Hur gör folk för att hålla sig smala och snygga?!

Det känns alltid surrealistiskt att läsa inlägg av folk som alltid varit smala och aldrig behövt tänka på sin vikt. Jag fick pcos i tonåren och har dessutom alltid älskat all sorts mat, är så okräsen man kan bli. Fick redan som ung en mage på några extrakilon, och den har jag aldrig blivit av med, fast den ibland minskat lite. Har nog jojobantat en stor del av mitt vuxna liv (det är tio kilo som jag alltid antingen går ner eller går upp) och har nog tänkt på min mage dagligen i typ 30 år nu. Viktproblemet har gjort mig vansinnig ibland, och jag har i perioder tränat och ätit nyttigt, nyttigt, nyttigt. Och samtidigt glömt bort att vara mitt sociala, glada jag. Så fort jag blir social och glad så går jag upp i vikt.

Så jag vet inte heller hur man håller sig smal utan att offra sitt psykiska välmående. Nu pratar jag inte om de där som på nåt magiskt sätt håller sig smala utan att ens tänka på det, utan om oss andra dödliga.

Verkligen avundsvärt. Du kan ha vilka kläder du vill. Du behöver aldrig tänka på magen. Du känner dig aldrig tung i kroppen.

Jag har lagt så otroligt många timmar och dagar på att grubbla och noja över min vikt. Hade jag varit smal med små bröst hade jag haft en helt annan klädstil, mycket mer kreativ och kul. Det är nästan alltid problem att hitta vettiga kläder, för de flesta damkläder i Sverige är designade för smala och småbystade.

Och nej, jag tror inte det är lika frustrerande åt båda hållen. Det är mycket värre att älska mat och ständigt tvingas hålla igen, att varje dag dividera med sig själv: "Det är ju så gott, men jag borde inte ta mer. Men om jag tar lite mer nu, så kanske jag kan äta mindre nästa måltid? Eller så skippar jag den extra biten och tar ett glas Cola Zero istället. Fast jag är ju så sugen..." Mot att äta "precis vad som helst" och "en massa godis" utan att behöva tänka efter - och utan att ens behöva tvinga sig att träna och springa en massa! Det blir stooor skillnad i sinnesro.

Jag har ju egentligen inte sagt annat. Vad har jag för annat val än att anpassa mig? Men vikten har lett till mycken ångest i mina dar, det är ett faktum. Den mentala hälsan har alltså drabbats.

De gånger jag lyckats gå ner tio kilo är det efter att i ett halvår ha räknat kalorier som en galning, sprungit och tränat varje dag och ständigt stålsatt mig. Har t.o.m. haft devisen "inget smakar så gott som att vara smal" och då lyckats avstå nån enstaka efterrätt. Men det var inget liv. Min glädje försvann, jag kunde inte gå på fester eller middagar, tankarna kretsade ständigt kring att jag inte fick äta mer än kaloriräknaren bestämt.

Visst blev jag euforisk när magen blev lite mindre och jag äntligen kunde köpa lite roliga kläder. Men nu har jag fem par snygga byxor i garderoben som jag inte kan använda eftersom jag började ha roligt och därmed få tillbaka kilon. Nu försöker jag att ha inställningen att jag inte kan få både och, utan just nu prioriterar jag att kunna ha en vinkväll med vänner eller picknick med familjen nu på sommaren.

Jag har väl aldrig sagt att nån som är smal inte kan ha stora (naturliga) bröst? Men är det vanligt? Nej. Jag pratar ju om vad det finns för utbud i klädbutikerna. Alla snygga bh:ar är i stl A eller B, eventuellt C. För oss med D-kupa görs bara skittråkiga svarta, vita eller beige bh:ar som man verkligen inte känner sig sexig i.

Jag tror definitivt inte det är lika frustrerande för dig. Jag har i hela mitt liv haft ångest över min vikt och över min mage. Funderat på om jag ska fettsuga eller operera den, jag har förbannat den, i 20-30 års tid tittat på andra kvinnors magar på stan, "shit vad platt mage, skönt för henne". Jag har haft ångest ifall jag ätit choklad, ibland bestämt mig för att bara njuta och inte ha ångest för en gångs skull, fast ändå fått ångest senare. Ätit mer när jag mått dåligt, och mått dåligt över det också. Hamnat i svackor med djup ångest och sen jävlar anamma och NU ska jag gå ner i vikt och stanna där resten av livet! Tre gånger har jag gått ner samma tio kilo, och jag har varit så förbaskat fast besluten i flera månader... och alltid gått upp kilona igen. Känt sveket från mig själv, att jag inte kan lita på mig själv. Jag hade ju lovat mig själv att aldrig gå upp igen, och ändå gjorde jag det! Jag har tränat varje dag, inte av glädje eller lust, utan av ångest och oro över att jag ska gå upp ännu mer annars. Sen har jag haft pcos hela mitt liv, och då går man lätt upp i vikt.

Men jag tror inte man förstår om man inte levt med det i tiotals år.

Hur som helst - äter du verkligen den mest energitäta maten du kan hitta? Har du varit hos en dietist?