Ni som skiljer er pga sexbrist

Jag förstår att det kan bli så. Jag levde i en relation där relationen började svalna. Det avspeglade sig bla på sexet, men egentligen var det den andra närheten som blev dålig först.
Det tog lång tid innan vi pratade om det. Vi gjorde det vid något enstaka tillfälle men ingen av oss var redo att lämna relationen. Det gick ytterligare flera år, utan att vi sa något. Sexet blev sämre och sämre. Torftigare och snabbare. Ingen av oss pratade om det. Båda visste att det det inte gick att jobba på. Det bara var så. På slutet hade vi inte sex alls. Jag tänkte på skilsmässa länge men ville inte, bla för barnen. Till slut pratade vi om att skiljas , men min man ville att vi skulle fortsätta vara tillsammans för barnen, med skilda sovrum. Så vi levde så ytterligare en långt tid. Även som skilda bodde vi ihop i flera månader. 
Om någon av oss hade krävt att den andre skulle jobba på sin lust, på sexlivet, i något skede, och krävt en förklaring, hade det inte gått. 
Jag tyckte att sexlivet var dåligt, men jag hade absolut inte velat jobbat på det, och jag kunde inte heller ange vad det var som hade gjort att det blev så.
Vi var under hela den här tiden vänliga och omtänksamma mot varandra,. Jag är tacksam över att vi fick den tiden tillsammans, att vi fick skiljas lungt som vänner, som skedde successivt. Jag tror det har hjälpt den relation vi har i dag.
Så enligt din uppfattning är jag antagligen omogen eller fullblodsegoist,  och mitt ex också, för orsaken att vi inte pratade om det var ju att ingen av oss var redo att skiljas, inre ville prata om skilsmässa, och därför valde att bara "leva på" 

Om någon av er under flera år tydligt sagt sig uppleva det dåliga sexlivet som ett allvarligt problem och velat gå i terapi för det men den andra bara viftat bort det, då hade den senare varit egoistisk och omogen. Man behandlar inte sin partner på ett så respektlöst sätt.

Om mitt ex hade föreslagit terapi hade jag inte velat det. Jag inte kände att problemen var av den karaktären och ville inte jobba på det. Om han tyckte att vårat sexliv var ett allvarligt problem så hade jag sagt att trodde det var dax att gå skiljda vägar i stället. 

Jag tror många vet och känner sådant där. Alltså, att ett sådant samtal mycket väl kan resultera i att man i stället börjar prata skilsmässa. Om man tycker att skilsmässa känns skrämmande, är det inte så konstigt om man väljer att inte ta upp det. Jag tror faktiskt inte det är så ovanligt, och jag tror inte alls man måste vara extremt känslomässigt omogen, en fullblodsegoist om man inte vågar prata pga rädsla för skilsmässa. Jag håller inte heller med att man inte borde vara i förhållande om man reagerar så här när en lång relation börjat fallera. Det sker ofta inte över en natt. 

Whaow!

Det är på riktigt alltså! Jag får nog erkänna att jag varit försiktig med att ta upp olika önskningar och längtan i mitt äktenskap av rädsla för konsekvenserna. Men samtidigt tänkt att det varit hjärnspöken och att ärlighet alltid är att föredra. Jag får nog tänka om där om jag inte vill riskera min och mina barns tillvaro.

Fanns det annat ni delade förutom sexlivet som hade samma sprängkraft i förhållandet att det förmodligen skulle splittra förhållandet om det ens togs upp på bordet som ett problem? Eran ekonomi? Försäkringar? Hur och var ni skulle bo? Om någon ville byta bil för att den gamla inte kändes bra, kunde det leda till att ena partnern började packa väskorna? Eller om någon ville byta tapeter i vardagsrummet?

Eller om det bara var sex som hade den explosionskraften? Varför då i så fall? Var inte sex något ni skapade tillsammans? Eller var det uteslutande du som var skapare och han mottagare så att önskemål om förändring skulle vara samma sak som att han spottade ut maten på golvet du hade lagat, och sagt att den var äcklig? 

Jag vet inte, jag skulle aldrig skilja mig pga sexbrist. Jag älskar ju min man. 

Då tycker jag att du för både din egen och männens skull, ska ge upp detta att leva tillsammans med en man. Varför plåga dig med sex du inte vill ha? Och män märker ju sådant. Det kan inte vara roligt för din man heller. 

Man MÅSTE inte leva med en man idag. Man kan försörja sig själv. Och för sällskap kan man ha en hund eller katt. Eller dela lägenhet med en vän eller väninna (och göra väldigt klart att det inte handlar om ett förhållande, utan just om att dela lägenhet med en vän/väninna och inget annat). Man kan också vänja sig vid att leva ensam. Efter ett tag VILL man inte ha någon som är i vägen längre, och flyttar på ens saker!

Hmm va? Självklart vill jag leva med min man för att jag älskar honom. Sex är inte viktigt för mig. 

För dig, nej. Hoppas det heller inte är viktigt för din partner, annars lär det liggas på annat håll förr eller senare  

Om du hade sagt att du ville gå skilda vägar istället för att gå i terapi hade du ju tagit ansvar för situationen. Om du däremot förnekat problemen men ändå velat vara kvar hade det däremot varit dålig stil.

Jag tycker inte att det är någon skillnad på att strunta i att ta itu med problem gällande sexlivet och att strunta i att sköta sin ekonomi så till den grad att det påverkar förhållandet allvarligt. Om någon hade skrivit att partnern var väldigt  slarvig med att hantera pengar och levde över sina tillgångar och inte ville göra något åt det eller gå i ekonomisk rådgivning hade troligen ingen på FL haft sympati med den slarviga partnern, utan tråden hade varit full med uppmaningar om att lämna den jävla mans- eller kvinnobebisen, du är värd något bättre osv.

Om sex är oviktigt så spelar det väl ingen roll om han ligger med andra. Har du varit tydlig och berättat det för din man? Jag tänker att det borde avlasta för dig om inte annat?