Till vilken ålder bor vuxna barn hemma?

Men då har du ju svart på vitt - ni två kommer aldrig få bo ensamma bara ni två utan henne. Du borde ha lämnat honom när han berättade det, han kommer aldrig klippa navelsträngen.

Det har du rätt i...men tror ni inte att hon kommer att flytta snart om hon måste bo i samma lägenhet eller hus som mig, som hon hatar.

Hur snabbt gick det för henne att flytta när ni var sammanboende?

Naturligtvis inte. Har hon klarat sig hittills och visar noll tecken på att flytta ut så kommer hon att klara sig i flera år till.

Det låter som du är svartsjuk/avundsjuk på din efterträdare som får "det bästa" med denne man. (Jag undrar jag, vad som är så bra med honom som kan uppväga att han inte förmår behandla sin dotter som vuxen).

Han kommer att köpa en trea och han och dottern flyttar in. I bästa fall köper han en egen lägenhet till dottern också, men hon är alltid välkommen till hans lägenhet när hon vill. Vilket betyder att hon mestadels är hemma hos pappsen.

Så hans sambo tvingas bo ihop med den vuxna dottern, är det något att avundas?

Har ni någonsin rest bort tillsammans, du och din särbo? Nej, det går väl inte, då måste ju dottern tillbringa natten ensam. 

Även om du kastat bort tio år på att vänta på denne man, behöver du inte kasta bort resten av livet.

Vad väntar du på, att ni bägge ska bli så gamla att ni kan flytta in på ett äldreboende tillsammans? Dit kan iaf inte dottern följa med. Såvida hon inte blir förtidspensionär pga diverse psykiska problem.

Jag har läst tråden, åtminstone summariskt. Per definition lever inte TS i ett jämlikt särboförhållande i dag utan nöjer sig med smulorna från mannens bord, hon kan ju till exempel inte sova över där. Hur ser det ut med aktiviteter, resor, hotellövernattningar, vardagslyx? Kan semestrar planeras för TS och mannen utan dottern lägger hinder i vägen?                                                                                                                                                        Mitt särboförhållande sedan många år tillbaka, inga barn, bygger på att vi delar alla helger och företar alla resor tillsammans. Varsin stor bekväm lägenhet - och det känns bra, vi delar inte alla intressen och heller inte inredningssmak. Det viktiga är att alla beslut tas tillsammans, vi är ett etablerat par med stor gemensam vänkrets. Den springande punkten är att ingen av oss ska ge vika eller falla undan för den andres önskemål, jämställdhet är lika viktigt i ett särboförhållande som i ett dito sambo.                                                                                                                                                                                    TS, han håller dig på halster. Ingenting kommer att ändras i ert förhållande. Dessvärre arbetar inte tiden för dig; gör slag i saken nu medan du har attraktionskraft kvar. Börja ragga eller åtminstone dejta! Köp nya snygga kläder, fixa till dig och gå ut på klubb eller lokal! Avskedsbrevet till mannen kan du lägga på lådan när du går ut och kollar läget.

Hon har aldrig flyttat så vet inte vad du menar?

Han och jag semestrar ihop ensamma utan dottern 2 ggr/år så det är bra (då bor hon hos sin mamma) och varannan helg är vi ensamma i huset och har det toppen, men varannan vecka och helg är hon ju hos honom och då rör hon sig sällan ur fläcken utan är oftast hemma och väntar på att vi ska gå nånstans så att hon får vara ensam i huset.

Men när han och jag är ensamma och på resor så är det topp

Fint att TS har det så bra med sin man när de är ensamma; det är själva kittet i deras relation. Önskvärt vore ju att de kunde ha det så bra för jämnan.                                                                                                                            Kunde inte dottern tycka att det vore trevligt med något eget; en lägenhet som hon kunde inreda efter egen smak? Går det inte att intressera henne för möbler och textilier, konstföremål och en och annan tavla? Det kan ju till och med vara en egenhändigt målad, och idag finns så mycket möbler på auktionskamrarna att det inte behöver bli oöverstigligt dyrt, pappa kan ju bidra lite också. Just detta tyckte vi som var unga på 70-talet var så roligt.                                                                                                                                                                                        Blir det nu inte någon förändring kan ju inte TS vänta i all evighet, en "deadline" är lämpligt och hålls den inte måste det bli ett tack och farväl.                

Varför bor dottern så sällan hos sin mamma och så ofta hos sin pappa? 

Det kanske är tecknet på att de har ett lite för ohälsosamt förhållande? Hon, han eller båda kanske klänger sig fast och vägrar släppa taget ( ens lite).