Hur gör folk för att hålla sig smala och snygga?!

Jag är inte tjock och har inte sagt det heller. Har storlek 34

Där har jag slevat med formulering ordentligt. 

Jag äter skräpmat och godis men går inte upp i vikt medans vänner som tränar och äter betydligt mindre godis går upp i vikt när dom väl äter godis

Tränar och äter bra mat. Undivk dålig mat och sötsaker. Disciplin. 

Lagar man 80-90% av sin mat från grunden på bra råvaror (kött, fisk, ägg, grönsaker, ris, potatis, frukt) så är man redan en mkt god bit på väg, resten är egentligen finlir. 

Jag har ju egentligen inte sagt annat. Vad har jag för annat val än att anpassa mig? Men vikten har lett till mycken ångest i mina dar, det är ett faktum. Den mentala hälsan har alltså drabbats.

De gånger jag lyckats gå ner tio kilo är det efter att i ett halvår ha räknat kalorier som en galning, sprungit och tränat varje dag och ständigt stålsatt mig. Har t.o.m. haft devisen "inget smakar så gott som att vara smal" och då lyckats avstå nån enstaka efterrätt. Men det var inget liv. Min glädje försvann, jag kunde inte gå på fester eller middagar, tankarna kretsade ständigt kring att jag inte fick äta mer än kaloriräknaren bestämt.

Visst blev jag euforisk när magen blev lite mindre och jag äntligen kunde köpa lite roliga kläder. Men nu har jag fem par snygga byxor i garderoben som jag inte kan använda eftersom jag började ha roligt och därmed få tillbaka kilon. Nu försöker jag att ha inställningen att jag inte kan få både och, utan just nu prioriterar jag att kunna ha en vinkväll med vänner eller picknick med familjen nu på sommaren.

Jag har väl aldrig sagt att nån som är smal inte kan ha stora (naturliga) bröst? Men är det vanligt? Nej. Jag pratar ju om vad det finns för utbud i klädbutikerna. Alla snygga bh:ar är i stl A eller B, eventuellt C. För oss med D-kupa görs bara skittråkiga svarta, vita eller beige bh:ar som man verkligen inte känner sig sexig i.

Jag tror definitivt inte det är lika frustrerande för dig. Jag har i hela mitt liv haft ångest över min vikt och över min mage. Funderat på om jag ska fettsuga eller operera den, jag har förbannat den, i 20-30 års tid tittat på andra kvinnors magar på stan, "shit vad platt mage, skönt för henne". Jag har haft ångest ifall jag ätit choklad, ibland bestämt mig för att bara njuta och inte ha ångest för en gångs skull, fast ändå fått ångest senare. Ätit mer när jag mått dåligt, och mått dåligt över det också. Hamnat i svackor med djup ångest och sen jävlar anamma och NU ska jag gå ner i vikt och stanna där resten av livet! Tre gånger har jag gått ner samma tio kilo, och jag har varit så förbaskat fast besluten i flera månader... och alltid gått upp kilona igen. Känt sveket från mig själv, att jag inte kan lita på mig själv. Jag hade ju lovat mig själv att aldrig gå upp igen, och ändå gjorde jag det! Jag har tränat varje dag, inte av glädje eller lust, utan av ångest och oro över att jag ska gå upp ännu mer annars. Sen har jag haft pcos hela mitt liv, och då går man lätt upp i vikt.

Men jag tror inte man förstår om man inte levt med det i tiotals år.

Hur som helst - äter du verkligen den mest energitäta maten du kan hitta? Har du varit hos en dietist?

Det finns faktiskt jättefina bh-ar för oss med stor byst. Jag har F-kupa och köper jättefina BHs i alla färger och fina modeller. Men då handlar jag inte på Lindex utan i en specialbutik för underkläder, bh , bikini och baddräkter.

Du läser ju precis det du vill läsa. Läs det jag skriver i stället. Med rätt mat så fixar sig allt det där med hormoner på naturlig väg. För att du ska komma in på den naturliga vägen MÅSTE man ändra kosten och då MÅSTE man ha karaktär i början.

Jag är chockad över att det 2024 finns de som inte fattar att fetma är en psykisk sjukdom som har fysiska symptom.

Skyll på det. Tjockisar är duktiga på att hitta på ursäkter.