Han vill att sonen ska flytta in

Då får pappan flytta. Även om jag kan förstå båda.

Jag utgår från att TS behöver arbetsrummet, inte sätter sig på tvären utan anledning. 

Om sonen är så pass självgående att han har sökt utbildning själv, utan att informera någon förrän han har kommit in, borde det finnas andra boende-lösningar för honom.

Hade min nya partner visat så låg förståelse för mitt föräldraskap och anse sig ha mer rätt till boendet än mig hade det nog blivit spiken i kistan för förhållandet. 

Kan han verkligen tvinga dig till det? Du skriver att han flyttade in till dig och dina barn, så jag antar att det är du som äger bostaden alternativt står på hyreskontraktet. Då har han inte rätt till mer än att få rimlig tid på sig att flytta ut. 

Då är ni ju helt enkelt oense, då blir det ingen inflyttning. Det för du vara tydlig med att du kommer inte tillåta det oavsett vad han tycker. Sambon får bestämma om han vill fortsätta vara tillsammans med dig med den vetskapen.

Om man som vuxen går in i en relation kan man som regel tar två spår. Antingen separerar man man barnen från den nya partner, eller så inte.
Har man väl blandat i hop sig med barn och släkt och skapat ny familj, så kan man, i mitt tycke inte vraka och välja. Då får man ta det goda med det onda. 
det enda som talar emot här, tycker jag är TS egna barn som får förändringar i sitt liv de kanske inte mår bra av. Men att som vuxen ha ett rum att ställa datorn i när familjen väl är bildad, det är inte ett argument.

Många har kontor i sitt egna sovrum. Men det är klart inget alternativ för dig? 

Maken har en arbetshörna i vårt gemensamma sovrum. Jag har det lilla extrarummet som arbetsrum.

Om båda jobbar hemifrån kanske man inte kan dela.

Vi jobbar sällan hemifrån samtidigt, men det händer. Under pandemin hände det ofta. Då hade vi verkligen behov av båda "kontoren". Nu är det mest av bekvämlighet, men ändock.

Med detta sagt skulle jag självklart prioritera mina barn framför partnerns arbetsrum. Som någon skrev, ens barn är alltid ens barn.

Men man måste ju förstå att TS tänker annorlunda. Att hon inte var beredd på detta, även om hon kanske borde varit det.

Att prioritera sitt barn är heller inte detsamma som att sluta titta efter andra lösningar. Ingenstans står det att sonen MÅSTE bo hos dem, annat än möjligen tillfälligt. Sambon borde ha diskuterat detta med TS, inte bara tagit för givet.

Om ingen av dem kan vika sig, har de inget annat val än att flytta isär.

så sonen ska få flytta in? Kontoret ska försvinna, ska sonen betala hyra eller få allt serverat gratis med? Nej det bästa är faktiskt att pappan skaffar en 2a eller 3a där han bor med sonen. Och successivt lär sonen att bli självständig, dvs kommer hem till ts fler och fler dagar/nätter allt eftersom. Win-win för alla parter

Detta låter ju faktiskt som ett mycket bättre alternativ för sonen än att flytta in i en barnfamilj. Där är det nog lätt hänt att han hamnar i rollen som ett av barnen, inte en vuxen som behöver extra stöd.

Boendet valdes efter de krav jag hade, däri låg behovet av en bra arbetsyta. Jag har haft i sovrum tidigare och det fungerade inte alls för mig. Varför ska hans åsikter trumfa mina behov? Han flyttade in här, det är inget vi skaffade gemensamt. Vi kan hitta annat boende åt sonen, han kommer inte hamna på gatan. Dock var det väldigt ansvarslöst att söka utan att öht kontrollera boendemöjligheterna innan.