Någon mer som funderar på att sluta hoppas?

Jag och sambon har just gråtit en skvätt...blev förstås inget den här gången heller . Är 45 år och har först nu träffat mannen jag vill ha barn med. Varit ihop i ca 2 år, känt till varandra i många år innan dess (synd vi inte slog till tidigare)... Har försökt aktivt i ca 1 och ett halvt år att få barn. Han har två rätt stora barn sedan innan. Jag har aldrig varit gravid i mitt liv, trots att alla gynekologer säger allt ser så bra ut och jag har regelbunden menstruation. Har å andra sidan inte försökt förrän nu- har alltid varit väldigt försiktig under de dagar jag vetat att jag kunde bli gravid, för jag ville vänta tills jag var med någon jag verkligen ville ha barn med...ser så många som får barn hit o dit med folk de knappt känner eller bryter upp med direkt, ville inte ha det så. Har fortfarande tydliga ägglossningar eller 'fertila dagar' ('fertilt sekret'), dock något färre dagar i månaden än förr. Men denna gången var det flera dagar o jag kände dessutom stick i livmodern kring den dagen ägget brukar fastna, jättetidiga pms-besvär m m- brukar aldrig kännas så, så jag hoppades verkligen lite mer denna gången än alla andra skengravida månader...:( Det är så grymt- man hoppas och tror och känner en massa men så blir det aldrig något :(. Ni som redan har ett barn o är deppade för att ni inte kan få ett till när ni är över 40, borde bara vara jätteglada och tacksamma, tycker jag. Förlåt om det låter surt, men är så ledsen nu. Känns svårt att hitta någon mening med livet när ens gener tydligen inte är värda att föras vidare och man ska gå omkring barnlös :(. Och inte vet man om man ska ta ut sorgen och försöka börja acceptera och hantera faktum, så länge man går och hoppas och kanske, kanske fortfarande kan bli gravid..Vill inte ge upp. Snyft.