Någon mer som funderar på att sluta hoppas?

Hoppas mensen inte kommer mowgli!

Och att det betyder plus på Stickan:)

Men om tant röd kommer så finns en Ny chans snart igen!! Lycka till! Berätta gärna du med hur det går:))

Tack mowgli! Japp, jag är en person som har ett otroligt stort målfokus IRL och är van att livet ofta går emot mina mål...därför är det här med MF faktiskt inte en så stor grej för mig, blir nog mer chockad och förvånad den dagen man i så fall verkligen får ett barn Nu menar jag inte att jag är helt oberörd heller, det är inte en kul situation, men detta sporrar mig på något sätt att försöka tills det lyckas. För kroppen ska INTE jävlas med mig, den här kampen om ett barn är det JAG/VI (inkluderar min kille här) som ska vinna! Punkt. Men det låter ju superspännande mowgli...konstig känsla i kroppen är ju något som jag hade bara för någon vecka sedan. För mig känns det nästan som en blandning mellan lätt bakfylla och lite feber när jag varit gravid, så konstigheten du har verkar ju positiv!

Här kom mensen i natt, så det var inget konstigare än så... ;) Men jag har sovit illa och grubblat vidare på barnaförsöken så nu kanske jag ändrar mig ändå. Alltså, att jag struntar i munkpepparn och bestämmer mig för att sluta hoppas. 

Ska tänka lite till. Men jag har känt en tid att det kommer vara lika jobbigt att sluta när det än blir, (om vi inte lyckas förstås, men jag har svårt att tro det, chanserna ökar ju inte precis).

OM jag skulle bli gravid har jag en riskgraviditet med sängläge att "se fram emot" vilket jag också tänker mycket på när jag försöker motivera mig och avmotivera mig. Och jag fyllde som sagt 42 förra månaden. Så just nu lutar jag mot att lägga ned totalt, fast jag kanske ändrar mig när det börjar vankas ägglossning.
En starkt bidragande orsak till att jag tvekar mycket är att vi ofta har svårt att "få till det" i tillräcklig mängd runt omkring ägglossning. Och det finns inget så frustrerande som att ha preppat sig med t ex munkpeppar och sedan vill mannen hellre sova i höjd med äl... :(

han är i allra högsta grad med på noterna om fler barn, men ändå blir det som det blir under intensiva jobbveckor och allmän trötthet. Och det är j-ligt frustrerande tycker jag. Vi började försöka hösten 2003, jag blev gravid hösten 2007 (med enda barnet) och har sedan kämpat i ca 2 år för nummer två. Så vi har ju några år i verkstan... om man säger så. Det kanske räcker nu?

Vad tråkigt mowgli!! Men ge inte upp!!

Du är ju "bara" 42, jag fyller 43 om en vecka.. Och jag vill inte ge upp!! Inte ännu.

Men jag förstår dina känslor.

Kram!

Mowgli, det var väl inget kul heller att tant röd döks upp....MEN jag instämmer med Pippi; Ge inte upp!! Inte den här gången, du kan ge upp senare, men inte nu!!! Jag har också nyligen fyllt 42 men vägrar att ge upp....kom igen nu...du har ju Munkpeppar hemma sedan förra gången, eller hur? Bara att jobba på med den, sedan får du peppa mannen också! Du gör så klart som du vill, men jag tycker det vore supersynd om du snubblade på mållinjen bara...

Tack vad söta ni är som peppar! Jepp, jag har ju munkpeppar hemma så det är ju bara peppra på. ;)

Hej igen

Min mens, som i och för sig har blivit mer oregelbunden sedan jag fick barn och fyllde 45, är nu ca 5 dagar försenad. Med undantag för två tillfällen 2012, då jag hade en cykel på 45 dagar, har det inte hänt förut. Gravid är jag knappast, för det känns inte som när jag har varit gravid. Det känns ingenting. Utom i själen, för nu tror jag verkligen att det är klimakteriet som närmar sig. Och det är förstås inte konstigt, för jag fyller 48 i april.

På TV-nyheterna för några veckor sedan pratade de om medelålderskrisen mellan man är 40 och 50 och att apor också drabbas. Jag tror verkligen att just den krisen har kommit till mig. Hela förra året var tungt på det viset att jag känner mig gammal och nära klimakteriet. Inget syskon till vår dotter alltså.

Fast jag borde inte klaga. Jag är frisk, har familj inklusive ett barn och vänner. Men nu klagade jag i alla fall. För jag har nerverna utanpå känns det som. Också ett klimakterietecken.       

Men har du grav-testat dig Charlotte? Jag kände heller ingenting när jag plussade, men det gjorde jag däremot de andra gångerna då jag var gravid. Blev därför extra förvånad när det var positivt utan att jag själv trodde på det! Nerverna utanpå kan man ju även ha när man är gravid...

Nej, jag vill inte slösa pengar på gravtest. Det har jag gjort alldeles för mycket under vårt 1½ år med syskonförsök. Jag kommer inte att kunna hantera besvikelsen av ett negativt test. Bättre i så fall att vänta och vänta och se vad som händer. Besvikelsen när mensen kommer eller när det visar sig att det är klimakteriet kommer vara grym, men ändå lättare att ta, tror jag.

Ok, jag förstår. Men du ska veta att jag håller ALLA tummar för dig...även om det bara är två st...