är för liten för det, hon fyller snart 5, men det kanske hon inte är längre.

Idag känner jag mig otroligt avundsjuk på mina vänner som lever med friska män, känner ni någonsin så? Jag behöver också få en kram och höra att allting blir bra ibland liksom, jag orkar inte alltid alltid vara den som är stark och alltid har koll på allting. Jag började nästan grina när en kompis till mig pratade om huset de köpt och hon visste inte hur mkt lån de hade och inte exakt hur mkt de betalat för lagfarten osv, hon bara "nä det räcker med att han vet det, han är bättre än jag på sånt."

Som jag skrev levde jag också med en man som led av depressioner tidigare. Vi har inga barn ihop och levde bara ihop i 4 år men jag kan ändå känna igen mig. Jag kände att det aldrig fanns utrymme för mig att vara svag och att alltid bära honom, hans bekymmer var så tungt. Man fick alltid vara den som fixade och ordnade med precis allt och ständigt ta hänsyn till honom. Man blir trött och sliten och det är ju inte direkt så att någon tar hänsyn till det.
Jag kände att det sved i ögonen och se andras relationer där man delade ansvar, visade omtanke och ömhet (från bådas håll), hjälptes åt och stöttade varandra. Det mesta var ju bara envägs liksom...

Så du är helt säkert inte ensam om de känslorna heller.