Jag är gift med en man som är psykotiskt paranoid. Har en tråd om det här på samma forum.
Jag tar också på mig allt, allt, allt för att han inte ska bli stressad (hans psykoser är stressutlösta). Det är minst sagt drygt mellan varven.
Puffar tråden lite. Vår relation svajar såpass nu att vi ska på Fam rådgivning. Jag känner att känslorna fått en rejäl törn och jag är trött på att fixa allt jämt. Blir ju som att ha ett fjärde barn hemma fast han är vuxen.
Hur känner ni andra? Är det någon som känner igen en känslodipp som jag har nu? Gick det över??
Då har vi varit hos Fam terapeuten. Det gav mer än jag trodde och hon fick tom min man att öppna sig lite och prata om sina problem. Jag upplever just nu att jag inte vet var jag har mina känslor - kanske kan samtalen hjälpa mig att reda ut det för mig själv. ingen annan än jag själv kan ju svara på detta.
Sen känner jag alltmer att en till psykos tar jag inte. Då går jag och kommer aldrig mer tillbaka. Kan låta hårt. Men ytterligare en psykos skulle ta död på de sista känslorna för min del. Nu känner jag att vi ändå har en möjlighet att reparera relationen.
Hallå i tråden. Kämpar på med att försöka reda upp mina egna känslor för min man. Borde inte vara så svårt men det är det....
Ibland upplever att jag på något sätt att jag är blockerad känslomässigt. Som att känslorna finns där men att jag liksom stoppat undan dem, för att orka med när det varit jobbigt.
Vi lägger dem i den här byrålådan så länge, liksom.
Svårt att förklara så att det blir vettigt.......
Men vi kämpar i alla fall på. Nu är det snart jul, man får fokusera på en sak i taget.
Jag följer tråden, den lever absolut. 
Till dig "snart fru". Det finns inget stöd till oss anhöriga. Gilla läget: räkna med att du får dra runt allting, inklusive din man, under din mans "dåliga" perioder. Det är så verkligheten ser ut. Så man måste vara stark för att fixa det, och man gör det på bekostnad av sig själv. Så det gäller att de "bra" perioderna verkligen är så bra att de väger upp så att det är värt det du får offra av dig själv. För egen del kan jag säga att det är tufft mellan varven.
Sen beror det ju på vad din man har för diagnos. Är det precis upptäckt? Då kanske man måste ge det en tid för att hitta rätt medicin och dos. Vissa tillstånd blir ofta bättre med åren, medan andra blir sämre. Jag vet inget om tvångstankar men min man blir sämre av stress och "stora" händelser är stress, även om händelsen är positiv. Han fick sin första psykos ca tre mån efter att vi gift oss och sin andra när vårt tredje barn var bebis/ca 1månad.
Varmt lycka till, följ ditt hjärta.
"snart fru" det fungerar oftast hyfsat. Bara han tar medicinen............. I somras fick han för sig att sluta och då blir han helt omöjlig att leva med. Så det var foten ned: ta medicin eller flytta!!!! Sen dess har han tagit den. Men mina känslor för min man är upp och ned. Försöker reda ut det för mig själv och vi går i familjeterapi.
Stöd har vi inte. Hans föräldrar är för gamla, pappan bröt dessutom ihop vid den första psykosen; jag fick ta hand om honom också. Mamman är tuffare mentalt men hon är väldigt gammal, sjuk och deprimerad.
Som regel fungerar vår vardag. Mitt största problem precis just nu är att jag inte vet vad jag känner. Tufft läge när man har tre små barn.....
"patienten" Du har ju sjukdomsinsikt. De flesta psykotiska saknar det. Min man har inte det öht. Han förstår givetvis att han legat inlagd på sjukhus, men han har inte gjort det för att han är sjuk utan för att han behövde skyddas från alla som förföljer honom. Sjuk är han inte, och behöver därför inte ta någon medicin. Han tar medicin bara för att han vet att jag kommer tvinga honom att flytta om han inte tar den.
Det finns anhörigföreningar, ja. Men deras syfte verkar mest vara att sprida info via olika web-sidor. Särskilt mkt praktisk verksamhet verkar inte finnas, och det är svårt att få kontakt om man försöker ringa.
Bästa sättet att få stöd är nog att själv söka hjälp för egen del, eller bådas. Själv har jag haft turen att lyckats hitta en familjeterapeut som tidigare arbetat inom psykvården med samtal. Jag går även nu själv till en KBT terapeut för att få hjälp med att bemöta min mans "sjuka" infall på ett bättre sätt.
Men man ska inte tro att man har någon sorts stöd i skov-perioder. Till syvende och sist är man själv med den sjuke, men ju mer påläst och mentalt förberedd man är då, desto bättre klarar vi det.