Någon mer som funderar på att sluta hoppas?

Hur går det för alla i tråden? Jag försöker bearbeta att det bara blev ett barn. Det tar väl tid. Dock ha vi inte gett upp helt. Kör varje månad, dock inte sp hysteriskt vid ÄL, men försöker gör vi. Kan liksom inte sluta. Dock upplever jag det inte så stressigt att vi gör det. Har liksom intalat mig att det inte blir något o blir inte lika ledsen varje månad när mensen kommer. Njuter av vår son på 4,5 år o har det bra. Finns ju många fördelar med ett barn. Skönt att han börjar bli stor o självständig.

Såklart man älskar sitt enda barn vansinnigt mycket. Men det där dumma dumma hoppet! Jag önskar jag slapp ha mens, för då skulle jag inte kunna hoppas. Just nu är mensen ganska regelbunden på var 28e dag. Jag var magsjuk för ett par veckor sedan, vilket jag ALDRIG annars är, utom när jag var gravid när jag var 42 (och då gjorde jag abort...), så då började jag förstås tänka, men inte tro, att jag kanske var gravid försökte att inte tänka särskilt mycket på det eftersom jag gifte mig precis efter magsjukan. Sedan kom ju förstås mensen i förra veckan. Och nu har jag precis fyllt 48.

Jag försöker tänka på vad min dotter skulle tänka om mig som jag är nu om hon vore äldre, t.ex. 20 (hon är 2½ nu). Hon skulle tycka att jag slösade bort mitt liv på orimliga önskningar, tror jag. (Vilken klok dotter jag har!) Men nu är hon 2½ och undrar ibland om jag har en bebis i magen, men då säger jag att "doktorn har sagt att jag inte får ha någon bebis i magen".

Men klimakteriet är en kris för mig. Jag önskar jag hade någon att prata med, någon som var i samma situation som jag, men det har jag inte. Alla vänner är ett par år yngre än jag och verkar inte alls vara i samma situation som jag (och har dessutom så många barn som de vill ha).