Någon mer som funderar på att sluta hoppas?

Vilken bra gyn du har Charlotte! Indeed! Inte så kul besked förstås, men kanske bra att få det så att du kan gå vidare på något sätt med dina beslut.

Jag känner att jag skulle behöva få liknande besked, även om jag också förstås skulle bli ledsen.

Men jag känner till och med i kroppen att  den är annorlunda på något sätt... 2007 sa min dåvarande gynläkare att "dina äggstockar är yngre än din faktiska ålder". Det skulle han nog inte säga idag. :(

Vi sköt dessutom på syskonförsöken efter ett mf i dec 2009 och försökte nästan inte alls under 2010 och våren 2011 eftersom jag gick på ett vikariat och hoppades på en tills vidareanställning på jobbet. Det fick jag! Och sedan körde vi på igen, väl medveten om att jag kanske hade "väntat bort" mina sista fertila år. Men med tanke på hur jävulusiskt svårt det var att få jobb efter min föräldraledighet - jag sökte som en galning i ett ÅR! - så var jag angelägen om att ha fast jobb innan en eventuell graviditet eftersom jag vet att jag obönhörligen måste bli sjukskriven i så fall. Och jag fick ju fast jobb som jag ville. Men fastän vi försökt mycket aktivt sedan juli-augisti 2011 (då var jag 40,5 år) så har det inte hänt ett smack, inte ett jota.

Jag har helt regelbunden cykel på 25 dagar och känner av min ägglossning, men kanske helt urusla ägg? Vi har dessutom en historia av spermaproblematik som jag inte riktigt vet hur landet ligger just nu. Men för mig kändes det faktiskt som att jag fick mindre tydlig äl-flytning och mindre ont vid äl just under hösten 2011. Sedan har det varierat lite upp och ned sedan dess... men jag börjar vara ganska övertygad om att det är kört för oss och skulle kanske också behöva träffa en gyn som talar om det för mig så att jag på allvar kan sluta hoppas? 

Denna cykel är ju helt galen och jag skyller det på munkpepparn och influensan - men visst gnager det ett orosmoln i bakhuvudet att detta kanske är min "första" cykel som skvallrar om ett förklimakterium? 

Samtidigt har jag testat Apiforce under förra våren och fick galet ont i ryggslutet. Gjorde uppehåll några månader och testade på sensommaren igen och fick galet ont igen. Då insåg jag att jag kanske ligger högt i Östrogen och att "växtöstrogenet" i bidrottningggelen kanske bidrog till att höja nivån ytterligare och därav värken?

Därför borde ju munkpeppar passa mig, tänkte jag, för den stöttar ju Progesteronet. Och första månaden jag testade munkpeppar blev jag ju helt galet kåt och kände av äl massor - men blev osäker på om ägget släppte ändå!? Men efter den kuren så blev jag helt av med värken i ryggslutet som jag haft under äl och mellan äl och mens under de senaste året efter första Apiforce-kuren. Så totalt sett så trr jag att Munkpeppar - den FÖRSTA kuren - hade en positiv inverkan på mig. Det kanske återställde Östrogendominansen till en lägre nivå tänker jag? Men denna andra omgång munkpeppar verkar dessvärre ha gett en progesterondominans? så pass att äl blev två veckor försenad. Och nu är jag högst osäker på om något ägg ens släppt trots positivt äl-test för jag är fortfarande låg i temperaturen, tror jag.

Hå hå ja ja. Nu ska jag inte experimentera mera... hoppas bara att det rättar till sig nu, eller så inte, då slipper jag ju hoppas åtminstone

Det är konstigt så olika som man i så fall kan reagera på Munkpeppar och att man kan känna så olika när det gäller att försöka bli gravid eller ej...

Jag är ju 42,5 år och har inga barn sedan tidigare och det kanske är just därför som jag är otroligt PÅ och inte ens skulle kunna tänka tanken att ge upp försöket att skaffa barn. Om man har fått reda på att man fortfarande har ÄL så skulle jag känna mig väldigt nere om jag beslutade mig för att "näe...det går nog inte för att jag är så gammal så jag struntar i att ens försöka mer".

Det här är absolut ingen pik eller så till er som här inne har fattat det beslutet (om ni nu har gjort det?), men de här tankarna på att ge upp innan det VERKLIGEN är för sent...ja de tankarna får inte ens chansen att fästa i min hjärna i varje fall - de motas bort omedelbart!

Det kan ju iofs ha med min personlighet att göra. Jag kan ju berätta att jag vill nå längst upp i toppskiktet av den branschen jag jobbar inom och det är något som jag lovat mig själv att jag verkligen ska lyckas med. Punkt! Visst, denna målsättning har inneburit att jag har gått arbetslös en hel del och nu har jag "försökt nå toppen" sedan 1999. Alltså är jag nu inne på mitt 14:e år på att nå dit jag vill jobbmässigt.

Många tycker säkert jag är helt galen (tycker kanske jag själv också emellanåt * ler *) som inte bara skiter i det här kämpandet och gör något annat istället. Problemet är att jag inte har något alternativ - och det är helt enkelt för sent att sluta försöka! Jag tänker inte ha slösat bort 14 år av mitt arbetsliv för ingenting....det finns inte ens i min hjärna. Skulle aldrig, aldrig, aldrig förlåta mig själv när jag blir gammal, om jag inte gjorde precis ALLT jag kunde innan det verkligen var försent...först DÅ kan man ju inte göra något åt situationen och då är det ju bara att acceptera läget. 

Därför tänker jag på samma sätt när det handlar om att bli gravid. Jag har gett mig SJUTTON på att detta projekt ska lyckas, jag kommer att få barn framöver. Visst, det kanske kommer att kosta tiotalet missfall (eller mer)...men då får det väl göra det då!

Jag är löjligt målmedveten person och önskar på något sätt att jag kan sprida lite peppningsbaciller här inne så att ni inte kastar in handduken i förtid....för det finns ingen som kommer att tacka er för att ni gav upp i förväg när ni sitter där som pensionärer om X antal år. Allra minst kommer ni själva att vara tacksamma för att ni inte försökte in i det sista...

Hur som helst, det är klart att alla gör som de vill och fattar de beslut de vill och jag är en person med otroligt stor respekt för andra personer, vill bara dela med mig lite av mina egna tankar.

Förresten så fick jag ju i november besked av sjukvården om att jag behöver hormoner för att alls kunna bli gravid. De såg att jag hade ägg som inte var tillräckligt stora (och heller inte så många) för att jag skulle kunna bli gravid på egen hand.
Då jag inte vill proppa i mig några sådana hormoner i onödan, så gick jag rakt på Munkpepparen istället och en hel del andra vitaminer m.m. (mitt "gravidrecept" står i min pres), Blev ju gravid i början av december, men så blev det MF på nyår. 
Det är galet...men jag är faktiskt gravid igen och befinner mig nu på vecka 5+0.
Så kan det gå....               

Blingbling   åhhhhhhhhhh GRATTIS så otroligt jättekul och fantastiskt att läsa, det blev ett plus i alla fall trots att det första testet visade annorlunda och trots att du inte kände något - känner du något nu? Jag blir verkligen jätteglad för din skull. Tankens kraft är nog inte så dum ändå

 

Leoniz: Tack Ja, nu har jag iaf lärt mig att även om man inte känner några symptom (vilket jag fortfarande inte gör!) så kan man vara gravid. Tanken är superviktig, det gäller att tro på sig själv - för det är ingen annan som gör det åt en...

Det låter som om du har en bra gyn Charlotte, verkligen! Det behövs kanske fakta, presenterade på ett väldigt bra sätt och av någon som förstår hur jobbiga det är att höra, för att det så småningom ska gå att ta in och bearbeta för att sedan gå vidare Jag har inte tagit ett enda prov hos min gyn, bara vanliga gynundersökingar, och fått beskedet att allt ser bra ut och att så länge jag har regelbunden mens så finns hoppet... nu blev det ju inte så sist, regelbunden mens alltså, så det är kanske läge med ett nytt besök. Jag tror att även jag skulle må bra av att få informationen av någon pålitligt och kunnig som på ett mycket inkännande sätt kunde presentera fakta.Vet inte om min gyn kan det, även om hon är bra.

Dessutom får jag titt som tätt tankar på hur bra jag har det. Senaste i morse när jag gjorde mig i ordning för att gå till jobbet så insåg jag så skönt det är att barnen klarar sig i stort sett själva - fast det behövs bara pyttelite för att längtan efter en liten ska ta över igen

Grattis Blinbling! Hoppas den stannar kvar denna gång.

När man slutar hoppas är förstås individuellt. Jag blev ju lätt spontant gravid när jag var 42, men då gjorde jag abort för jag trodde inte jag ville ha barn (jag var superkorkad). Jag blev även lätt spontant gravid när jag nästan var 45 och när jag var en bra bit över 45 fick jag vår dotter. Jag slutade amma henne när jag var 46,5 och då kom mensen tillbaka, men har aldrig blivit sig lik som den var innan graviditeten.

Jag hade säkert fortsatt hoppas om min äggreserv vore OK. Men med inga äggblåsor i höger äggledare och bara en i vänster känns det rätt korkat. Däremot kommer jag fortsätta med ägglossningsstickor, eftersom jag har en bunt hemma, och när de visar positivt kommer vi att ha sex. Men det kommer att bli utan hets och förhoppningar, mer som en rutin, typ som att man tvättar håret en viss dag i veckan.

Min gynekolog sade till mig att det inte är ovantligt med kvinnor som blir gravida och föder barn runt 45, precis som jag gjorde, men därefter är det mycket svårare. Visst kan man hitta enstaka 47+are som har blivit spontant gravida och också fullföljt en graviditet (finns här på forumet en som heter stjärnklar) men de är få. En känd person är Cecilia af Jochnick, se http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/existentiellt/jag-vill-inte-gora-ljumma-val_351666.svd.

Det är klar att om det skulle råka hända mig vore jag förstås överlycklig men jag tänker inte fokusera och hoppas på det längre.

Jag vill dock gärna följa med i tråden ett tag till om det är OK med er? Kanske får jag starta en ny tråd under rubriken Sekundär barnlöshet.

Stort lycka till till er alla!      

Men GRATTIS Blingbling! Jag berghåller tummarna att det lila fröet stannar nu! Hoppas!

Precis, jag tror att det är skillnad om man har ett barn (eller fler) eller om man är helt barnlös. Jag är själv envis som synden (det är ju det som är mitt problem det är ju därför jag skriver i tråden "hur ska man kunna SLUTA hoppas?"...

Vi har ju varit i bebisverkstan i 10 år vilket resulterat i ett barn - Min älskling i världen! - och två förlorade graviditeter. Jag har en missbildad livmoder från födseln och stora svårigheter att vara gravid. Vilket gör det svårt att ladda om när mensen kommer... Igen och Igen och Igen och igen. Vi har passerat "100-försöksjubileet"  och det var sannerligen ingen fröjd att fira. Blod och tårar, blod och tårar och ännu mera blod och tårar.

Så för mig handlar det inte om att "strunta i att försöka". Det handlar om ett hopp som tenderar att förgöra mitt liv och min relation till min man. Någonstans måste man försöka sansa sig och försöka glädjas åt det man HAR i stället för att fixera sig vid vad man skulle kanske kunna få och vad andra har...

Jag försöker fokusera på allting som jag har: En underbar son som snart fyller 5. En fin man och en fantastisk liten familj. Ett mysigt hus och bra jobb som jag trivs med och som är hyfsat välbetalt så att vi kan leva som vi vill och resa som vi vill.

Okej, jag VILL ha ett barn till. Men jag börjar inse att om priset vi ska betala är ständig frustration och osämja och ständigt påtvingat schemalagt sexliv och en massa bittra känslor när vi ständigt misslyckas och mensen kommer på utsatt dag och en fixering vid bebismagar och egna dagdrömmar så är det inte värt det. Inte värt det alls.

Btw, läste i DI Weekend idag i ett reportage om en av de Egyptier som blev utvisade för tiotalet år sedan och satt i Egyptiskt fängelse med sin familj kvar i Sverige.. (en helt fruktansvärt sorglig historia för övrigt) och häpnade över att den mannen och hans fru "avlade" ett barn under ett av hennes besök i fängelset när hon måste varit 45 år. Det beskrivs i vilket fall i reportaget att de har en son på 3 år och att mannen är 50 och kvinnan 48 och att den lille pojek blev till under ett!!! besök i fängelset. Det kan man kalla fertil big tajm. Eller toktur. Tja, kalla det vad ni vill, imponerande och inspirerande var det i alla fall att läsa om det. (Och tände ett litet hopp hos mig, igen, stöööön.)

Tack snälla ni för lyckönskningarna

Måste säga att det är jätteintressant att få läsa vad ni skriver som har försökt skaffa barn så länge och som också funderar på att ge upp.
Jag lär mig en hel del av er och förstår faktiskt nu att jag själv egentligen har försökt i snart 5 år. Grejen är den att jag har vetat länge att jag vill skaffa barn med min kille, men han har inte varit redo och jag kan inte tvinga honom till en sådan sak. 

I somras var han redo och det var ju kul att höra, men då hade jag väntat så länge på att få höra de orden från honom att jag ändå inte blev så glad för hans ord som jag blivit om de kommit tidigare. 

Sedan dök ju oron upp om det kanske var försent för oss nu när jag ändå hade blivit 42 år. 

Har ju funnits tillfällen genom dessa år som jag funderat på om jag ändå skulle strunta i allt och sticka...för det finns ju ingen garanti för att en person kommer fram till beslutet att verkligen vilja bli förälder och då kanske jag har suttit och väntat i flera år i onödan. Men det är heller inte ett lätt beslut att fatta att lämna mannen i sitt liv...

Nu gick det ju bra på så sätt att han tillslut kom på att han ville skaffa barn....men vi får se hur det går med fortsättningen...             

Jobbig helg med många tankar - fick veta att en bekant, några år yngre än jag, valt att avbryta graviditeten i v 17 pga kromosomavikelser på barnet  vet ju hur mycket större risken är att detta ska hända när man kommit upp i åren, men det blir så väldigt påtagligt när det kommer nära, inte bara är något jag läser om. Jag blir tveksam till att fortsätta försöka att bli gravid - hur skulle jag klara en sådan här sak om det hände mig?

Vi pratade rätt mycket min man och jag, men han vill så gärna fortsätta lite till, har hoppet kvar om att det ska bli en liten för oss också.... precis som du Blingbling ville jag att vi skulle försöka få barn mycket tidigare men först när jag närmade mig 40 kände han också för det. Jag blev verkligen jätteglad och förväntasfull men samtidigt lite sorgsen över att det tagit så lång tid, att vår chansen kanske redan passerat väl medveten om den biologiska klockan...

Men läget är väl just nu ändå oförändrat typ , dvs - vi fortsätter hoppas ett tag till, men det känns just nu betydligt jobbigare och så lång tid till kan vi inte hålla på.

Det är så lätt att hela tiden se det man inte har, att hela tiden längta efter mer så att man glömmer det man faktiskt har. Blir berörd av det du skriver Mowgli och hoppas att du hittar balans, för inte är det värt att förstöra allt bra och fint man har? KRAM 

Hej igen

Jag blir verkligen berörd över att ni delar med er av era funderingar. Det betyder mycket för mig.

Jag hoppas ju inte längre. Jag bara sörjer. Jag vill vara UNG! 

Det finns massor av saker som jag skulle kunna "ta tag i" nu när jag inte försöker bli gravid, saker som har fått stå tillbaka. Jag har ju "hållt på" med graviditet i tre år nu, först var jag gravid och fick barn (tack gode Gud för det!) och sedan har jag fruktlöst försökt i 1½ år.

T.ex. så kunde jag inte träna under akupunkturbehandlingen som jag gick i höstas för att öka genomblödningen i ryggraden och inte fick man äta som vanligt heller. Så nu har jag gått upp ett par kilo. Dem skulle jag behöva gå ned, men det känns motigt.

Så fick jag ont i ryggen för ett par veckor sedan, säkert bl.a. ackumulerad stress pga den misslyckade bebisverkstan. Bara jag blir bra efter kiropraktorbehandlingen behöver jag ta upp träningen igen.  

Jag skulle kunna tagga upp mig på jobbet, men jag orkar inte ännu.  

Jag kan liksom inte hitta något NYTT meningsfullt ännu som kan ersätta all förhoppning jag har haft om att få ett barn till.   

Hur gör ni andra? Hittar ni nya (eller nygamla) intressen i livet?

Jag har iaf hittat litet bra sajter om (coping with secondary infertility) och gamla trådar, en som hette "Nu har vi fått vår dom - det blir inga syskon". De hjälper.