Han vill att sonen ska flytta in

Maken har en arbetshörna i vårt gemensamma sovrum. Jag har det lilla extrarummet som arbetsrum.

Om båda jobbar hemifrån kanske man inte kan dela.

Vi jobbar sällan hemifrån samtidigt, men det händer. Under pandemin hände det ofta. Då hade vi verkligen behov av båda "kontoren". Nu är det mest av bekvämlighet, men ändock.

Med detta sagt skulle jag självklart prioritera mina barn framför partnerns arbetsrum. Som någon skrev, ens barn är alltid ens barn.

Men man måste ju förstå att TS tänker annorlunda. Att hon inte var beredd på detta, även om hon kanske borde varit det.

Att prioritera sitt barn är heller inte detsamma som att sluta titta efter andra lösningar. Ingenstans står det att sonen MÅSTE bo hos dem, annat än möjligen tillfälligt. Sambon borde ha diskuterat detta med TS, inte bara tagit för givet.

Om ingen av dem kan vika sig, har de inget annat val än att flytta isär.

Prata med din sambo! Jag förstår att du behöver skriva av dig, men det är ju ingen större mening att sitta här och tycka saker. Bara du och din sambo kan lösa detta, eller flytta isär.

I ett förhållande får man kompromissa, men du har ingen skyldighet att ställa upp på något av det du skriver. Men om du vill rädda relationen, försök att lugnt och sansat förklara för din sambo varför du behöver extrarummet. Varför det inte kan bli hans sons rum. Varför sonen borde ha pratat med er innan han sökte skolan. Kom sedan med förslag på andra lösningar, andra boenden. 

Sen är det upp till din sambo vad han gör med den informationen. Om han hellre vill bo ihop med sin son än med dig.

Att man prioriterar sitt barn, är inte detsamma som att barnet ska få allt serverat. Själv hade jag varken låtit mina barn hamna på gatan eller tagit för givet. Jag hade hjälpt sonen att hitta annan lösning.

Att hjälpa sitt barn är en sak. Att bara ta för givet att sonen ska flytta in, samt propsa på att sonen ska få TS arbetsrum, är något helt annat. Var ska TS sitta och jobba menar du? Sonen har särskilda behov och kan bli kvar i flera år. TS har redan skrivit att det finns andra alternativ, t ex kan man tydligen bo på skolan. Sonen kommer INTE att hamna på gatan.

Jag skulle aldrig låta mina barn bli hemlösa, det skulle ingen vettig förälder. Men varför ska 20-åringen ha TS arbetsrum?

Det kan vara han som "lurade" henne också.

Som någon skrev tidigare, det har varit lite för många trådar om söner i 20-årsåldern som plötsligt vill flytta hem till pappsen när han har en ny sambo. Påfallande ofta är bostaden sambons och påfallande ofta har pappsen dålig ekonomi, inte råd med eget boende, osv osv.

Och den 19-23-årige sonen kan absolut inte bo själv än, för han har inget jobb, klarar sig inte själv, osv osv.

Man kan inte låta bli att undra om papporna visste detta och tog chansen. Det handlar inte alls om en framtid ihop i ett gemensamt hem, eftersom de flesta utgår från att vuxna barn har flyttat hemifrån. 

Detta säger jag som själv är förälder. Jag kan förstå både TS och pappan, men jag kan inte låta bli att undra hur pappan tänker. Sonen har sökt utbildning på orten utan att informera, och han tar för givet att sonen ska ha TS arbetsrum???

Var det tråden om den 21-årige bonussonen som absolut inte kunde sova i vardagsrummet, utan pappan tyckte att han skulle få ett av de andra barnens rum? De andra barnen skulle då dela. De var 11 och 13 eller nåt sånt. 

Denne pappa hade också flyttat in hos sin sambo och hennes barn bara några månader tidigare. 

Vissa är inte lite fräcka.

Lägg av själv.

Då tycker jag att du ska sluta skriva att andra ska lägga av.

Vi får väl se hur TS och sambon gör. Om de kommer fram till en lösning som båda kan acceptera, om de blir särbo igen, eller om de gör slut.

Att sitta här och tycka löser inte deras situation. TS ville säkert ha andras synpunkter, annars hade hon inte startat tråden, men det har hon ju fått med råge.

Har du sagt detta till din sambo? 

Varför tror du att diskussionen hade sett annorlunda ut? Behöver inte män jobba?

Du vet att många jobbar hemifrån va? Helt eller delvis. Sitter i möten hemifrån osv, då de måste få sitta ifred.

TS har behov av arbetsrummet och det finns plats för sonen i vardagsrummet. Inte permanent, men temporärt.

Det är inte ett hobbyrum TS har.

Att bereda plats åt sonen kan vara rimligt, i alla fall en tid. TS har också skrivit att han är välkommen.

Men att påstå att hon får lösa sin arbetsplats på annat sätt är skitskack. Sonen är 20 år och kan inte kräva eget rum hos sin pappas partner, han får sova på soffan.

Skitsnack ska det så.

Jag har själv barn och skulle aldrig låta dem hamna på gatan. Men aldrig att jag skulle kräva all inclusive för dem om de var vuxna. Att de fick eget rum och att en eventuell partner förlorade sitt arbetsrum.

I TS fall är sambons son vuxen och kan inte räknas till hushållet på samma sätt som de yngre barnen. Även om han har särskilda behov. Han har själv valt att söka utbildning på pappans ort. Alltså kan han inte vara helt osjälvständig.

Det är inte så att han bara har dykt upp en dag, ensam och utslängd och de låter honom sova i garaget. Han har själv beslutat att flytta och det är pappan som vill att han ska få arbetsrummet.

Det är ett förfärligt daddande med vuxna barn som vissa förespråkar.