Någon mer som funderar på att sluta hoppas?

Tack för ditt svar. Även om det är vemodigt att sluta försöka och att man har blivit "gammal" (även om man har regelbunden mens) antar jag att man måste, för det suger verkligen energi från massa annat som man kan göra i stället. Men ändå hoppas man och vågar inte sluta försöka för tänk om man ångrar sig...

Ja, det är klart att min chans är minimal vid 47. Inget konstigt med det. Men det dumma är att jag gjorde en abort när jag var 42 och precis hade träffat min man. Det gick jättelätt att bli gravid, vi försökte ju inte ens, och på den tiden ville jag inte ha barn (jag måste ha varit helt dum i huvudet). I och för sig blev jag gravid precis innan en operation där jag var sövd så jag var orolig för fosterskador. Korkad var jag. Sedan hade jag världens tur och blev gravid precis innan 45 några månader efter att vi hade slutat med preventivmedel. Så jag trodde att jag hade lätt att få barn, men inte nu längre alltså.

Det känns så konstigt. Jag minns hur jag längtade efter mensen när jag var nästan 13 och "alla" redan hade fått och nu verkar min fertila period vara över och jag är snart 50. Det känns liksom inte som jag och det är så sorgligt det hela.

Vad kul pippi70 om jag kunde ge hopp! Kul också att läsa alla andras inlägg. Kanske ska jag prova munkpeppar. Jag provade Apiforce i somras och antingen blev jag gravid eller så var det ett ägg som inte ville släppa, för jag fick inte mens förrän dag 46 ungefär och hade massa konstiga "känningar" innan, men graviditetstestet visade negativt. Inte vet jag vad som hände.

Jag följer tråden "Sökes framgångshistorier trots lågt AMH, men skriver inte i den. Det känns som att jag inte riktigt har där att göra, eftersom mitt låga AMH beror på min ålder, men jag blir varm i hjärtat att följa kvinnorna som skriver där.

Jag tänker att antingen får vi ett barn till eller inte. Jag kan inte påverka så mycket själv, tror jag. Men äggdonation är inte aktuellt, bl.a. därför att jag hade högt blodtryck under graviditeten samt havandeskapsförgiftning. Blodtrycksförhöjningen har dessutom kvarstått efter graviditeten så jag medicinerar, Vad jag förstår kan äggdonation öka risken just för havandeskapsförgiftning och jag har ju redan en sådan ökad risk "i mig själv".     

Hej igen

Min mens, som i och för sig har blivit mer oregelbunden sedan jag fick barn och fyllde 45, är nu ca 5 dagar försenad. Med undantag för två tillfällen 2012, då jag hade en cykel på 45 dagar, har det inte hänt förut. Gravid är jag knappast, för det känns inte som när jag har varit gravid. Det känns ingenting. Utom i själen, för nu tror jag verkligen att det är klimakteriet som närmar sig. Och det är förstås inte konstigt, för jag fyller 48 i april.

På TV-nyheterna för några veckor sedan pratade de om medelålderskrisen mellan man är 40 och 50 och att apor också drabbas. Jag tror verkligen att just den krisen har kommit till mig. Hela förra året var tungt på det viset att jag känner mig gammal och nära klimakteriet. Inget syskon till vår dotter alltså.

Fast jag borde inte klaga. Jag är frisk, har familj inklusive ett barn och vänner. Men nu klagade jag i alla fall. För jag har nerverna utanpå känns det som. Också ett klimakterietecken.       

Nej, jag vill inte slösa pengar på gravtest. Det har jag gjort alldeles för mycket under vårt 1½ år med syskonförsök. Jag kommer inte att kunna hantera besvikelsen av ett negativt test. Bättre i så fall att vänta och vänta och se vad som händer. Besvikelsen när mensen kommer eller när det visar sig att det är klimakteriet kommer vara grym, men ändå lättare att ta, tror jag.

Tack blingbling! Leioniz, jag var nästan 45 när jag blev gravid spontant med vår dotter.  Så kanske har du några fertila år kvar? Annars vill jag bara skriva att jag känner igen mig precis i det du skriver.

Fast själv så fick jag mens nu på morgonen, dag 39. Inte för att det förvånar mig att min cykel har blivit koko, det är klimakteriet som har startat. Jag vill så väldigt gärna ha ett barn till men det verkar inte räcka med att vilja och att försöka hela tiden.

Det verkar som att denna tråd har blivit litet av en livlina för mig just nu, även om jag förstås pratar mycket med min man. Men jag har inga vänner som jag kan prata med detta om. De flesta av mina vänner är ett par år yngre än jag (jag fyller 48 i april, det är inte klokt, jag fattar inte det) och de har gissningsvis inte börjat närma sig klimakteriet ännu. Dessutom har många av dem det antal barn de önskar och dem kan jag inte prata med om detta. Och andra är barnlösa sambos eller singlar och dem vill jag inte belasta med mina lyxproblem. Jag letar helt enkel efter någon som är eller har varit i samma situation som jag, men hittar ingen i bekantskapskretsen.

Min man säger att ha, även om han gärna skulle vilja ha ett barn till, är väldigt lycklig med mig och vår dotter. Det är ju underbart naturligtvis.

Men jag kan ändå inte frigöra mig från min längtan efter ett barn till och samtidigt skuldbelägger jag mig själv för att jag kommit igång så sent i livet med barnlängtan. Jag vill så väldigt gärna ha ett barn till, jag vill verkligen det.

Nu fick jag alltså mens på dag 39 (före 46 års ålder hade jag en regelbunden cykel på 28 dagar). Jag vet aldrig när jag ska få mens och jag vet inte när jag har ägglossning. Gissningsvis har jag ganska många cykler utan ägglossning också. Och när jag väl har ägglossning är det säkert ofta ett ägg av sämre kvalitet som lossnar. Men ägglossningstest (från billiga tester) brukar ge utslag när jag använder dem.

Vad ska jag göra? Lägga ned syskonförsöken nu? 1½ år är en lång tid vid min ålder och mycket energi hade kunnat användas till något bättre. Eller vad är mitt sista halmstrå? Pergotime (om jag lyckas få det utskrivet)? Äggdonation är uteslutet, eftersom det ökar risken för havandeskapsförgiftning och jag har en "egen" hög risk för det eftersom jag hade det under min graviditet.   

Finns det någon annan där ute som känner igen sig i mina funderingar?         

Hej Mowgli och Leoniz (och alla andra förstås)
Vilka intressanta inlägg! 

Jag hade en märklig upplevelse på väg till jobbet igår. Jag stötte på en kollega, som kanske är 5-10 år äldre än jag. Jag har egentligen aldrig pratat med henne och känner henne inte. Men hon började prata med mig och vi kom in på barn. Hon frågade vad min dotter heter. Jag sade det och då svarade hon "Vi har också en X (jag vill inte lägga ut namnet) fast hon är 24). Jag fick intrycket av att den tjejen är deras enda barn. Hon berättade så livfullt och engagerat om deras mor-dotterförhållande och i övrigt hur livet hade varit med denna flicka medan hon fortfarande växte upp och bodde hemma. Jag fick en sådan frid i själen av det samtalet och kände som att jag fick en inblick i hur min mans och mitt liv med vår enda dotter faktiskt kan bli. Mötet med min kollega kändes faktiskt livsavgörande.

Jag funderar vidare på pergotime (om jag nu skulle få det utskrivet). Intressant att få ta del av dina biverkningar, Mowgli (fast mycket tråkigt för dig förstås). Speciellt det här med att ägglossningssekretet kan bli "förstört" så att spermien inte kan simma igenom det har jag läst om förut, och om det händer så är ju pergokuren helt förfelad. Det var också intressant att få veta att du fått liknande symptom med munkpeppar. Jag provad apiforce en cykel i somras. Jag fick mycket flytningar, som jag (miss?)tolkade som ägglossningssekret. Sedan dröjde min mens i 48 dagar. Jag var inte gravid med missfall. Däremot kan det ha varit ett ägg som tog väldigt god tid på sig att släppa, för jag hade sådana "sprängningskänslor" kring livmodern av och till, Det var i alla fall vad min gynekolog sade.       

Jaha, nu ska jag snart på akupunktur. Jag har ingen lust, för det känns meningslöst, men jag har bestämt mig för att gå i dag och nästa vecka. Då kommer jag sammanlagt att ha gått 14 ggr och då borde jag en långtidseffekt.

Jag ser fram mot att läsa fler intressanta inlägg här i tråden - om barnlängtan och klimakteriet och annat.      

 

Bliglin, jag hade inte sett ditt inlägg när jag skrev mitt