Här kom mensen i natt, så det var inget konstigare än så... ;) Men jag har sovit illa och grubblat vidare på barnaförsöken så nu kanske jag ändrar mig ändå. Alltså, att jag struntar i munkpepparn och bestämmer mig för att sluta hoppas.
Ska tänka lite till. Men jag har känt en tid att det kommer vara lika jobbigt att sluta när det än blir, (om vi inte lyckas förstås, men jag har svårt att tro det, chanserna ökar ju inte precis).
OM jag skulle bli gravid har jag en riskgraviditet med sängläge att "se fram emot" vilket jag också tänker mycket på när jag försöker motivera mig och avmotivera mig. Och jag fyllde som sagt 42 förra månaden. Så just nu lutar jag mot att lägga ned totalt, fast jag kanske ändrar mig när det börjar vankas ägglossning.
En starkt bidragande orsak till att jag tvekar mycket är att vi ofta har svårt att "få till det" i tillräcklig mängd runt omkring ägglossning. Och det finns inget så frustrerande som att ha preppat sig med t ex munkpeppar och sedan vill mannen hellre sova i höjd med äl... :(
han är i allra högsta grad med på noterna om fler barn, men ändå blir det som det blir under intensiva jobbveckor och allmän trötthet. Och det är j-ligt frustrerande tycker jag. Vi började försöka hösten 2003, jag blev gravid hösten 2007 (med enda barnet) och har sedan kämpat i ca 2 år för nummer två. Så vi har ju några år i verkstan... om man säger så. Det kanske räcker nu?