Anonym (anhörig) skrev 2014-01-07 22:50:01 följande:
Trist att det blivit en sådan debatt i tråden. Min mening var bara att få byta erfarenheter och tankar med andra i liknande situation. Men jag kan också förstå alla som tycker vi ska lämna, för vår egen, och barnens skull. Det finns inga enkla svar eller "sanningar" tror jag, utan som allt annat i livet handla det om att ge och ta, och göra avvägningar och anpassningar. Ville bara förtydliga lite ang. inlägget ovan. Att släkt och vänner inte orkar med de som är psykiskt sjuka kan jag förstå, men samtidigt beklaga att kunskap om och acceptans för den här typen av sjukdom är så låg. Det har i vårt fall aldrig varit frågan om att anhöriga förväntats "stå ut" med det jag gör i vardagen. Det enda det handlat om har varit att göra små anpassningar i umgänget, som att inte kräva närvaro på middagar, telefonsamtal eller hjälp när min man inte orkar, eller att kanske ställa upp med barnvakt ett par timmar någon gång för att ge mig avlastning. Och att inte bemöta hans argument när han förklarar att han inte orkar med att han "måste skärpa sig!". Har försökt förklara att han är sjuk, och att han behöver få göra det han orkar på sina villkor, men i hans släkt är psykisk sjukdom tyvärr inget som finns, utan det räcker med att "skärpa sig" så blir allt som vanligt... Önskar att det inte varit på det här sättet, men nu när det är så, så kan jag berätta att han sakta mår bättre efter att vi gemensamt hjälpts åt att begränsa umgänget med de här personerna till ett minimum. Och att jag tar smällarna med de diskussioner som fortfarande förekommer.... Ang. att sköta sitt jobb, så har jag en förstående arbetsgivare, som inte hanterar psykisk sjukdom på något annat sätt än annan anhörigvård, dvs dom gör ingen skillnad på om min man får en hjärtinfarkt eller om han är deprimerad och försöker ta sitt liv. Det som är tufft är att få hjälp/avlastning från sjukvård/kommun. Tror det varit lättare om det varit en fysisk sjukdom, men det kanske är en missuppfattning? Kanske kan vara hans jobb som ställer till det också, eftersom han inte kan bli sjukskriven? Fast han jobbar kanske max 50%, så mycket som får honom att må bra, så funkar det inte med sjukskrivning/eget företag.
Ok, fast då är det ju en annan sak. Beklagar missförståndet, det var inte meningen att "kapa" tråden, jag drar mig tillbaka efter detta inlägg. Jag började inte skriva för att jag ville förstöra, jag började skriva för att jag reagerade på vissa saker. Men att kräva att en pskykisk sjuk ska närvara vid middagar eller hjälpa till med olika saker, är givetvis lågt. Jag misstolkade ditt inlägg för jag vet flera andra fall där släktingar eller vänner har behandlats illa av den sjuke, eller tvingats dra ett oerhört tungt lass, men ändå fått skit när de sagt ifrån eller inte orkar längre. Exakt de argument som har framförts i den här tråden, har dessa fått. "Man kan inte hjälpa att man är sjuk". Eller "man överger inte någon som är sjuk" osv. Dvs man ger omgivningen skuldkänslor och dåligt samvete som man inte har rätt att ge. VILL man stanna och kämpa, samt känner att man orkar, så ska man göra det. Men det måste alltid vara ett frivilligt val, utan påtryckningar från omgivningen. Detta gäller även barn! Men jag önskar alla i tråden lycka till i och hoppas att ni en dag får det stöd och den hjälp ni behöver.
