Till vilken ålder bor vuxna barn hemma?

Den var bäst!!
Hade velat att det var så att han flyttade in till mig och att hon fick anpassa sig, precis som mina barn att ta hänsyn och dela på ett rum med andra vuxna barn som vill komma på besök och sova över. 
Men han är inte dum och vill att det ska vara han som också står på lägenheten, och vill tom betala mer av hyran bara så att hon får ett eget rum som snart 22 åring, eftersom hon har psykiska problem och inte klarar av separationer eller att komma i första hand hos sina föräldrar.

Då är valet enkelt för dig. Du bor själv så kan han komma och hälsa på dig. Han får inte bara betala mer för hans och hennes boende utan stå ensam för alla kostnader. Undrar hur länge han tycker det är roligt? Du ska iaf värma om dig och din husfrid och inte subventionera hans curlingprojekt.

* värna

Förstår inte riktigt hur du menar här?

De bor ju inte tillsammans idag så om han hälsar på ts ibland blir det ingen som helst skillnad mot nu. Dessutom är det oftast ts som är i hans stora hus så det är redan nu han som betalar mest för alla tre.

Det är sant! Det blir ingen skillnad, eftersom vi redan är särbos. Han väljer självmant att ha det kämpigt ekonomiskt och kan inte unna sig någonting, varken för sig själv eller tillsammans med mig. Medan hans dotter lever lyxliv i hans hus. Undrar när han inser att så kan det inte fortsätta?

Jag har börjat få ångest för allt detta nu och blivit deprimerad, vilket jag aldrig tidigare blivit. Jag ser ingen ljusning, för även om vi flyttar så vill han att hon ska ha eget rum. Hur ska mina barn komma och hälsa på då om de aldrig kan sova över, då det ju blir "hennes" rum, precis som nu.

Och säger jag att det inte kan vara så att hon ska ha eget rum när vi flyttar till en lägenhet, så blir han tokig och säger att hon ju bor hemma fortfarande och måste ha eget rum. Hur ska man få människan att förstå att en snart 22 åring inte kan fortsätta bo hemma hos sin styvmamma och pappa bara för att hon inte orkar bli vuxen? Hon tjänar ju fortfarande mer än både han och jag.

Känner på mig nu att jag snart kommer ge upp. Det är så nära, men ändå så långt bort att vi ska vara ensamma utan denna dotter.

Men snälla rara, det är inte din sak att diktera hur andra ska leva sina liv. Du klänger dig fast som en igel och förväntar dig att du ska få sympatier för hur heeeemska hans barn är. Gå vidare!

Nej det är han som klänger sig fast och får panik när jag vill lämna och lovar att dottern snart kommer försvinna och flytta. Jag vill bara ha ärlighet och vet exkakt vad jag ska göra om det visar sig om hon ska bo kvar ett år till och det vet han. Därför är han rädd att säga något.
Det är han som jagar mig och väljer mig före dottern om han måste välja. Det är dottern som är igeln som etsat sig fast vid pappan när hon borde vara självtändig och ha en egen pojkvän som hon mår bra av.

Väljer han dig före dottern? Är det därför du ältat frågan i flera år här?

Det är stor skillnad på att bo själv i en liten sålänge lägenhet och i väntan på honom och att köpa ett eget hus och inrätta det efter sina egna behov.

Då blir hans betala för sig själv och sin dotter en permanent situation istället för att han planerar för TS att subventionera ett liv han inte har råd med.

Skillnaden är att dottern tydligen älskar det stora huset med trädgård. Det blir inte lika roligt att bo i en trea med pappa (och ev pappas flickvän).

Men mtp vad TS skrivit om deras ömsesidiga beroende så kommer dottern säkert att flytta med sin far den dag han sålt huset och flyttar in i en lägenhet.