Till vilken ålder bor vuxna barn hemma?

JA exakt, vi borde ha en 2:a bara, för det hade räckt för oss. Men han har varit tydlig med att när han har sålt huset så skaffar vi en 3:a ihop, där det ska finnas ett rum till hans 21 åring. Jag frågade då om mitt barn som kommer då och då på besök, men då säger han bara att isåfall få hon komma någon gång när inte hans dotter är där, för det kommer vara hennes rum och han är villig att betala mer av hyran för det. Helt otroligt! 
Det kommer nog aldrig ta slut, även om hon flyttar, som du skriver, utan rummet kommer nog vara hennes resten av livet känns det som.

Den enda gången han inser att han gör fel med curlandet av detta barn är när man säger att det är slut och träffar någon annan, för då erkänner han att han gör fel som låter detta barn styra och ställa över honom. Problemet är att han snabbt återgår till samma beteende igen när han vet var han har mig.

Jag tror att skilsmässan och att han har haft ny relation har gjort att denna tjej känner sig otrygg av någon anledning, men skilsmässor är inte ovanliga nuförtiden. För övrigt så har de aldrig flyttat runt och alltid samma vänner och samma skola. Dessutom har båda försäldrarna prioriterat barnen före relationer. Inget otryggt i den barndomen.

Han vill att hon ska ha eget rum hos oss även när vi skaffar gemensam lägenhet. Det är riktigt sjukt att ens planera in en större lägenhet för en 21,5 åring som ska bo veckovis hos oss. Har aldrig hört något mer stört i mitt liv, men sån är han!

Borde jag inte acceptera detta?

Jag vill såklart ha ett extra rum i vår framtida lägenhet ifall någon av våra vuxna barn vill hälsa på och sova över, men inte för att hon ska bo kvar hemma.

Aldrig! Bara vägra. Jag tror inte gästrum kommer funka eftersom det då kommer låta "jaaa men det står ju bara tomt annars" och även om dottern skulle ha eget boende så kan du ge dig tusan på att hon vill bo hos lilla pappsen titt som tätt ändå. Eller så ställer du villkoret att det är just GÄSTrum för de som bor långt bort och hälsar på, inte för dottern som lär ha boende i samma stad eller nära. Även om hon bor tio mil bort så är det dagsbesök som gäller om det inte är något väldigt särskilt tillfälle då det blir sent eller alkohol så hon inte kan köra. Och är det då så att GÄSTrummet missköts så flyttar ni isär, och det behöver mannen fatta innan, och då måste du sätta ner foten snabbt. Så nej, dottern ska inte sova en enda natt där om hon bor nära.

Bästa sättet att eliminera problemet är tyvärr att inte ha något gästrum alls, även om det går ut över de andra också.

Men snälla är du på riktigt? så beter sig inte en vettig förälder mot sitt eget barn och dessutom kan inte TS bestämma att det är så det ska fungera. Det är pappan och dottern som kommer överens om hur de vill ha det.

Tack för alla bra tips här ;) Uppskattas!

Som sagt, dottern bor utanför stan och vill inte ens bo i stan, utan på landet utanför hos sin pappa, så att hitta en lägenhet är inte så svårt, varken att hyra eller att köpa. Hon har dessutom sparat ihop ca 500,000, så nog har hon till en egen 1:a iallafall. Dessutom har hon högre lön än sin pappa som står ensam med alla höga kostnader för ett helt hus. 

Så allt det där pratet om att det är svårt att hitta boenden när man är ung stämmer inte just i detta fallet, eftersom hon inte vill bo i någon av de 3 största storstäderna.

Vi har redan bott ihop, men då dottern och jag inte fungerade ihop, så flyttade jag ut provisoriskt till en liten mini 2:a. Det var meningen att hon skulle flytta ut direkt efter gymnasiet, eftersom hon sa att hon inte vill bo kvar hemma, så både jag och min särbo var beredda på det, varför jag inte sökt något större boende. Men nu har det gått 2 år sedan hon sa att hon skulle flytta och när han frågar henne försiktigt om hon inte vill ha eget boende snart, så får hon utbrott och säger att hon inte vill bli pressad till att flytta. Hon vill inte heller svara på när hon har planer på att eventuellt börja se sig om efter egen bostad, för då säger hon att hon får ångest.

Han och jag hade bestämt att vara särbos tills hon flyttade (för 2 år sedan), men nu har det gått 2 år för länge och jag vet inte längre vad jag ska ta mig till. Vi är så nära till att kunna bo ihop igen, och ändå inte, pga en bortskämd vuxen tjej som vägrar släppa taget.

Han vågar inte heller fråga eller tjata för mycket på henne säger han för då säger hon att hennes ångest blir ännu värre och börjar gråta. Tror att det är ett spel för galleriet. Under ett år hade hon en pojkvän, som hon sov hos en kväll i veckan och han ville att hon skulle flytta in till hans lägenhet, men då fick hon panik och gjorde slut, för hon vill bo med pappa, som ett litet barn.

Hon vägrar sova ensam, så han kan aldrig sova över hos mig heller och allting blir så fel hur vi än gör.

Han har huset till försäljning, så han gör verkligen allt för att vi ska kunna bo ihop, för om han och jag skaffar en lägenhet så tror han inte att hon kommer vilja bo kvar hos honom. Men problemet är att huset inte blir sålt i dessa tider.

Jag har satt upp en deadline fram till efter sommaren, eller kan tom tänka mig till årsskiftet, men sen måste det vara bra.

Han vill att jag flyttar in till dem gärna direkt, men han vet samtidigt att det blir dålig stämning och att ingen mår bra av att vi 3 bor ihop, framför allt inte jag. Därför vill han sälja huset så att han och jag kan skaffa något gemensamt. När han och jag är ensamma så har vi inga problem, utan alla våra problem handlar om denna vuxna dotter i år efter år.

Ska vår kärlek övevinna alla dessa hinder med dottern till slut? Ja, det återstår att se.

Men man måste ju inte bo i Stockholm, de allra flesta svenskar gör inte det. För oss som växt upp i mindre städer var det helt självklart att lämna stan. I alla fall bland mina kompisar. Det var en stad med högskola, men ingen ville plugga i hemstaden, vi ville iväg och uppleva nya saker! Folk flyttade iväg, inom landet eller utomlands, för jobb och studier. Men jag har märkt att stockholmare är extremt ovilliga att byta stad. Det är ett intressant fenomen. 

Jag tycker du är för vek. Mannen är bekväm. Han borde också fatta att det iten är läge att "driva gratishotell för vuxna" som någon så pikant skrev. Och dottern tjänar mer än honom, men hon betalar inte för sig? Jag baxnar!

Skriv ett brev. Lägg inte in några värderingssord BARA fakta han inte kommer kunna säga emot typ
- det har gått mer än 2 år sedan jag skaffade min 2:a, något som vi sa skulle vara en tillfällig lösning
- din dotter är myndig med eget fulltids-jobb, och tjänar xxx, vilket är mera än vad du tjänar.
- din dotter betalar inte hyra, mat, el eller något av gemensamma kostnader eller driftskostnader
- det finns lediga lägenheter i denna satd, både att köpa eller hyra
- Du tycker att kräva att en ung vuxen flyttar är samma som att "kasta ut" ett "barn", vilket inte är en värdering jag lägger till samma handling. För mig handlar föräldraskap om att förbereda barn för vuxenvärlden, och när man slutat studera och börjat jobba, då har vuxenlivet startat och man bör inte bo tillsammans med sina föräldrar mera utan vara självständig. Om detta påkallar ångest, så är något i relationen mellan barn och förälder som skapat hinder för vad som borde vara en normal utveckling.

Jag vill inte lägga mig i era relation, som jag hoppas ska fortsätta vara stark och fin men i form av "ung självständig vuxen-+förälder" istället för "barn +curlande förälder", men jag har ändå rätt att känna att allt det jag skrev ovan är för mycket för mig att acceptera och bara titta på. 

Jag har tidigare satt tidsgräns men det har itne fått dig att ta några steg alls för att öka dotterns självständighet eller locka henne till vuxenlivet med självständigt boende. Istället göra hennes nuvarande livssituation oerhört attraktivt, och jag kan itne se att hon själv kommer vilja bryta detta nuvarande mönster, tyvärr, utan det kommer kräva handling från din sida.

Denna handling från din sida har jag hoppats på, länge, men hoppet har sinat. Kanske inte helt - kanske hoppas jag att du tar mig på allvar och ser till att vår situation ändras? Men jag tänker inte bara sitta och vänta och hoppas.

Från och mednästa månadsskifte räknar jag mig som singel. Vi kan träffas och gå på dejt om jag inte har något annat för mig, men jag komemr så smått börja träffa andra. I den sorgsna tron att jag måste försöka hitta någon som jag kan skapa det liv jag vill leva tillsammans med. Jag vill leva i två-samhet. Inte som tredje hjulet, som jag tyvärr är idag. 

Med sorg,
Anna-Greta (eller vad du nu heter)

Inga tomma hot! Gå ut på nån dejt!

Finns ?barn? som är 40-50 år som fortfarande bor hemma pga man kan unna sig lite mera lyx i vardagen.

men som 21 åring är det inget ovanligt och dessutom i många städer rent omöjligt att hitta eget boende.