Anonym (Kritisk förälder) skrev 2024-06-22 20:34:04 följande:
Jo, de är enskilda socialsekreterare som beslutar om akut omhändertagande. Möjligen att de behöver en påskrift från överordnad chef, men de är absolut inget domstolsbeslut.
Nej, så går det verkligen inte till. Det är inte som att en socialsekreterare sitter ensam på sin kammare och tänker att nu ska jag åka och plocka detta barnet.
Det kommer en anmälan och därefter görs alltid en skyddsbedömning dvs man gör en bedömning om det kan vara en akut fara för barnet, denna bedömning görs tillsammans på enheten, ofta med både socialsekreterare, 1:e socialsekreterare, enhetschef osv. Det ska sedan dras för nämnden också och rätten ska fatta slutgiltigt beslut om omhändertagandet inom 2 veckor.
Anonym (Kritisk förälder) skrev 2024-06-22 20:39:50 följande:
Jag kan av olika skäl inte gå in på enskilda fall, men det kan räcka med att personal på förskola/skola gör en orosanmälan baserat på minsta misstanke. Det kan vara något barnet sagt till personalen. "Mamma var dum mot mig i morse".
Nej, det räcker verkligen inte med en minsta misstanke och att ett barn sagt att mamma var dum mot mig imorse. Det är inget man gör några akuta omhändertagande för. Det ska vara verkligt allvarliga saker som sexuella övergrepp, allvarlig pågående misshandel osv som föranleder akuta omhändertaganden.
Anonym (Kritisk förälder) skrev 2024-06-22 20:47:41 följande:
Det behöver inte vara en privatperson. Bland viss förskolepersonal finns det en anmälningskultur. Jag tror de gått kurser där de lärt sig att de ska anmäla minsta misstanke, vilket de tolkar bokstavligt. Det är då något som socialtjänsten studsar på direkt - ibland. Ibland inte. Jag motsäger mig inte att socialtjänsten startar en utredning. Det jag tycker är märkligt och felaktigt att det första steget i denna process är att omhänderta barnen. Det andra att starta en utredning och ta kontakt med föräldrarna. Det borde rimligen ske i motsatt ordning om befogat.
När det rör sig om allvarliga förhållanden så kan man självklart inte börja med en utredning och prata med föräldrarna först och då låta barnet stanna i den miljö där de eventuellt utsätts, det måste du väl ändå förstå? Om det som anmäls skulle vara sant så riskerar man ju att barnet fortsatt utsätts under tiden och till och med att det blir värre för barnet. Eller då att föräldrarna kan preparera, hota barnet så det inte vågar berätta om vad det utsätts för och så blir det inget av anmälan och barnet får fortsatt utsättas.
Du får ju tänka på att bara för att DU vet att anmälan är obefogad och att det inte finns någon fara för barnet så vet ju inte Soc det innan de utrett och man kan ju inte chansa med att låta barn vara kvar i en skadlig miljö under tiden.