Han vill att sonen ska flytta in

Den här mannen verkar smart, fixat sitt eget boende samt sonens, det fanns nog en plan från början. Som någon skrivit i tråden så blir det ofta sådana här problem när folk med barn flyttar ihop. I tråden talas det om boendet, rum för sonen, men frågan är ju mycket större än så. Ska sonen ha service, tvätt och mat, vem fixar det? Klarar han det själv? Vem betalar maten? Aldrig att jag hade upplåtit mitt hem, jag hade slängt ut mannen också. Det finns Ingen kärlek som kompenserar för alla dessa bekymmer.

Att bereda plats åt sonen kan vara rimligt, i alla fall en tid. TS har också skrivit att han är välkommen.

Men att påstå att hon får lösa sin arbetsplats på annat sätt är skitskack. Sonen är 20 år och kan inte kräva eget rum hos sin pappas partner, han får sova på soffan.

Skitsnack ska det så.

Jag har själv barn och skulle aldrig låta dem hamna på gatan. Men aldrig att jag skulle kräva all inclusive för dem om de var vuxna. Att de fick eget rum och att en eventuell partner förlorade sitt arbetsrum.

I TS fall är sambons son vuxen och kan inte räknas till hushållet på samma sätt som de yngre barnen. Även om han har särskilda behov. Han har själv valt att söka utbildning på pappans ort. Alltså kan han inte vara helt osjälvständig.

Det är inte så att han bara har dykt upp en dag, ensam och utslängd och de låter honom sova i garaget. Han har själv beslutat att flytta och det är pappan som vill att han ska få arbetsrummet.

Det är ett förfärligt daddande med vuxna barn som vissa förespråkar. 

Var får du det till att hon inte vill ha nåt med honom att göra alls? Hon skriver ju att han är absolut välkommen att bo hos dem en kort period - och då sova på soffan. Att det inte finns ett sovrum över till honom är bara fakta. Han ryms inte i deras nuvarande lägenhet. Så är det bara. Hon behöver sin arbetsplats. Pappan, sonens mamma och sonen själv får fixa hans boplats på annat sätt. 

 

Fast är ju TS (kvinnan) som är den riktigt smarta. Låter mannen flytta in, halverar sin egen boendekostnad men förväntar sig ändå att bestämma i kraft av att hon äger bostaden, säger dock att det är hans hem också. TS tjänar många gånger mer än sin sambo. Gissar dock att hon behåller hela värdeökningen av bostaden själv.

TS måste ingenting. Hon skriver redan i sitt första inlägg att hon aldrig skulle ha flyttat ihop med sambon om hon hade vetat att 20-åringen skulle bo med dem. Det är inget man räknar med, vuxna barn förväntas flytta hemifrån. Sen kan oförutsedda saker hända, men att söka utbildning på pappans ort utan att fixa annat boende, är knappast oförutsett. Särskilda behov eller ej.

Ändå har TS skrivit att han är välkommen, men då får han ta det som det är. Det finns inget sovrum till honom. TS behöver sitt arbetsrum. Så är det bara. Det finns inget mer att diskutera.

Alternativen som återstår är alltså följande:

1) Sonen sover på soffan tills det löser sig med annat boende.
2) Sonen hittar boende innan utbildningen börjar och flyttar dit direkt.
3) Pappan flyttar till eget, där även sonen kan bo. Han och TS fortsätter som särbo eller gör slut.

Jag är helt på din sida TS. Sonen är en vuxen man. Om han inte har IF så är det dags för honom att skaffa något eget. Så stora barn flyttar bara in om det finns plats. Nästa steg i hans liv, med tanke på hans ålder, är att flytta till eget. Vad det egna består av kan vara olika saker. 

Håller med dig fullt ut. Hade också bett mannen flytta om han tvunget ska ha sonen boende.

Givetvis är det ett nej till att en vuxen man flyttar in i bostaden. 
Din sambo får flytta ut om han vill bo tillsammans med sonen. 

Pappan har ju några månader på sig att hjälpa sin son att hitta en annan lösning. Verkar han intresserad av det? Eller tänker han inte ens försöka? Kräver han att sonen ska bo hos er no matter what? 

Var vaksam så att han inte försöker vänta ut dig. Att månaderna går och inget händer, för att din sambo hoppas att du ska ändra dig när tiden närmar sig. 

Ok. Vad är hans argument för att han ska få flytta in?  Vad säger du för argument. 

Har båda barn sedan tidigare och väljer att flytta ihop får man räkna med att den andras barn kan bli inblandade. Det finns de som har varannan vecka till en början. Plötsligt vill nåt barn bo heltid hos ena föräldern. Det måste man ha med i beräkningen när man flyttar ihop med någon som har barn. Ena föräldern kan dö eller vad som helst. 

Och har ni bestämt er för att flytta ihop i din lägenhet. Ja då tycker jag inte att man kan använda som argument att "det var DU som flyttade till MIG så det är mest min lägenhet". Utan då får man se det som bådas (även om den ena i praktiken nu står på kontraktet). Man kan inte välja att flytta ihop på lika villkor och sedan ska det ändå inte vara så. Betalar ham för sig osv så har ni båda samma rättigheter och skyldigheter.

Han ska inte känna det som att han bor hemma hos dig. Han ska känna att han bor hemma hos er. Så det argumentet tycker jag inte att du kommer nån vart med.

Men ändå förstår jag dig i den här situationen. Han har en vuxen son som bor i en annan stad. Då kan jag förstå att man inte räknat med att han ska komma inflyttandes. Då tänker man väl snarare att det är dags att flytta hemifrån snart. Så man fattar det inte var med i beräkningen när ni flyttade ihop och att du hade sagt nej om du visste det. Pratade ni om det innan? Att du inte kunde tänka dig ett ev sådant scenario? Det hade varit det bästa om du var ärlig med det från början. Så att han visste kriterierna när han flyttar in. 

Du får vara tydlig med honom. Säga att du förstår att man på sätt och vis även tackar ja till någons barn om man flyttar ihop. Men att du i detta specifika fall inte trodde det då han är "stor" och bor i en annan stad. Och att om du visste att det skulle kunna komma så hade du inte flyttat ihop/hade ni behövt större. Och att ni båda borde ha haft ett ansvar att prata om detta scenario innan ni flyttade ihop, att du är ledsen att detta missades men du inte kan tänka dig annat än högts temporärt att bo med en annan vuxen. 

Jag fattar också att det är många unga vuxna som fortfarande bor hemma. Många bor hemma medan de fortfarande är 21, 22, 23, 24. Men jag tycker ändå inte riktigt att det går att likställa med att få en 20 åring som plötsligt flyttar hem till en. För ts blir ju detta som att plötsligt  bo med en tredje vuxen som jag dessutom gissar att hon inte känner så bra (då han bott hos mamman i annan stad). Så det är inte ett dugg samma som att flytta ihop med någon som har mindre barn.

De flesta (i alla fall de vettiga) med mindre barn ser till att lära känna varandra också innan man flyttar ihop. Så att det ska bli bekvämt för både barn och bbonus. Och frågan är saom sagt hur bekväm ts är med bonusen. Hur mycket har de ungåtts och blivit introducerade.

Och de flesta med barn i utflygningsbar ålder väntar faktiskt med att flytta ihop tills barnen just är utflyttade. Tror absolut inte att det är det vanligaste att någon med en 22 åring hemma drar med den till nya partnern och den nya partnern är nog inte så intresserad av att bli bonsförälder åt en 22 åring heller. Utan de allra flesta är särbo tills de stora barnen är utflugna.

Så nej jag hade verkligen inte heller räknat med att vara tre vuxna under samma tak och jag hade aldrig gått med på att flytta ihop om jag visste att det var aktuellt. 

Jag tycker generellt att om man bor ihop ska man få känna att man bor tillsammans i ett gemensamt hem oavsett vem som står på pappret. Man ska inte känna det som att bor i partnerns hem. Man ska känna att man bor i sitt hem. Och då ska man så klart också bestämma saker tillsammans. 

Men angående att plötsligt behöva ha ytterligare en vuxen under samma tak. Som jag gissar att hon inte känner väldigt väl heller. Ja då får man lägga in veto. Har man yngre barn sedan innan och flyttat ihop, ja då har man ju oftast en period där alla försöker lära känna varandra först. Men en vuxen son som bara bott med mamman och bott i annan stad. Ja han ska hux flux vara en familjemedlem? Så hade man ju inte ens gjort om man nu ens från början tänkt flytta ihop med vuxna barn. 

Alltså, det verkar ju faktiskt som att du inte hade någon aning utifrån de stenkorkade och dömande frågor du ställde. Så jag är osäker på om jag ska tolka detta som ironi eller bara att du faktiskt är så inkrökt som dina tidigare inlägg påvisar.

FLs AI har talat. Bara typ 2 av styckena är relevanta for TS situation.

Vet vi att mannen betalar halva boendekostnaden? Äger TS boendet?

Också om det skulle finnas annat ledigt rum till sonen än detta arbetsrum, vore det oansvarigt att låta en krävande vuxen autist flytta in på obestämd tid i ett välfungerande hushåll med tre barn, speciellt om dessa är i eller närmar sig tonåren. Spelar ingen roll att det kan vara synd för denne, här måste TS vara kall och prioritera sina egna barns intressen.

Med sambons nonchalanta personlighet och dåliga ekonomi, är det ändå osannolikt att förhållandet vill vara särskilt länge och i så fall är det bättre att avsluta samboskapet här och nu än att vänta några år när hela situationen har urartat till ett stort kaos. I värsta fall riskerar ju TS att hon får agera stödboende i några år intill sonen är klar med sin utbildning och att både son och sambo passar på att säga farväl då.

Därför tycker jag att TS också bör säga nej till en soffaplats i nuläget, eftersom det inte är en akutsituation som har uppstått av sig själv, utan något som sambon planlägger skall ske i höst. Går hon med till soffaplats så här långt innan, kommer sambon inte göra något som helst eftersom TS reellt har accepterat att sonen stannar där på obestämd tid.

Undrar slutligen var TS har hittat denne sambo, som har lika nonchalant attityd som dålig ekonomi, och bara flyttat ihop med denne när dom tydligen bodde i skilda städer innan. Det var nog ett misstag att gå så snabbt fram med samboskap, men gör man misstag så får man väl göra om och bli särbos istället.