Till vilken ålder bor vuxna barn hemma?

Jag måste säga att jag tycker bostadssituationen har spårat ur helt i Sverige. Nu handlar det inte längre om att
ungarna ska hitta något. Nu verkar det som att det förväntas att föräldrarna ska hjälpa eller till med köpa en bostad. Har man den typen av ekonomi ,varsegod.

Men att tro att alla föräldrar har den ekonomiska förutsättningen är sinnessjukt. Dom är vuxna borde ordna det i den mån dom kan själva. Tyvärr pga av detta. Kommer allt fler vuxna tvingas bo kvar hemma längre.
Alla undersökningar pekar på det. Kan tänka mig att den gruppen jag nämner kommer få det allra svårast. Det kommer bli ett stort problem.

Vad kan ni hjälpa sonen med? Kontantinsats? 

Jag tänker att om han har heltidsjobb och inga hinder för att få hyra. Även om köerna inte är allt för roliga längre. Med lång väntetid.Alternativt vända sig till privata hyresvärdar. Hjälp till med det, så ni ialla fall startar processen. Förutsatt att hans pappa är med på noterna.

Jag tror många unga har en orealistisk syn på sitt första boende. 

Det viktiga är inte att hitta sitt drömboende utan att komma ut på bostadsmarknaden, vare sig det är studentlägenhet, hyres eller köpes. Tyvärr är många unga bortskämda idag. 

 

Jag har också funderat på om det är så. Jag o mina kompisar bodde i sunkiga källarrum med köksskåp, inneboende hos konstiga tanter mm. Gör inte ungdomar det numera? 

Men man måste ju inte bo i Stockholm, de allra flesta svenskar gör inte det. För oss som växt upp i mindre städer var det helt självklart att lämna stan. I alla fall bland mina kompisar. Det var en stad med högskola, men ingen ville plugga i hemstaden, vi ville iväg och uppleva nya saker! Folk flyttade iväg, inom landet eller utomlands, för jobb och studier. Men jag har märkt att stockholmare är extremt ovilliga att byta stad. Det är ett intressant fenomen. 

Men varför betalar hon inte för sig???

Tack för alla bra tips här ;) Uppskattas!

Som sagt, dottern bor utanför stan och vill inte ens bo i stan, utan på landet utanför hos sin pappa, så att hitta en lägenhet är inte så svårt, varken att hyra eller att köpa. Hon har dessutom sparat ihop ca 500,000, så nog har hon till en egen 1:a iallafall. Dessutom har hon högre lön än sin pappa som står ensam med alla höga kostnader för ett helt hus. 

Så allt det där pratet om att det är svårt att hitta boenden när man är ung stämmer inte just i detta fallet, eftersom hon inte vill bo i någon av de 3 största storstäderna.

Vi har redan bott ihop, men då dottern och jag inte fungerade ihop, så flyttade jag ut provisoriskt till en liten mini 2:a. Det var meningen att hon skulle flytta ut direkt efter gymnasiet, eftersom hon sa att hon inte vill bo kvar hemma, så både jag och min särbo var beredda på det, varför jag inte sökt något större boende. Men nu har det gått 2 år sedan hon sa att hon skulle flytta och när han frågar henne försiktigt om hon inte vill ha eget boende snart, så får hon utbrott och säger att hon inte vill bli pressad till att flytta. Hon vill inte heller svara på när hon har planer på att eventuellt börja se sig om efter egen bostad, för då säger hon att hon får ångest.

Han och jag hade bestämt att vara särbos tills hon flyttade (för 2 år sedan), men nu har det gått 2 år för länge och jag vet inte längre vad jag ska ta mig till. Vi är så nära till att kunna bo ihop igen, och ändå inte, pga en bortskämd vuxen tjej som vägrar släppa taget.

Han vågar inte heller fråga eller tjata för mycket på henne säger han för då säger hon att hennes ångest blir ännu värre och börjar gråta. Tror att det är ett spel för galleriet. Under ett år hade hon en pojkvän, som hon sov hos en kväll i veckan och han ville att hon skulle flytta in till hans lägenhet, men då fick hon panik och gjorde slut, för hon vill bo med pappa, som ett litet barn.

Hon vägrar sova ensam, så han kan aldrig sova över hos mig heller och allting blir så fel hur vi än gör.

Han har huset till försäljning, så han gör verkligen allt för att vi ska kunna bo ihop, för om han och jag skaffar en lägenhet så tror han inte att hon kommer vilja bo kvar hos honom. Men problemet är att huset inte blir sålt i dessa tider.

Jag har satt upp en deadline fram till efter sommaren, eller kan tom tänka mig till årsskiftet, men sen måste det vara bra.

Han vill att jag flyttar in till dem gärna direkt, men han vet samtidigt att det blir dålig stämning och att ingen mår bra av att vi 3 bor ihop, framför allt inte jag. Därför vill han sälja huset så att han och jag kan skaffa något gemensamt. När han och jag är ensamma så har vi inga problem, utan alla våra problem handlar om denna vuxna dotter i år efter år.

Ska vår kärlek övevinna alla dessa hinder med dottern till slut? Ja, det återstår att se.

Vill du verkligen vara sambo med en sån vek människa?

Men om ni skaffar något gemensamt så är det ju bara att du/ni meddelar att hon inte får flytta in där. Man kan ju inte flytta in hos folk hur som helst. 

Han vill att hon ska ha eget rum hos oss även när vi skaffar gemensam lägenhet. Det är riktigt sjukt att ens planera in en större lägenhet för en 21,5 åring som ska bo veckovis hos oss. Har aldrig hört något mer stört i mitt liv, men sån är han!

Borde jag inte acceptera detta?

Jag vill såklart ha ett extra rum i vår framtida lägenhet ifall någon av våra vuxna barn vill hälsa på och sova över, men inte för att hon ska bo kvar hemma.

Men herregud, släpp den här mannen nu! Han vill inte bo med dig, han vill inte tvinga bort sin dotter ur sitt liv för din skulle, han vill inte ha dig på de premisser du vill!

Vad du accepterar eller inte är helt upp till dig. Men hans liv och hans relation med sitt barn är upp till honom. Och om ni inte är överens om det så passar ni inte ihop.