Någon mer som funderar på att sluta hoppas?

Ok! Ja det är klart att det ska vara olika bud från olika håll...att de bara inte kan enas om ett och samma system... Allt för att krångla till det för oss, men smart att du kör alla tidpunkter

Hej igen

Jag har fått influensa så jag har inte orkat att skriva på ett tag. Jag blev tvungen att boka om min tid hos gyn. Men nu orkar jag i alla fall sitta upp i sängen!!!

Jag kollar ägglossning med stickor tre gånger per dag sedan cykeldag 11. Med morgonurinen får jag alltid positivt utslag (att man inte ska testa med morgonurin har att göra med att man då kan missa en snabb LH-stegring, dvs man får ett negativt utslag som några timmar skulle kunna bli positivt). Det är konstigt. Jag hittade någon här på FL som hade haft likadant i flera veckor och det visade sig bero på att hennes FSH börjat stiga med åldern. Sedan har jag förstått att kvinnor med PCO också kan få falska positiva utslag samt att ägglossningstestet kan visa falskt positivt om man närmar sig mens (gör jag inte redan) eller är gravid (vore ju underbart med det kan jag bara inte tro).

Så jag kan inte tolka detta som något annat än att jag närmar mig klimakteriet med ännu större steg nu. Det känns så ödsligt. Jag trodde att jag skulle ha kommit längre i livet (flera barn, karriär, inte vet jag). Vart har tiden tagit vägen!?

Någon som känner igen sig?          

Jag känner igen mig i allra högsta grad Charlotte :(

Men nu är jag i en situation som aldrig hänt mig förr. KOommer ni ihåg att jag skrev att jag skulle testa munkpeppar denna cykel (om det nu var i denna tråd jag skrev det?)

Jag gjorde det i vilket fall och är idag på dag 27 i min cykel. Jag brukar få mens på dag 26. Jag är inte gravid, vi fick aldrig till det denna cykel p g a influensa och att mannen var bortrest under tiden för ägglossning. Dock trodde jag inte att jag hade någon. Och det hade jag inte heller (antar jag) för jag har upptäckt riktigt slemmiga äl-flytningar idag och kollade med ett clearblue ägglossningstest i kväll. GLAD GUBBE så det bara skrek om det. 

Jösses! Vet inte om det är munkpepparn eller influensan eller vad det är som skjutit på ägglossningen så till den milda grad... eller båda delarna? 

Jag vet bara att jag har extremt regelbunden cykel i vanliga fall på 25 dagar och att jag uppenbarligen har ägglossning snart, i morgon kanske? på dag 28. 

Munkpeppar passar nog inte alla, således. ;) 

Hej igen

Jag är fortfarande hemma från jobbet pga influensa men nu känner jag mig rätt pigg. Egentligen skulle jag nog kunna gå till jobbet i morgon, men samtidigt funderar jag på att ändå vara hemma (har en rätt lugn period på jobbet nu) för att försöka samla någon slags kraft kring det här med syskonförsöken och klimakteriet. Inte för att jag tror att det görs på en dag förstås. Men jag skulle behöva lägga den energin som nu går åt till syskonförsök och grubblerier till att planera min och sambons bröllop i vår, jakt på ny bostad, mer engagemang på jobbet. Jag sparar dock inte på energin när jag är med vår dotter - där är det 100 procent från mig. Och även när jag är med sambon.

Jag började ju med ägglossningstester igen för att försöka förstå min kropp. Nu har jag haft positiva morgontester i 10 dagar och varierande under andra tider på dygnet. Men i morse, testdag 11, var det negativt även på morgonen. Jag skulle alltså ha haft 10 dagars stegring!!! Helt orimligt. Om inte äggen liksom inte vill släppa längre kanske. Det här är ju deprimerande. Jag känner mig, ungefär som Leoniz skrev i ett tidigare inlägg, förbrukad.

Jag ska i alla fall till gyn om en vecka och då kan jag fråga om ägglossningstesterna samt om pergotime skulle kunna hjälpa mig.

Men hur ska jag göra för att, om inte släppa syskonlängtan, kunna lägga detta bakom mig så att jag åtminstone inte slösar på min energi för mycket på detta när chanserna ändå är så små??? Är det någon klok person i denna tråd som lyckas fokusera på "resten av livet"? Det känns nämligen som att jag inte heller har så mycket tid att åstadkomma saker där heller. Fasingen, det är ju bara 18 år till pensioneringen (om man nu skulle pensioneras vid 65, det tror ju inte jag.

Mowgli, Blingbling, Leoniz och ni andra i tråden: jag blir verkligen berörd när jag läser era inlägg!         
    

Jag står som en åsna mellan två hötappar. Å ena sidan försöker jag sluta hoppas. Å andra sidan vill jag försöka "bara några ggr till". Och jag är besatt av att titta på "äldre" mammor. I dag på bussen såg jag en mamma som var lika rynkig som jag själv ;) och hade en typ tvååring i barnvagnen och en sjättemånaden mage på sig själv. Hon var väldigt smal i övrigt så hon var uppenbart gravid. Hon var definitivt över 40. Frågan är bara hur många år över.

Då får jag svårt att hejda mig, jag vill nästan gå fram och rycka henne i jackan och  fråga "hur gammal är du?" ;)
Men det gör jag naturligtvis inte. Men då blir jag sådär löjligt peppad och känner att vi inte kan ge upp ännu...

Vi fick till det igår så det är väl bara på't igen i kväll. Samtidigt tror jag inte ett skvatt på att vi ska lyckas. Snacka om blandade känslor.

Jag har egentligen inga råd att ge. Själv känner jag att jag har inget att förlora på att försöka så länge jag orkar mentalt. men jag har bestämt att vi inte ska gå vidare med ivf eller äggdonation eller dylikt. Jag har för dåliga förutsättningar att vara gravid för att det ska kännas meningsfullt. Samtidigt slår det mig ibland att jag kanske kommer att ångra mig... ? 

Hej på er tjejer!

Ni ska veta att jag läser ofta i denna tråd och känner Såå igen mig i era tankar och funderingar.

Speciellt den här besattheten och att aldrig riktigt slappna av och inte tänka "barn"

Att kolla in äldre mammor är något jag oxå gör:)

Min man o jag tänker fortsätta kämpa!!

Kan inte ge upp ännu, är inte riktigt där ännu.

Om jag ska kunna gå vidare måste jag få sinnesro om att jag gjort allt jag kunnat.

Varma kramar!!

Mowgli, jag brukar också kolla in "äldre" mammor!!! Oftast inbillar jag mig att de är lika gamla som jag, fast de är de nog inte... Jag bor i Stockholm så det är rätt gott om de äldre förvisso.

Jag är inte säker på att det är nyttigt  att fortsätta hoppas, jag mår inte bra av det i alla fall. Men om ni vill ha litet hopp så läs dessa artiklar av en kvinna som är läkare och The Guardians medicinska reporter.

http://www.guardian.co.uk/lifeandstyle/2010/jan/16/luisa-dillner-pregnant-again

http://www.guardian.co.uk/lifeandstyle/2010/jan/09/luisa-dillner-pregnant-older-mum

Nu när jag är hemma i influensa och har lämnat sängläget kan jag surfa i timmar på äldre som lyckas bli gravida. Vad de har gemensamt verkar vara att de har barn innan (har jag och många i denna tråd) och att de inte har försökt att bli gravida (inget schemalagt sex alltså, det lät ju trivsamt). Men jag vågar inte sluta försöka att få ett barn till, för då kommer jag att ångra mig. Jag längtar så vansinningt efter ett barn till som jag hoppas ska vara lika fantastiskt som det barn jag redan har. Det dumma är att man blir inte mer gravid för att man surfar jättemycket, letar information, går på akupunktur, äter speciella grejer, tänker mycket på det, försöker inte tänka på det osv. Det spelar ingen roll vad man gör (ja, förutom att man måste ha sex under ägglossningen förstås). Usch, vad jag är nedslagen.

Till skillnad från dig, Mowgli, är dock äggdonation inget för mig, eftersom jag hade problem med blodtrycket under min förra graviditet. IVF tror jag knappast att jag skulle komma i fråga för. Pergotime är nog så långt som jag kan sträcka mig (om jag nu får det utskrivet).   
  

Å jag har precis trasslat mig igenom mensen, jo den kom, på cykeldag 49!!! Förvirring är stor efter den här konstiga cykeln, hur kommer nästa att bli? Du hade ju haft två långa cykler under 2012 Charlotte, kom de direkt efter varandra eller blev det helt normalt imellan?

Frågan om det är dags att ge upp eller inte är precis lika aktuell hos mig som hos många av er andra. Och jag söker information och läser det mesta jag kommer över om äldre mammor och försöker hitta likheter och visst väcks hoppet och önskan om att jag ska vara en av dem som lyckas... 
  
Jag är väl på sätt och vis också inne i en ålderskris som blir mer och mer påtaglig i och med att jag ser tecken på förklimakteriet. Det känns så overkligt att livet gått så fort, att jag redan ska befinna mig där, något som varit så långt bort att jag aldrig ens bekymrat mig om det. Jag tycker inte om min känsla av att vara förbrukad, att nu har jag gjort mitt. Jag vill vara med i matchen fortfarande!

Så med tanke på att jag inte är redo att ge upp, trots alla tydliga tecken, så blir det nog några varv till. För att inte för mycket låsas fast i tankar om att räkna dagar och tolka tecken så försöker jag fokusera på annat. Jag började springa i 40-års åldern (har inte rört mig mycket innan) och till hösten blir det min tredje tjejmil. Ett mål/dröm är tjejmilen i New York senast när jag är 45. För mig hjälper den här fokuseringen (ibland i af ) så att jag har annat än bebisverkstad i huvudet.

Tack till alla som bidrar med inlägg i tråden som gör den så värd att hänga kvar i

   

 Hej Leoniz

Så här har det sett ut under 2012 och januari 2013:

26 dagar, 26 dagar, 29 dagar, 48 dagar (ingen ägglossning denna cykel, tänkte att jag kanske hade missfall under cykeln innan), 19 dagar, 20 dagar, 25 dagar, 25 dagar, 46 dagar (möjligt missfall eller seg äggblåsa, hade gravidsymptom, men negativt gravidtest), 27 dagar, 32 dagar, 28 dagar, 39 dagar

Om man bortser från cykeln utan ägglossning på 48 dagar som föregicks av ett möjligt missfall och där två totalmysko cykler på 19 resp 20 dagar kom så har cykeln betett sig hyfsat regelbundet i samband med de långa cyklerna på 46 respektive 39 dagar. Men om jag skulle jämföra för hur det var innan jag fick barn och då jag alltid hade 28 dagar, nästan alltid på förmiddagen, så är jag ju superoregelbunden nu.

Det är mycket kloka tankar du har om att fokusera på annat, för det är ju klart att det finns andra viktiga saker i livet än förklimakteriet. Det är så självklart att det är pinsamt att skriva ned vad som är viktigt, dvs. det barn man har, familjen, vännerna, hälsan, jobbet. Jag har tidigare tränat mycket, men när jag började på akupunktur öfr att öka förutsättningarna för att bli gravid i höstas fick jag spinningförbud. Även om jag nu har gått min sista akupunkturbehandling för att öka cirkulationen i livmodern tänker jag att jag får träna lugnare, framöver t.ex. ta upp styrketräningen ordentligt (när jag styrketränade och dessutom vägde mer än nu blev jag ju gravid trots att jag var 42 resp 44). När jag var yngre ville jag bli spinningledare, men nu känns det inte viktigt. Och sedan är det jobbet... jag har ett högavlönat jobb, men eftersom huvudet är på annat håll så är jag inte direkt högpresterande. Kanske skulle jag ta och försöka skärpa upp mig där!?  Jag kanske skulle söka ett nytt jobb dessutom. Jaha, och så bor vi i en lägenhet som är för liten och litet småsunkig. Vi har letat hus ganska länge, men jag är inte så mentalt engagerad för jag tänker ju mest på att bli gravid eller på klimakteriet, dumt nog. Och så ska vi gifta oss i vår - fantastiskt förstås - men inte heller där är jag någon bridezilla eller vad det heter, för det viktigaste är ändå att bli gravid. Nä usch, vad jag är trött på mig själv- jag blir ju inte lättare gravid för att jag tänker på det. Däremot missar jag ju annat viktigt (jobb, träning, husletande, bröllopet) som jag har omkring mig (dock inte vår dotter, där är det 100% fokus från mig).

Gud, om detta vore någon annans inlägg skulle jag tycka att personen i fråga var väl gnällig och dessutom riskerar slösa bort allt fint hon har! Nu säger jag det till mig själv!  

Åh herregud Charlotte45, vad jag känner igen mig!
Känns som om jag har räknat ägglossningar och cykeldagar i halva mitt vuxna liv...
Lever med en man som inte har biologiska barn, och han vill ha. Och även om jag har betonat att det inte kommer att bli någon bebis, vet jag att han har hoppats på mirakel.
Och jag har dragits med.
Hade jättesvårt att bli gravid även när jag var ung, så det lär ju inte ha blivit bättre med åren.

Vore SÅ skönt att kunna lägga detta bakom sig.