Någon mer som funderar på att sluta hoppas?

Såklart man älskar sitt enda barn vansinnigt mycket. Men det där dumma dumma hoppet! Jag önskar jag slapp ha mens, för då skulle jag inte kunna hoppas. Just nu är mensen ganska regelbunden på var 28e dag. Jag var magsjuk för ett par veckor sedan, vilket jag ALDRIG annars är, utom när jag var gravid när jag var 42 (och då gjorde jag abort...), så då började jag förstås tänka, men inte tro, att jag kanske var gravid försökte att inte tänka särskilt mycket på det eftersom jag gifte mig precis efter magsjukan. Sedan kom ju förstås mensen i förra veckan. Och nu har jag precis fyllt 48.

Jag försöker tänka på vad min dotter skulle tänka om mig som jag är nu om hon vore äldre, t.ex. 20 (hon är 2½ nu). Hon skulle tycka att jag slösade bort mitt liv på orimliga önskningar, tror jag. (Vilken klok dotter jag har!) Men nu är hon 2½ och undrar ibland om jag har en bebis i magen, men då säger jag att "doktorn har sagt att jag inte får ha någon bebis i magen".

Men klimakteriet är en kris för mig. Jag önskar jag hade någon att prata med, någon som var i samma situation som jag, men det har jag inte. Alla vänner är ett par år yngre än jag och verkar inte alls vara i samma situation som jag (och har dessutom så många barn som de vill ha).     

Hej! Hur går det för er? Här har ni en som så sakteliga börjat ge upp. Jag har en son på tre år och vi vill gärna ge honom ett syskon men det är stört omöjligt. Har ju levt som en renlevnadsmänniska utan vare sig en droppe sprit eller kaffe, dricker nöstan bara vatten, cyklar 6 mil i veckan och äter nyttig mat med lagom mängd kosttillskott och hormonreglerare, melatonin osv..och utan några fel enligt missfallsutredning, men vad hjälper det? Inte ett s..t!! Men är ju 41, 5 år och mitt amh är 0, 6 så åldern verkar definitivt vara min stora fiende. Nu är jag så fruktansvärt trött på alltihop, på mina ägg som numer vägrar fästa. Jag börjar sakta inse att det går helt enkelt inte, detta är så jobbigt, mina ägg är helt enkelt för dåliga och det går inte att ändra på, har bokat tid hos psykolog som kommer att hjälpa mig i den här stora sorgen, förut har jag fått hjälp efter missfallen men då hade jag ju ändå lite hopp om att det skulle gå men det hoppet har övergett mig, efter tre missfall och två misslyckade ivf så är hoppet borta och hoppet är ju det sista som överger en men det har det nu gjort med mig.

Jag är ju oerhört tacksam över min son, jag älskar honom mer än allt annat och är ju så glad att jag har honom så jag vet ju att de som inga barn har men som kämpar och kämpar måste ju må tusen och tusen gånger värre än mig, det är fullt förståeligt helt klart! Jag önskar ju att alla som kämpar för att bli gravid verkligen blir det.

Hej igen alla
Jag har kanske inte riktigt slutat hoppas så jag äter DHEA (inspirerad av stjärnklars berättelse).  Mensen är mer regelbunden igen konsitgt nog. Och självklart är jag jättelycklig för vår dotter. Jag följer trådar på FL med folk som har försökt jättelänge och det inspirerar mig.

Många kramar till alla från Charlotte (TS)   

Jag hade gett upp att få ett barn till. Har en dotter på 21 år sen ett annat förhållande. Men med nuvarande maken har jag gått igenom ivf, som misslyckades, inte ett enda plus på test. Och då har vi försökt bli gravid i nästan 11år. Så jag hade gett upp allt vad barn heter sen många år tillbaka.

Men nu sitter jag här 42år och är gravid, vecka 8(7+3),  inte haft en tanke på barn på länge. Men ett mirakel har inträffat och nu hoppas jag för allt i världen att jag får behålla barnet i magen. 

Mirakel kan hända, när man minst anar det, lycka till alla 

min kompis som snart är 40 fick ett underbart barn nyligen, kul!

Hej!
Jag är nu 44 år fyllda. Började försöka få barn vid 40. Är nu gravid för 7:e ggr men befarar att graviditeten avstannat då clearblues veckoindikator visar gravid 2-3 trots att jag borde vara i vecka 6-7. Av dessa graviditeter föddes min son vid 43 årsålder. Övriga har blivit missfall .Det senaste för 5 månader sedan. Jag är otroligt lycklig över vår som skulle så gärna vilja ge honom ett syskon.
Jag känner spontant att jag vill fortsätta försöka trots att jag är 44år fyllda. Jag tänker att jag blir ju fortfarande gravid statistiken till trots, Och sonen kom till trots 4 missfall innan. Jag vill inte tro att det bara är dåliga ägg kvar. Vill fortfarande hoppas att jag kommer att lyckas igen. Hur tänker ni andra försöker ni trots att ni är i min ålder?   

Du kan tacka din lyckliga stjärna att du ens blev gravid med dottern som 45 åring! Mirakel!

Jag och sambon har just gråtit en skvätt...blev förstås inget den här gången heller . Är 45 år och har först nu träffat mannen jag vill ha barn med. Varit ihop i ca 2 år, känt till varandra i många år innan dess (synd vi inte slog till tidigare)... Har försökt aktivt i ca 1 och ett halvt år att få barn. Han har två rätt stora barn sedan innan. Jag har aldrig varit gravid i mitt liv, trots att alla gynekologer säger allt ser så bra ut och jag har regelbunden menstruation. Har å andra sidan inte försökt förrän nu- har alltid varit väldigt försiktig under de dagar jag vetat att jag kunde bli gravid, för jag ville vänta tills jag var med någon jag verkligen ville ha barn med...ser så många som får barn hit o dit med folk de knappt känner eller bryter upp med direkt, ville inte ha det så. Har fortfarande tydliga ägglossningar eller 'fertila dagar' ('fertilt sekret'), dock något färre dagar i månaden än förr. Men denna gången var det flera dagar o jag kände dessutom stick i livmodern kring den dagen ägget brukar fastna, jättetidiga pms-besvär m m- brukar aldrig kännas så, så jag hoppades verkligen lite mer denna gången än alla andra skengravida månader...:( Det är så grymt- man hoppas och tror och känner en massa men så blir det aldrig något :(. Ni som redan har ett barn o är deppade för att ni inte kan få ett till när ni är över 40, borde bara vara jätteglada och tacksamma, tycker jag. Förlåt om det låter surt, men är så ledsen nu. Känns svårt att hitta någon mening med livet när ens gener tydligen inte är värda att föras vidare och man ska gå omkring barnlös :(. Och inte vet man om man ska ta ut sorgen och försöka börja acceptera och hantera faktum, så länge man går och hoppas och kanske, kanske fortfarande kan bli gravid..Vill inte ge upp. Snyft.

Hej Cela! Förstår att du är ledsen men ge inte upp så länge du har ägglossning finns alltid möjligheten att du kan bli gravid. Jag vet en som blev gravid vid 48. Under 40+ trådarna finns en tråd som handlar om hur sent folk blev gravida för. Hon som startade tråden har tittat i kyrkböcker. Titta under 40+ trådarna så hittar du den, kanske kan ge dig lite nytt hopp. För min del ökade graviditets hormonet till 3+ och vi fick se hjärtat slå men då jag var på nytt vul i vecka 10+0 hade graviditeten avstannat. Var inne på skrapning för en dryg vecka sedan. Då kändes det väldigt tungt men nu är jag fast besluten att försöka igen.

Båda gångerna jag blivit gravid är när jag slutat hoppas ovh gjort alternativa livsplaner. Gyn han mig väldigt dåliga odds innan jag sist blev gravid så jag lade ner det. Kanske är det bra att släppa hoppet ibland av ngn anledning.. Har inte trott på det innan.. Att inställning skulle spela roll men kanske vet vi inte när vi mest borde ha sex el kanske blir kroppen på något vis stressad av hopp .. Att göra andra planer o släppa hoppet leva sunt o ha sex när man känner för det ( har haft LITET de ggr jag blivit gravid) är kanske minst så bra??

Hur har det gått för er i tråden?